Filmstjärnan läser högt ur Norén ibland en stund innan vi somnar. Dagboken, alltså.
Han skriver sådant man kan tänka om människor, men aldrig skulle säga. Folk är förbannade, de tycker väl att han hänger ut dem och förtalar dem. De glömmer att vad man säger om någon säger mer om en själv än om personen man förtalar. De ser inte att den som LN egentligen skickar till schavotten är...LN.
Jag vågar sätta mitt liv på att det är ett faktum LN själv inte glömt. Jag tror t.o.m. att det är det som är själva syftet med den här boken. Det är jag säkert inte först med, eller ens ensam om att tro, men eftersom jag inte läser litteraturkritik så ofta, tycker jag ändå att jag kommit på det själv.
Damn, vilken konstnär.
Fast han har fel i fråga om skådespelare: Han vill ha skådespelare som ger upp sitt liv för att jobba med honom.
Det är mycket konstigt.
Att Sveriges främsta regissör/dramatiker inte begriper att någon som givit upp sitt liv inte är en dynamisk, trygg person med tillgång till alla sina sidor.
Jag skulle gärna jobba med Norén men jag skulle aldrig ge upp mitt liv för att arbeta med honom. Då skulle jag ju inte ha något liv att ge i arbetet?
Jag kanske har missförstått.
Läs om, läs rätt.
Men vissa regissörer är de facto intresserade av att skådespelare ska vara rädda/otrygga som personer. Jag undrar så varför. Ett enkelt svar är att de då behåller kontrollen. Om jag givit upp min trygghet är arbetet min enda fasta punkt och i vår osäkra teatervärld är den inget jag själv råder över. Därmed blir regissören en sorts förälder som jag kan luta mig mot och vara allt skyldig. Det ger honom/henne en känsla av makt, betydelse och mandat att manipulera.
Det är ett socialt spel, inget som hör hemma i konsten.
Det sociala spelet är f.ö. den svåraste fienden i mitt konstnärsskap. Och i många andras, men det är jag inte säker på att de vet om. Fast jag hoppas det.
Jag undrar om det är det han vill åt, Norén. Så måste det vara. Sitt eget spel och revirpinkande.
Bra där, Norén. Ut med skiten, ut att torka i solskenet och låt ligga. I sinom tid blir det gödsel av allithop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Du menar som killen med AK-47:an som skjuter sina gamla kolleger i småbitar för att sedan avsluta med en kärve i sin egen skalle?
Fast i det här fallet är det egentligen direktören själv som reser sig från mahognyskrivbordet, går ut och skjuter sönder sin personal för att sedan avsluta med att säga: "Förlåt, om jag skadade någon så är det fruktansvärt, det var inte meningen. Och egentligen har jag ingen makt - det är ni som påstår det, men jag tog inte emot den."
Hm. Ja, ungefär så. Eller inte.
Jag försöker fatta vad det är han vill. Vart han vill komma. Jag tror att han tycker att det enda han gör är att skjuta sönder folks fåfänga.
Det är problematiskt, det där med att han frånhänder sig sin makt och tror att det räcker. Men i sak vill jag å ena sidan ge honom rätt:
"Sticks and stones may break my bones, but words can never harm me."
Å andra sidan:
"Pennan är skarpare än svärdet".
Fler förslag på ordspråk, någon?
Bajs bygger broar.
sure does.
"Den som sa't han va't" kanske?
Och idag tänker jag att allt jag läser in enbart har med mig och mitt att göra. Och då är det ändå ett tecken på att den digra luntan har något att komma med.
Skicka en kommentar