Att hämnas genom att spela dåligt är ju tyvärr direkt kontraproduktivt

Filminspelningar är himla olika. Inte minst gäller det stämningen på inspelningsplatsen. Som så ofta styrs den av Den Som Bestämmer, i det här fallet regissören. Det kan vara direkt obehagligt (om det är en känslig scen) när Den Som Bestämmer inte begriper att hon/han faktiskt sätter tonen för hela teamets arbetsklimat . På samma sätt är det ljuvligt när vederbörande begriper detta (då kan det få vara hur känsligt som helst).

Efter att ha gjort ett gäng pluttroller genom åren är jag lite tjenis med diverse producentassistenter, FAD-ar, kostymörer, b-ljud och liknande. Det är kul. Man blir hälsad med ett leende och en nick, man känner att man hör till. Teamet jobbar ju med hela filmen och själv kommer man in en enda dag, är med i en enda scen och säger att "kaffet är serverat i gröna salongen" eller något liknande (och aldrig får man lägga in en snus eller prata skånska eller nåt annat som ger rollen färg, men det är petitesser).

På en inspelning en gång var stämningen ganska stressad och kort i tonen. Ett par stycken ur teamet hade jag mött förut, men alls icke alla. När jag klev in på set, ombytt och klar, frågar två personer (oberoende av varandra, med en minuts mellanrum, utan hövligt sätt och med "rösten-som-pekar-med-hela-handen") vem jag var och vad jag gjorde där. Den ena hälsade genast efteråt och presenterade sig som attributör med ett snett, smått ursäktande leende. Den andra gjorde inte det. Det var filmens regissör.