Jag fick möta våren i Hufvudstaden...

...men nu ser jag snön igen utanför tågfönstret. Sex små, platta, kvarglömda bitar mörk choklad och en flaska kranvatten är vad jag får till middag idag, verkar det. Jag glömde att jag kanske skulle vilja äta något utöver frukost och lunch idag. Bytte just i Gävle och når Sundsvall om dryga två timmar.
Jag har tappat rösten och är lite mör, men väldigt glad och upplivad.
Jag mötte nämligen inte bara våren i Stockholm i helgen, utan även diverse kära vänner varav tre var alldeles nyfärska bäbisar. Jag såg två teaterföreställningar, en vardagsrumskonsert, drack vin på Mosebacke och skakade rumpa en natt på Kägelbanan. Inget dåligt resultat för ett knarrigt Huskors som inte är så nöjesvirvelvan.

En av teaterföreställningarna hette "I väntan på vadå?". Det är en iscensättning av Vanja Hermeles och Nina Stones bok om jämställdhet inom scenkonsten, där chefer för stora sceninstitutioner intervjuas om hur de tycker jämställdhetsfrågan bör behandlas. Cheferna har läst och godkänt nedtecknandet av intervjuerna.
Boken är stundtals skrämmande läsning.

I händerna, ur munnarna och av kropparna på de tre elever från Malmö Teaterhögskola som står bakom iscensättningen blir texten stor, stor idiotikomik.
Skådespelareleverna kör upp de citerade teaterchefernas egna ord så långt opp i arslet på dem själva att det faktiskt känns fullt möjligt att de aldrig kommer att kunna hämta upp och komma igen. Inte utan total avbön.
Det var underbart.
Riktigt härligt, FARLIG teater. Det är inte ofta, mina vänner!

Jag var hög efteråt, andfådd och uppfylld av hur viktig den här föreställningen är. Jag ville (och vill) att så många som möjligt som jobbar med scenkonst ska se den!
Teaterbiennalen vore ett utmärkt tillfälle, tänkte jag. (= teaterbranschkonferens där utvalda föreställningar från de senaste två åren ges plus att värdteatrarna spelar sina aktuella föreställningar. Seminarier, frukostsamtal, debatter, masterclasser.) I år hålls den i Borås, i juni.
Så.
Baserad i Västsverige som jag ju är, ringde jag en vän som kanske, kanske har något att säga till om, förmedlade ett telefonnummer och drog därmed (och det är jag jädrigt mallig över) ett litet, litet strå till en eventuell Teaterbiennal-stack för dessa tre modiga, kloka, uppkäftiga och aktningsvärda elever som med tre micar, tre stolar och en whiteboard drar ner brallorna på HELA JÄVLA ETABLISSEMANGET.
Re-fet-spekt!