Det är väl för mycket begärt, kan jag tro.

Jag tror att jag idag har blivit sams med att jag är trygghetsknarkis. Det gör alls inget om livet är utmanande, lite spännande och oförutsägbart - bara det finns rim och reson. Jag vill att tillvaron på det stora hela ska vara konsekvent, påverkbar och kul.

När jag tänker på det, känns det och låter i min öron ganska tråkigt, bakåtsträvande och ointressant. Dessutom förefaller det ju väldigt olämpligt att jag kallar mig konstnär - en yrkesgrupp som kännetecknas av radikalt beteende i olika former. Det lustiga är att jag, inne i min egen hjärna, uppfattar mig själv precis tvärtom: Vansinnigt rolig, banbrytande och jätteintressant. Jag hoppas att alla människor tänker så, det unnar jag dem. Jag har rätt kul med mig själv och de som korsar min väg.

Kan det inte bara få fortsätta så?