Mossigt värre

Ursäkta mig va, men DNs gulddrake-artikel i morse? (Gulddraken är ett pris som de, enligt DN På Stan, bästa krogarna i Stockholm får varje år. Jag hittade ingen länk till artikeln.)

Gubbklubb så långt ögat nådde (inte deras fel att de är bra, men trist ändå), och till på köpet illustrerad av en serie foton med trånande och rejält uppsnofsade fotomodeller i centrum, där man såg en tydlig tanke i bildspråket. Nämligen den att damerna verkligen skulle matcha sin omgivning. Asiatisk touch hos budget-asiaten, franskt chic på kaféet hos den franske bagaren, etc.

Utom på de två bilder som hörde till de som fått för bästa bar och bästa lyxrestaurang. Barbilden är den enda jag tycker är ok. Där är bartendern (alltså han som faktiskt fått priset och inte någon random hotchick) i centrum och har partajande människor omkring sig.

På lyxrestaurangen har kocken kommit ut ur köket och står vid ett sällskap och skrattar åt något som mannen i sällskapet (javisst ja, det är ju han som betalar) sagt. Mannen är f.ö. iförd rökrock, fluga och 1910-talsmustasch. Kvinnan i sällskapet är i det här fallet ur fokus och sitter halvt bortvänd från kameran så man ser inte riktigt, men hon har ett glas i handen och ser precis ut som en som inte fattat skämtet men mörkar det genom att dricka lite och skratta med för den goda stämningens skull.

phhttpp!

Huskorset for ovarsamt fram med sanningen

Jag fick ett mail från Partille Tidning, som läst här och tyckte jag var besk men rättvis. Fast jag skäms litelite nu att jag gick så hårt åt dem. Det var visst inte så att jag jobbade gratis, inte helt. Man får biocheckar värda 200:- som tack för sin medverkan som veckans bloggare i Partille tidning. Rätt ska vara rätt.

Dessutom var det nyttigt för Huskorset det där med deadline. Då skärpte hon sig lite. Tyvärr blev det tunt med kvällssamvaron med Filmstjärna och inte hann jag läsa runt på några andra bloggar till någon reda heller. Missade en massa kul. Så det är kanske tur att jag inte är proffs.

Skåne är är inte bara platt och luktar bajs

I alla fall beträffande Sydsvenskan. Det är en jävla bra tidning. Ni har säkert läst den gripande artikeln om Maryam, som tröttnade. Jag återfår tron på min landsända litegrann.

Idag kom den här bomben.

Jag riktigt känner för att börja prenumerera!

För mycket hjärna i en för liten kropp

Som ni säkert har förstått älskar jag mina knorkiga barn. Åttaåringen är en speciell karaktär, en sådan som gillar schack och lever i sitt eget parallella universum. Det har varit lite knackigt för honom på sista tiden, så i går var jag med en sväng till skolan på förmiddagen. På mattelektionen skulle de lära sig att göra diagram. Då räckte han upp handen och sa:

"Hologram vet jag vad det är, men diagram...? Näe."

"Det finns inga fattiga barn i Sverige"

Jag har svarat Åttaåringen det när han frågat. Fan, vad jag känner mig dum i hela huvudet. Okunnig. Tunnelseende, icke själv-tänkande medelklassidiot.

Läs det här, helst innan era barn frågar.

Annars är det inte lätt just nu här i idyllen. Ingen ska dö eller skiljas, men jag är faktiskt alldeles förtvivlad. Nu lyssnar jag på Joni Mitchell. Det blir det ju inte bättre av.

En diktatur i Europa - hur fräscht känns det egentligen?

Ursäkta rubriken, men det händer crap i Vitryssland, det vet ni eller hur? Trots att svenska tidningar inte är så jätteintresserade.

Här kan man läsa lite om det senaste, att regimen pekar ut den svenska ambassadören som oppositionsvän. Carl Bildt sa i radion i går att han jobbar på det. Mmm. Bra det går.

Man kan gå hit och demonstrera om man bor i Stockholm.

Och man kan skriva på här. Det är en namninsamling som f.d. bloggaren Anders - Med En Kniv startat, han är i det civila författare och dramaturg. Han har kontakt med en vitrysk teatergrupp vars föreställningar spelas över hela världen för utsålda hus - utom hemma. Där sprids ryktet via hörsägen att en föreställning kommer att ges i en lägenhet eller källarlokal någonstans. Kommer snuten åker de i finkan på rot, publik som åskådare. Gå med här kan man också göra för att få veta mer om vad som händer på just den fronten.

Jävla skit.

Jag tycker inte att dom ska få vara med i melodifestivalen.

Drälv är bäste sjäng * EDIT

Nä men atteeee det sista inlägget till Partille Tidning-bloggen skickade jag i går kväll och det ligger fortfarande inte uppe på deras hemsida. Nu är det varken rocket science eller av riksangelägenhet det jag skriver och de som läser är med största sannolikhet mina vanliga trogna härifrån och kanske två till.

Men.

