Shetlandsponnyn och Doktor Blod är nu ett.

Det var ett så underbart, roligt, vackert, crazy och djupt lyckligt bröllop och jag och min totastmastermoajé gjorde inget mindre än succé. Efter den här bröllopsskildringen känns alla andra överflödiga, men jag kan intyga att Suziluz känslor den gången och mina i lördags är på alla punkter överensstämmande.
Men en del vill jag gärna dela med mig av. Inte minst Coiffen. När jag stått och tuperat och lockat hår i två timmar och till sist tog på mig klänning, smycken och Coiff kom en strålande Lillkille mot mig:

"Mamma, nu är du tant!"

Vänner! Skåden Coiffen:


Inte illa vad? Någon (jag tror det var Fuxen) i Hästgänget hade hört någon säga om oss:
"Om man undrar vilka brudens vänner är, så kan man kolla vilka som har snyggast klänningar - ja, vilka som är snyggast överhuvudtaget."
Det var exakt den effekten jag hoppades uppnå. Vi var där nästan allihopa: Araben, Islandshästen, Fuxen, Fullblodet, Halvblodet och t.o.m. Skimmeln, som hade kommit från Frankrike. Bara Nordsvensken hade förhinder. (Förlåt, Godiva, jag vet att det är alldeles bort-i-tok med färger och raser sådär huller om buller.) (Kanske jag lägger ut en bild på oss här, men det vill jag ha sanktionerat av allihop först.) Underbart att träffa dem alla på samma gång!

Bussfärd till Slussens Pensionat, installering och bröllopsfest. Kärlek, skratt, sång, dans, svanenmärkt grillbuffét på Slussens Pensionat (hela jävla Orust är svanenmärkt) och faktiskt inget direkt stolpskott bland de mååånga talen och uppträdandena. Några var långa, men de var roliga som en sorts kompensation. När middagen var slut (halv ett, pust!) och mitt jobb var över hällde jag i mig ett par drinkar och kom ikapp resten av sällskapet. Doktor Blod är förutom hematolog även musiker och skivbolagschef och har följdaktligen en vänskapskrets nedlusad med musiker - vilket betydde liveband och - get this:
Öppen Scen.
Säg inte till ett halvfullt Huskors som har varit på alerten i sex timmar att det är Öppen Scen med ett band som spelar vafan man än ber dom. Hon vill klistra fast sig vid mikrofonen. Jag sjöng två Dolly-låtar och en Povel och sedan var jag - inte nöjd, men tillräckligt nykter för att begripa att jag inte skulle sjunga mer. Det var visserligen klädsamt mellanrum mellan mina framträdanden med plats för andra artister, men ändå. T.ex. gick Filmstjärnan upp och rev av en formligen smokin´ version av Mustang Sally! Haha, den kan han ända sedan han korades till Skandinaviens Näst Charmigaste Kille på bästa sändningstid nu säger jag inte mer. Nej.

Hela pensionatet var vårt för hela dygnet och jag var så ini glödheta sist på dansgolvet, jag skulle bara byta skiva - det var fortfarande sex-sju tappra kvar - och när jag vände mig om var det tomt på golvet. De såg sin chans och smet. Jädra femtekolonnare. Då, halv fem på morgonen, såg det ut så här från vår balkong:


Och mina fötter tog jag kort på av någon anledning, förmodligen den att jag ville försäkra mig om att tårna var kvar eftersom jag inte hade någon känsel i dom.

Dagen efter: Frukostbuffét, fina samtal med goda vänner, ihopsamling, avsked och hemforsling per samma hyrda bussar - där en kördes av den i sanning fantastiska prästen som förrättat vigseln. Nu är jag ingen prästexpert, men fanns det en tävling som hette Skandinaviens Charmigaste Präst skulle han - ohotad - ta hem titeln. Han var f.ö. en av de där sista tappra på dansgolvet. Han är bror till Doktor Blod och ser passande nog precis ut som man skulle kunna tänka sig att Jesus gjorde.

Tack och god natt!