måndag 14 november 2011

Det är inte synd om människorna!

På lördag begår vi premiär på det troligen mest knorkiga Drömspel världen skådat. Vi har (med Ornitologen i spetsen) struntat rätt fett i gamle Ååågusts prettotendenser och tagit fasta på de insikter han faktiskt hade i den mänskliga naturen och dess krumsprång och later. Det är inte mycket i de existentiella frågorna som skiljer sig nämnvärt idag från hur det var att vara människa för hundra år sedan. Rekvisitan är lite annorlunda bara, kan man säga, så den har vi ändrat på.

Idag hade vi vårt första ordentliga kostymgenomdrag (dock icke mask-dito, så det kommer att komma till peruker och läppstift också, puh) och jag som spelar typ sju roller springer som en oljad blixt bakom kulisserna. Det är fan på håret ibland att jag får med mig rövhålet in på scenen. Nä, ursäkta. Det här ska vara en familjeblogg. Mamma läser ju.

Jag gör i nu nämnd ordning:
Modern
En skådespelare
Glasmästaren
En polack
Hon/Bruden
Den blinda
En drickaförsäljare
Magistern
och sist
Glasmästaren igen.

Åtta roller var det visst. Nio kostymbyten. Om ni som kan ert Strindbergska Drömspel undrar vem polacken är eller om det verkligen finns någon drickaförsäljare i den ursprungliga rollistan eller liknande så gör ni alldeles rätt i det. Det är en rätt rejäl bearbetning vi gör - lite som att man nyöversätter Shakespeare ibland. Nyöversätta Strindberg låter sig icke göras, vilket var och en kan förstå.

Det är rent vansinnigt roligt att jobba. Ornitologen som regisserar, scenografen Karda och ljusdesignern Madame Svoboda är ett fantastiskt team och jag känner mig alldeles väldigt välkomnad av den övriga personalen på Borås Stadsteater. Tippentoppen.

Som skådespelare har jag dessutom fått en entré som är så rolig att det är som att jag har fått en skitstor tårta av regi-, scenografi- och ljus-personerna:
Jag ska åka in på en enorm svan, iförd brudklänningen Anna Book skulle burit om hon gift sig 1983 inklusive pillerburk med flor, vita höga pumps och... wait for it... Flytväst! Alltmedan jag sjunger i mikrofon tillsammans med min nyblivne man om vår lyckliga kärlek - i dansbandstakt.
foto Tobias Walka - tror jag...

Jag kommer att vara rätt mycket på teatern i veckan som kommer, låt oss hoppas att jag kan få ur mig lite mobilblogg, det var länge sedan. Happy trails!

6 kommentarer:

Sus sa...

Man borde alltså ta sig till Borås!

Huskorset sa...

Haha, ja det får man gärna! Och då ska man veta att man bör ge sig till känna efter föreställningen - om man inte gjort det innan. För att det är så trevligt! :-)

Knugen Blåtand sa...

Och vi vanliga dåsar i soffan..Funderar på vart Borås ligger. No starshine here. Bara ren hobboworker.

Livet just nu sa...

Jag önskar en större bild på dig där du draperat dig över svanen.

Man får väl inte säga lycka till så det gör jag inte. Hur var det, bryt en fot eller nåt?

Snokis sa...

Såna här kvällar, när jag har hufvudvärk och inte orkar nåt annat än att googla upp söta motorfordon, då önskar jag att alla skulle göra en adihadi/utvs.version av alla långa inlägg som att jag också kunde läsa. Typ som Maxböckerna.

Huskorset sa...

KB: Ja, jo ibland undrar jag själv vart Borås ligger.

LJN: Jag är inte så vidskeplig så jag tackar å bockar jag. Heller än bryter fötter ;-)

Snokis, fina lilla. Läs bara det sista stycket då. Där jag berättar att jag åker på en svan. :-) Jag vill speciellt för dig tillägga att den där metaforiska "tårtan" jag fått, den har liksom litelite bajs på sig. I en snyggt spritsad klutt. Puss påre.