Böjda knän och tyngden på dalskidan

En gång när jag gick i gymnasiet hade jag valt slalom när vi skulle ha vinterfriluftsdag. Man fick åka buss länge. Väl framme började jag i barnbacken med knapplift. Jag satte mig på knappen och stöp ett par gånger innan den tuffa skidläraren berättade att man bara skulle luta sig lite lätt mot den.
När det var dags att ge sig upp i stora backen - som emellertid inte var särdeles stor, vi pratar Skåne här - var det T-lift som gällde. Jag skulle utmobbad åka ensam, alla andra var i par. Skittaskigt. Nå: Det gick inte ens att kliva på. Hela liftkorgssystemet fick stannas för att jag skulle ha en sportslig chans att hinna få tag i och kroka fast knäna på rätt vis. Till sist begrep jag hur jag skulle hålla i mig och sög krampaktigt tag.
Uppe på toppen hoppade jag av så smidigt jag kunde, stöp omedelbart och fick nästa T-lift i skallen med en smäll som knäckte min glasögonbågar och lämnade en treveckors svart-blåtira (men som varierade sig sympatiskt i färg, både grönt och lila och gult fanns representerade mot slutet) över halva högra ansiktet. Hela systemet stoppades igen, jag fick kravla mig undan och någon stack åt mig mina glasögon.
Då skulle jag ner också.

Idag ska jag åka slalom för andra gången i mitt liv. Det är Duschen på Parkgatan och hennes trevliga långväga besök från Norrköping, S, som fått en fix idé. Med ovan nämnda historia i ryggen är jag är glad att S är med. Hon är AT-läkare.