fredag 2 maj 2008

Svärburkens vara eller inte vara



Den inrättades för någon vecka sedan som ett, ganska lamt och larvigt men ändock, försök att få mig själv att sluta svära så förbannat inför barnen. Femåringens första tvåordsmening för några år sedan var "jävla skit" , härom kvällen när jag nattade honom sa han "fan, vad trött jag är"och sedan en tid snappar Lillkillen, med sina dryga två år, upp det ena och det andra. En vardagsspråkförändring är alltså välkommen.

Det både funkar och inte funkar, så till vida att visserligen avbryter jag mig mitt i värsta osande ramsan men jag fortsätter ändå med påhittade förstärkningsord av bara farten. Irrot måste bara ut. I går blev det "Ballefjång". Det var ett roligt ord, tyckte Femåringen, som utan att förstå själva betydelsen av det ordet ju förstår själva svordomssituationen. Dessutom såg han ju hur Filmstjärnan och jag fnissade. Resultat: Han gick och skrattade och skrek "ballefjång" en hel kväll. Det var roligt där och då, men jag hoppas att han inte kommer ihåg det när han kommer till dagis.

2 kommentarer:

Ordsnoken sa...

Min äldsta sa flaskkuk en gång när mormor hämtade honom på dagis. Jag kan inte minnas att jag använt just det ordet, men annars har vi precis samma problem.

Huskorset sa...

FLASKKUK!!! Hahahahahahaaaaaajaj!