Att typecasta eller inte typecasta, det är frågan

Jag får bo hos Dorotea under det här Stockholmsbesöket, hon är regissör och håller just nu på att rollsätta en film tillsammans med en castare. Vi pratade om casting och om hur skådespelare ofta tycker att de ”ju kan spela vad som helst” fastän det inte riktigt funkar på det viset. En del av mig känner och tycker så och det är lite genant eftersom jag då ganska flagrant blandar in mina privata bekräftelsebehov i en arbetsrelaterad situation.

Jag har ett svagt minne av att vi har diskuterat det förut, och att jag då anade att hon var av motsatt åsikt men höll truten av respekt för mina känslor. Som skådespelare är man så himla touchy med det där: ”Som om jag inte skulle ha tillgång till hela registret”, liksom. I går kom jag fram till varför jag inte kan spela vad som helst i vad som helst. I alla fall inte så som världen ser ut idag.

Jag har som skådespelare en viss temperatur, en grundfärg. Som är rätt ibland och fel ibland, det beror på sammanhanget och som jag visserligen kan nyansera åt olika håll, men jag kan inte ändra den. Rött kan inte bli grönt.
Dorotea liknade det vid röstomfång. Somliga har fem oktaver och andra har två. Det betyder inte att den som har två är en sämre eller tråkigare sångare. Det är ibland precis tvärtom.
Allt det där har jag varit på det klara med länge, men ändå känt mig sårad och stött av att det fungerar så i vår bransch. Jag tycker inte om att känna mig stött och sårad. Särskilt inte av företeelser som jag inte kan konfrontera.

Det här utkammandet av tankar började vid frukost och fortsatte in på eftermiddagen i långfikan med Erika Hrnbom. Som manusförfattare har han ju sin syn på saken. Det var grymt intressant och äntligen kunde jag ringa in vad det är som gör att typecasting funkar så bra, när det känns så orättvist. Jag kom fram till en liknelse och ett tänk som jag verkligen kan leva med, som hjälper mig förstå att det inte handlar om mig som skådespelare och person, utan om ren teknik och berättarteknik:
Filmkameran har samma blick på världen som ett litet barn.

Ett barn ser på världen och försöker med alla sinnen begripa den. Barnet tar in allt, det har inte lärt sig att sålla. Ett barn kan säga ”klocka” och peka när man är ute på promenad, fast ingen klocka finns. Tror man. Men, fyrahundra meter bort till vänster, högst upp på ett skolhus sitter det en klocka som barnet sett. Under sin uppväxt lär man sig sålla – där kommer den nödvändiga och oerhört användbara aspekten av fördomar in – och informationen lagras i hjärnan. ”Ofta är fördomar och klichéer ens bästa vänner” sa Erika igår angående sitt yrke. Och det stämmer in på mycket annat här i livet.

När jag ser på film ser jag det kameran ser. Kameran har ingen hjärna. Regissören måste vara dess hjärna och med hjälp av de goda fördomarna visa mig vad det är som är viktigt i just den här historien. Om det då t.ex. i en biroll som skolfröken castas en skådespelare med ”fel” färg blir jag som åskådare förvirrad och undrar vad som hände med den där fröken som var så intressant. Ett exempel är Ingvar Hirdwalls granngubbe i Beckfilmerna. Det funkar bra, men medge att man ibland önskar att Beckfilmerna kunde handla lite mer om just den där Grannen.

Kontentan: Jag tar och förädlar mina två oktaver och det är vackert så. Fördomar ska absolut bökas med, med olika verktyg - där genustänkande är ett särdeles skarpt ett - men de är också mycket väl fungerande medel för mänsklig kommunikation.