Såhär har jag det sedan några dagar

Svenska Ord som frälsarkrans i tillvaron.

Vem i hela friden hittade på kalvkorv?

Matbloggtips

Av den trogne läsaren och kollegan J fick jag följande länk:

Den Bruna Maten

Den hade fullständigt gått mig förbi, ni kanske har sett den allihop? Hur som helst en självlysande bloggidé, rolig läsning även om man inte är normal-mats-intresserad. Alltså intresserad av normal mat. Fast den här bruna maten är f-n inte normal någonstans. Then again - what is? Rolig läsning är det hur som haver.

Jag har någonstans gjort någonting rätt

Jag betraktar fr.o.m. idag mitt föräldravärv som fullbordat. Ongarna bad om att få titta på Fröken Fleggmans Mustasch (på imdb, obs regissören) medan jag klippte gräset. Nu kan jag som mor inte göra mer för dem. Resten av livet beror på dem själva.

Snorkul

I går kväll. Jag läser om Harry Potter för en intensivt lyssnande Sjuåring. När det är som mest spännande slänger jag en blick åt hans håll för att se hur han gillar det.

- Men Sjuåringen då! Ligger du och käkar snorkråkor?

- Ja... Fast dom smakar inget vidare.

*

Jag drar mig till minnes en annan söt konversation, sent om kvällen, i bil på väg till Stockholm. Lillkillen är ganska färsk, han sover i bilbarnstol fram, Filmstjärnan kör, jag och nuvarande Sjuåringen, då kallad Fyraåringen sitter bak. Det är mörkt ute och jag skymtar i ögonvrån att Fyraåringen petar sig i näsan och stoppar i munnen. Jag låter honom fortsätta, orkar inte tjata hela tiden. Jag ser ut genom bilfönstret i natten, det går ett par minuter. Så hör jag hans röst:

- Mamma?

- Mmm...?

- Ör-snor smakar pyton.

Till ÖH, på halvsäker linje

Hej kära Översättarhelena!

Jag fick idag per mail din senaste kommentar till ett av dina egna inlägg. Jag undrade lite, läste tillbaka och blev påmind om den skvatt galna människans som kallade sig Kulsprutan kommentarer och vilket obehag de spred omkring sig. Jag avstod från att skiva något bitskt då eftersom jag var rädd att få påhälsning även jag - fegt, men så var det.
För detta ber jag nu innerligt om ursäkt. Jag hoppas att du ändå inte, som du skriver, lägger ner bloggen.

- din vän Huskorset

Det som stod kristallklart var att en - måhända tillfälligt och måhända av oro, men icke desto mindre - sjuk, trasig människa slog vilt omkring sig utan att bry sig om vem eller vad hon träffade eller sårade. Det bisarra i att hon försökte övertyga oss alla om att Översättarhelenas blogg inte betydde ett dyft för henne i jämförelse med hennes lilla epileptiska HUND underströk hon beredvilligt alldeles själv med frekvensen i sina desperata och elaka kommentarer (V.g. observera nu att jag inte har bagatelliserar oron för epileptiska hundar, faktum är att jag har en vän som har en dylik (sann humor mitt i ilskan där) och jag förstår precis att man kan vara orolig, men det är inte det som är den springande punkten här. Den springande punkten är att dårfinken med det i sammanhanget skrämmande aliaset Kulsprutan var så in i vassen otrevlig och otäck och obehaglig, "allt med o framför" var hon (citat Line Knutzon). ). Om hon nu var så upprörd över sin hund och över att ÖH skrev lite när ÖH själv hade lust (fast nej visst nej - det betydde ju ingeting) - möjligheten att sonika SLUTA LÄSA OCH SKAFFA SIG ETT LIV verkade aldrig ha slagit henne.

Jag var och är nu igen, är väldigt arg och upprört förbluffad över vilka rättigheter folk tar sig på internet. I synnerhet bakom alias. Och ännu mer i synnerhet med folk de inte känner IRL, okända människor som kan bli deras soptunnor och slagpåsar. För att inte tala om att de dristar sig till att använda dessa människors nära och kära som verbal gisslan i sitt giftiga, meningslösa ordkrig. De är som är som surt regn över den blomstrande vackra planet som kallas bloggosfären.