Om en tidning ber någon blogga åt den - det vill säga jobba gratis - då tycker jag att det minsta man kan begära är att tidningen fullföljer sin del av avtalet, nämligen lägger upp skräpet på sin sajt. Om inte, skickar man en förklaring skribenten som sitter hemma och undrar utan något kontrakt.

Därför lägger jag nu upp det sista inlägget här. För jag tänker ickot maila fler gånger och fråga vad som hände.

* EDIT: Nu har de lagt ut det, så Partille Tidning är förlåten för all framtid. Heja lokalblaskorna!

Håll till godo, låtsas gärna att ni bor i Partille kommun för mesta möjliga effekt.

I morgon är jag normal igen.

*

Tack för den här veckan, folkens! Nu drar jag mig tillbaka till mitt lilla liv i Jonsered och min gamla vanliga blogg. Den hankar sig fram så som det är nu, ska ni veta. Ett litet inlägg då och då blir det, och det var intressant att som här ha en deadline hängande över axlarna – då ser man banne mig till att det blir något, menar jag.

Om en vecka är det Guldbaggegala och då blir det till att ta på juvelerna, paljetterna och partysmajlet. Då kommer mormor upp från Skåne och tar hand om barna ett dygn, när maken och jag åker och förlustar oss i hufvudstaden. Så det är ett omväxlande liv jag har, må jag säga. Ena benet i idyllen och andra i glamouren!

Mmm. Eller hur. Så känns det verkligen just nu. Not. Alla (utom jag) i familjen har haft halsfluss i omgångar sedan strax efter nyår och nu har Åttaåringen (han som spydde där för en vecka sedan, ja) åkt på en ny förkylning. Vi har glömt bort hans läxor bland alla piller och allt snärj, huset gror igen, vi har varit utan vuxentandkräm i en vecka och nu är det inte en enda sabla helgdag att se fram emot förrän sportlovet.

Vad beträffar glamouren så kommer jag i Stockholm visserligen att dricka champagne, bo på hotell och träffa enormt spännande människor – men vi betalar allt själva och de spännande människorna kommer troligen hellre att vilja prata med någon mer spännande än jag (…T´is a dirrty bissniss dis) samt att jag kommer att få svara på den evinnerliga frågan om när vi tänker flytta dit. Alla frågar jämt, vänner, bekanta och obekanta. Ja, inte vännerna så mycket längre förstås. De har ju varit här och hälsat på. De andra däruppe, de begriper inte att Jonsered är paradiset på jorden. Hur många sjuka ongar än det ligger och ojar sig i soffan.

Till sist vill jag lämna er med en innerlig önskan: Låt konsten ta plats i edra liv: Gå på museer! På bio! På opera! Dans! På gallerier! På teater!

Konst är en fantastiskt bra motvikt till all skit i samhället: Enkelspårighet, tröghet, rasism, soffliggeri, liknöjdhet - att allt finns tillgängligt hela tiden när helst du vill på tv, dvd eller internet. Ibland är underhållning enbart underhållning, det sticker jag inte under någon stol, men dagens - ändock varierade - kulturutbud är genomsyrat av en slags vilja att vara omtyckt av alla. För att sälja så mycket som möjligt, är min gissning. Så klart, det klandrar jag inte många kämpande kulturarbetare för att de vill. Men resultatet blir underhållning som byxljummet tidsfördriv istället för tankeväckande samhällsomvandlande diskussion.

Konst som underhållning däremot ställer obekväma frågor och tar plats som om Jante-lagen inte fanns. Teatern ligger naturligtvis mig själv varmast om hjärtat. Den utmärker sig med en viss exklusivitet – som tyvärr ofta misstas för uppblåsthet: Den spelas där och då och sedan aldrig mer. (Det blir inte samma sak om man inte är närvarande i samma rum - det vet alla som sett en magisk föreställning på teater och sedan en avfilmad version av samma uppsättning på tv. Det är en milsvid skillnad och varje gång blir det så otroligt tydligt att tv verkligen inte är teaterns medium. På det viset är teatern sig själv nog.)

För mig är teater som tillvaron: Ibland suger det, ibland skrattar jag käken ur led och ibland begriper jag inte riktigt vad som händer. Men efter varenda teaterbesök känns det i hela kroppen att det hänt något med mig. Jag har deltagit i någonting som inte kan hända igen. Det sägs att skådespeleri är upprepandets konst och det stämmer i viss mån, men det finns alltid ett mått av oberäknelighet. Jag kan aldrig veta exakt hur en föreställning kommer att bli, hur mycket jag än repeterat. Det är också den omständigheten som gör teatern levande, precis som livet: Man vet aldrig helt säkert hur det kommer att bli - och det är lite det som är grejen.

Ska det va´, så ska det.

Nu verkar bloggred på Partille Tidning har vaknat igen, lagom till måndag morgon. Lätt yrvaken dock: Söndagen har fel datum och måndagens inlägg ligger fortfarande och väntar någonstans, men det kommer nog att dyka upp under dagen. Jag mailade nämligen och påpekade knaset. De kanske tycker att jag är petnoga. Då får de göra det.