Upp till kamp, vänner!
Vi kommer inte låta dem komma åt oss!

I afton länkar vi även ...

...till Memoarerna eller Smuckers som han också kallar sig. Det är en komplicerad rättighetshistoria det där med namnbytet som jag inte riktigt kan och därför lämnar därhän för en ännu mer fantastisk, helt sann liten skröna om en hund vid namn Herman.

*Trrara ram tamtam taaaa*

Lystring, min bästa allmänhet! Lystring!

Det faller på min ytterst angenäma lott att idag tillkännage följande:

Snokis

har tilldelats

Huskorsets Stora Medalj

av tredje och största storleken,

i regnbågsfärgat, queerquiltat sidenband

att bäras närmast hjärtat när andan faller på

Detta för hennes

Högtflygande Klokskap, Lejonhjärtliga Mod och Fasta Handlingskraft

beträffande både hennes sons och hennes egna svårigheter i samband med den förres skolstart.

(För er som inte hängt med: Läs här först eller här med en gång.)

Great minds think alike

Tittade in till Moder Solo och vad fick jag, om inte ett gott skratt!

(se föregående inlägg)

Screw Feng shui

Huskorset har på Blocket köpt en exakt likadan symaskin som hon ärvde efter sin farmor för tjugo år sedan. Med den skillnaden att på den "nya" finns den viktiga pressarfotsskruven kvar.
Den "gamla" dylika försvann en gång på salig Sveagatan när jag låtit symaskinen stå framme obevakad för länge (läs: en halv minut). Visst vet ni att jag älskar mina ongar? Det visste jag också den gången, men det kändes inte riktigt så, just då.
Men nu ska här sys dunkudde och då behövs doningar!
Husqvarna Automatic - symaskinernas Amazon: Kan vara knepigt med reservdelar, men hittar man det, håller den en evighet.

Dagen efter att annonsen var ute hittade jag den. Och prutade tvåhundra. Häpp! Jag är fett nöjd.

För jag har bara regn hos mig

Jag är mulen i humöret av ingenting allvarligt alls, bara fisar i rymdar om man tänker på hur somliga andra har det. Jag hinner bara inte med. Det är för mycket som jag vill göra och annat som "ska" göras och trennat som jag inte vet vad jag ska göra med, men som måste göras något åt (Ordet "trennat" hittade jag på nu: "1 något 2 något annat 3 något trennat" - fattar ni? Ja, vad bra, i stressen över allt som inte hinns med i det moderna samhället skapas nya ord).

När jag i morse stal mig en runda i skogen så illgrinade jag redan i första backen. Det är Huldrans fel.

Vissa låtar gör sådär där med mig när jag saknar och sörjer. Lite flås, muskelmotstånd och rätt låt - direkt lossnar de undertryckta regionerna i mellangärdet och gråten kommer. Lite för Pappa också, men han hade varit sjuk så pass länge, hennes frånfälle var så chockartat. Jag är arg på henne fortfarande. Så jävla arg.

Men, jag fortsatte andtrutet och panikgråtandes - och möter givetvis ett par som så trevligt hajkar mitt ute i ingenstans. De ser skräckslagna ut. Såklart. Jag log lite genom tårarna för att signalera att "jag är minsann okej, jag bara gråter lite hysteriskt här på skogsstigen!" Jag såg förmodligen komplett väck ut. Men, kämpade vidare, uppåt. Mer flås. Fler låtar, mer gråt. Ut med det bara.

När jag kom hem ringde de från skolan och sa att Sjuåringen kräkts. Hej då Dagen-då-jag-skulle-komma-i-kapp.

Filmstjärnan är på kräftkalas på tejatern i kväll. I morgon jobbar han där på dagen. Sedan ska han jobba lite till på andra ställen söndag och måndag också, tror jag.

Lillkillen uppvisade tydliga febertecken vid middagen, de eskalerade tills han somnade in under feberyra haranger om att tonåringar oftast är nakna.