Mitt hem är min cirkus

Äsch, ni vet eller kan väl gissa hur de kan vara...

Åttaåringen är sjuk igen t.ex. och jag är orolig för honom.

Crap som händer.

Annan crap som inte händer.

Beträffande att jag skulle vara veckobloggare för kommunens huvudorgan: Partille Tidnings helgredaktion verkar ha missuppfattat något någonstans eftersom de inte lagt ut något av de tre inlägg jag skickat in per mail till den adress de bett mig. Sss. Det ordnar sig väl. Ingen ko på någon is. Meeeeen det känns... Oh, well. Det är ju internet vi talar om här, så...

Julkorv!

Främja fiffige Figges fotarbete!

Jag är begåvad med två bekantskaper vid namn Figge. Den enes vassa och roliga penna har ni kanske mött här på bloggen. Den andre har efternamnet Norling och är regissören och skådespelaren som för närvarande är med i kulturprogrammet Let´s dance.

Ta och lägg en röst på honom, hörni! Ranelid och Fiolhoben och Little Weise kommer att få så mycket röster ändå. Men väljer ni Figge - då har ni ett säkert kort och får valuta för reklampengarna (?). Ju mer man ser av honom, desto mer kommer man att vilja ha – ta mig på orden för jag talar av erfarenhet. Han borde finnas på bild under ”charmig” i National Encyklopedin. Hej på er!

Dag 3

Jag bloggar vidare i Partille Tidning, går från klarhet till klarhet. Idag ger jag uttrycket "rubbiga armbågar" ett ansikte.

Dag två

Idag uppmanar jag Partille-borna att huvudstupa ge sig in i bloggosfären, samt kommer ut som den blödigaste av sentimentaler (om det är ett ord som finns... eller ja - nu finns det).

Ta-dah!

Första inlägget hos Partille Tidning!

Äntligen upptäckt!

Jag ska gästblogga nästa vecka, fr. o.m. torsdag I believe, på Partille Tidnings sajt!

Den du, Snokis! (men passa dig, dom googlar)

Edit:

Därför är jag alltså nu uppe och örlar mitt i jävla natten fast jag ska upp halv sju. Jag har skrivit ett inlägg tills i morgon eftersom en kommunpolitiker eller vad det var lämnade återbud i sista minuten, så då fick jag rycka in. Och jag jobbar hela dagen med annat i morrn.

Hm. Börjar bli hungrig vid det här laget.

Halv två.

Äh. Gonatt.

"Blasphemy, blaspheyou, blasphe´everybody in the..."

Vi hann knappt fram till skolan denna den första dag efter jullovet så spydde Åttaåringen, stackarn. Själv börjar jag nu, efter ett par lätt Gudsraljerande inlägg här på bloggen, fundera i bibliska termer: Stormar av episka proportioner, gräshoppsinvasion och sju år av torka är en logisk, för att inte säga högst trolig, följd av det hela. Kom ihåg var ni läste det först.

Förlåt.

p.s. Rubriken är snodd av Eddie Izzard d.s.

Avjulning

Vi håller nämligen på traditionerna i den här familjen.

Den traditionella julgransbrasan:

Här nedan den lika traditionella pepparkakshuskrossningen, i år med en pikant blasfemisk touch:

God fotsvettning!

Nu är det nock!

I morgon börjar skolor och dagis igen.

Guskelov.

Blasfemists (un-)anonymous

Edert Huskors slogs just av en enorm och sinnesvidgande insikt: De högre makterna måste verkligen gilla den här bloggen. Så mycket snärj, stress, bök, missräkningar och sjukdom som formligen hällts över mig/oss den sista veckan. Jag brukar ju alltsomoftast prompt hävda att kaos IRL blir bra blogg - men måttliga korvar nu Gud, va?

Ett tydligt tecken på mognad

Jag besökte en osteopat i går. Det var enormt spännande och verkligen att rekommendera.

Han hittade f.ö. samma punkt som akupunktrisen. Den här gången kved jag bara. Fast rätt högt.

Istället för Garmisch Partenkirchen

Även om jag i princip aldrig tittade är det ändå en underlig känsla att den svenska nyårsdagens tv-tablå (men tydligen den danska säger ryktet) inte längre bjuder på den klassiska backhoppningen.

Emellertid gav sig delar av nyårsgänget, tre vuxna och fyra barn, till den s.k. Stenestadsbacken för att där råda bot på en svårdefinierad vintersportabstinens. Pulkaåkning är den enda fysiskt ansträngande aktivitet som Huskorset kan tänka sig att deltaga i dagen efter.

Ett barn provade föret utan pulka:

Observera segergesten efter guppet:

Vi var helt ensamma i backen, det var ljuvligt!

Med lite tur blir det tennkronestöpning senare i afton. Om ni inte vet vad det är något, så kan jag hänvisa till detta inlägg hos Ting, daterat för exakt två år sedan (läs även kommentarerna, där tipsar en Jarmo om olika tolkningar av tecknen i tennet).

Gott nytt år allihop!