Tur att jag inte är med så mycket i den där pjäsen jag är med i, jag är ledig på måndag. Ska jobba hemma.

Låten? Den här: Gnarls Barkley – Going On

Till alla älskade obotliga optimister

Folk säger ofta att "allt ska bli bra"
Att "tiden ska läka" ens sår
Men att det är så, det tror inte jag
Tiden den blott och bart går

Att glaset är halvtomt det ser envar som ögon i skallen besitter
Det är ju en massa luft ovanpå - jag häpnar inför att folk gitter

Mot undergång allt här i livet bär
Att motsäga detta är båg
Och ljuset i tunnelns ände är
Mest troligt ett skenande tåg

You wish...

Herregud...

På bildlektionerna i gymnasiet i Ängelholm 88-90 hade vi väldigt kul, särskilt på den frivilliga extrabilden, två timmar efter skoltid varje måndag. Vi hade en fantastisk och enormt skönt konstnärlig lärarinna (faktiskt barnfödd i Jonsered!) som gav oss i princip fria händer. Vad valde jag då att göra med den friheten? Ja, bl.a. ett par tekoppar, som jag nu återfann i bråten efter far:

Back to Barlach

Han småmuttrar stötvis i ett halvår (fullt förståeligt), men drämmer av en femetta lagom till höstsäsongen!

Heja!

Är det någon som vet om/var/hur den käre Figge är någonstans, förresten?

Sommarbloggtorka

Lilla Blå har en beef med sin blogg. I liknande banor funderar jag också just nu.

Jag tror det är årstiden, för min del. Tiden som inte räcker, det är så mycket jag vill göra innan jag börjar jobba igen på måndag. Mycket utomhus, mycket ongar, mycket hus, mycket trädgård.

Samtidigt som jag inte fixar att lägga upp allt jag/vi gör just nu. Det är saft och sylt och bröd och grymma bad i åns virvlar; nymålat otroligt fint och fuckingjävlaskitidylliskt hus, med skafferi man kan gå in i, ljuvlig liten trappa ner i källaren, där det nu finns varsin arbetsplats till mig och Filmstjärnan.

Men det här är ingen inredningsblogg där allt är lagom patinerat med ängsblommor i ett sprucket krus och nybakat bröd i en korg med en burk sylt bredvid. Det finns det andra som gör så mycket bättre. Och sämre, hähä.

Emellertid kan jag nog inte låta bli ett samlingsinlägg med sommarens blommor lite senare. Eller ta kort på skafferiet. För ett dylikt har jag drömt sedan barnsben. Och kanske en bild på huset. För ni förstår, när jag möter nya människor visar jag inte kort på mina barn, jag visar kort på mitt hus.

Längtar litelite till rusk och vardag, som alltid vid den här tiden på året. Att folk börjar skärpa till sig och är på sina jobb när man vill ha tag på dom. (Så att man inte, om spisen pajar för sjunde gången, får klara sig med nödkokplattan i fem veckor mitt i sommaren. Men nu är den nya spisen på plats och jag älskar den.)

Tycker ändå det vore synd om den självdog, bloggen. Så det här får väl betraktas som lite konstgjord andning. Det ger sig. Bara hösten kommer.

Kärlek, vänner!

Sjuåringen experimenterar på sitt vis och jag på mitt

Foten i kläm? Jajamensan!

Idag behöver jag fara in till stan och uträtta ärenden - med två sommarlovsstinna sketongar i släptåg. Men med ett glatt humör och oömma kläder ordnar sig allt!

Wish me luck.

"Epilering känns lite som vuxenversionen av att skära sig."

Marsipantårtan igen.

Frågan

"Mamma, varför blir det krig?"

Jag svarade så gott det gick.

Vad skulle ni sagt?

Viktigt meddelande till allmänheten!

Äntligen! Marsipantårtan har börjat blogga!

Jag har i mitt stilla sinne undrat när hon ska komma att förunna bloggosfären med sin lätt drastiska humor, härliga svada, svarta intelligens och allmänna underbarhet.

Ladies egentligen! I give you:

Bleknos Been Bad