The beautiful, rotten business I´m in *tillägg

Det är Filmfestival i Göteborg och jag vill egentligen gå och se så mycket film jag bara hinner och mingla så där världsvant som om jag jag vore en Filmstjärna själv och inte bara gift med en.

Det finns en sällsam aspekt med det där minglet, minglet som är lika delar hysteriskt och underbart, inspirerande och vidrigt på samma gång. Det är när det händer någonting som man förstår måste vara en fläkt av Det Stora Livet, Glamouren, Konsten. Det har å andra sidan bara hänt mig en enda gång under de femton år jag hängt på festivalen. Det ännu mer märkliga är, att jag inte förstod hur enastående det var förrän efteråt. Jag hade så in i vassen trevligt!

Det var ett år när jag och Filmstjärnan hade hängt uppe på Rivertons Skybar (dit branschfolket går) några kvällar och minglat, men ingen var ett smack intresserad av mig, alla ville bara prata med honom. Såklart. Jag var svårt desillusionerad och när Dorotea ringde och var i stan för en paneldebatt och ville käka middag, var det s.a.s min tur att få gå på middag och ha lite trevligt.

Tre timmar senare satt jag i restaurangen uppe på Riverton, med Dorotea och tre av Sveriges Mest Heliga Kor i Konst- och Kultursammanhang Alla Kategorier + en agent till en av dem och agentens fru. Vi käkade, pratade och jag glömde deras ikonstatus, för jag hade det så intressant! (Dorotea är god vän sedan många år med den mest Heliga av dem, vars äkta hälft har vart gift med den tredje kossan och that´s all the clues you get.)

Restaurangen fylldes, baren var knökad. Jag såg att folk såg att jag satt där jag satt - framför allt med vem jag satt. Personer jag knappt kände ens flyktigt kom fram för att hälsa och fråga - med flackande blick över resten av bordet - hur läget var med mig då.

"Tack alldeles utmärkt!" svarade jag.

Kvällen före hade jag varit persona non grata i Rivertonbaren.

Folk som inte sett åt mig när jag stått bredvid honom kvällen före frågade nu Filmstjärnan vem jag är. Det blev en väldigt komisk och faktiskt också trevlig kväll. Det är ju synnerligen trevligt att bli fjäskad för. Ibland.

Men det jag gömmer i mitt hjärta, det är att jag i mina idolers sällskap glömde bort mig själv till förmån för samtalet. Och det, mina vänner, är i sanning Stor Konst.

* Nu i kväll känner jag att jag vill förtydliga den sista raden: Jag anser det alltså vara ett bevis på Ikonernas Stora Konst, att de hjälpte mig att glömma mig själv. Inte min egen.

Just a little more information than you need can be wonderful

Det hade kunnat bli ett inlägg här, men jag tyckte min lilla historia passade bättre som kommentar bland de andra fantastiska kommentarerna till det här inlägget hos Snokis.

Enjoy. Eller inte, beroende på hur du är funtad.

Passa på att rösta i högerspalten, när du ändå är där.

Huskorset goes homestageberzerk

Vårt lilla pörte är utrustat med inte mindre än fyra toaletter. Familjen som bodde här innan oss hade fyra barn och behövde dem.

* En med handfat på ovanvåningen.

* En i ett badrum med badkar på undervåningen, inrymt i skrubben under trappan upp. Källartrappen togs då bort och sattes igen.

* En med dusch i källaren (åtkomlig endast utifrån, genom källardörren).

* En med handfat i lillstugan i trädgården.

I källaren ligger även tvättstugan och matkällaren (även de alltså åtkomliga endast utifrån, genom källardörren, högst opraktiskt).

Så.

Vi har bestämt oss för att ta bort badrummet på mellanvåningen för att öppna upp och bygga en trappa ner i källaren. Men innan den ska upp (ner?) måste vi göra om toan på ovanvåningen för den har pajat, annars har vi ingen tillgång till toa inomhus när trappbygget drar igång.

Vidare i planeringen:

Med trappa till källaren istället för badrum blir vi av med badkaret. Det är tråkigt. Så vi har börjat fundera: Tvättstugan ligger i det gamla muggiga pannrummet med 175 cm takhöjd, alldeles bredvid lilla toaletten där nere...

Vi har nu storhetsvansinniga planer på ett sjujävla hamam till badrum i källaren.

Golv från Marrakech Design.

Runda kinesiska handfat med blå/vit dekor, köpta på blocket i höstas.

Och på fondväggen längst in:

Midvinterblot i mosaik.

Fundering mitt i livet

Barnen kollar Bollibompa efter maten, Filmstjärnan och jag sitter kvar vid middagsbordet och pratar om ditt och datt. Vi kommer in på frågan om ett, bjäng syr helt hypotetiskt, tredje barn. Han gnider sig om hakan en stund.

-" Nä, då vill jag hellre ha en båt"

Något för alla

Lillkillen var bjuden på kalas idag. Han var glimrande glad när han kom hem och berättade att de hade fått pyssla sina egna godispåsar och slåss med Darth Sidious.

Mer sån´t här alla dagar!

Barlach

i

högform.

Och nu blir det reklamfilm

Jag är ingen vidare entusiastisk shoppare men blir väldigt glad när jag hittar något jag blir förtjust i - som säkert ni alla blir. Sedan jag fick barn har utbudet av små, roliga affärer bytts ut fler gånger om i Göteborg och jag har haft nolkollkokosboll på vart man ska gå om man vill ha något annat än Åhléns eller H&M.

Men. Via ett tips från Mimlan har jag nu ramlat på den raraste och finaste affär jag mött på länge:

klicka på bilden för att komma till hemsidan

Den ligger på Vallgatan mittemot fiket Da Matteo och inspirationsbomben Prickig Katt (som också är en rolig affär). Man vill köpa allt när man går in, men det går ju icke. Idag köpte jag mig en blommig skjortblusklänning som jag ska skruda mig i aftonen dennes, när det vankas premiääär på teatern.

Trevlig helg på er!

För extra breda arslen *

* Tipstack till Filmstjärnan

Aldrig får man vara riktigt glad

Jag och Filmstjärnan repar, för er som till äventyrs missat det, just nu en pjäs där vi spelar makar. Vi spelar ett par som är huvudpersonernas "goda vänner". Vänner med mer pengar och mindre ...tja, hyfs.

Vi är inte med så mycket, men det är svinkul och det är ändå nödvändligt med saker som kostymprov och maskprov.

Jag har bara repat litelite mer än jag haft kostymprov och maskprov.

Idag var det dags igen. Jag ska ha heeeelt fantastiska, och i sammanhanget vansinnigt roliga, kläder:

* Tre exakt likadant skurna Chanel-inspirerade dräkter i tre olika pastelliga kulörer.

* Tyger från Armani och Chanel, eller om det var Gucci, som är så vackra att man faktiskt känner sig mer intelligent när man ser dem, för att helt virrigt associera till sagan om Kejsarens nya kläder.

* Måttsydda.

Inte bara skräddarsydda, alltså utan - måttsydda. Damerna på kostymavdelningen nålar dem direkt på min kropp och klänningen och jackan kommer att smeka den som om det var det enda de önskade i existensen. Och det är det. För de är skapade för miiiig. Ibland är det här jobbet sagolikt. Så lyxigt att man inte tror det är sant.

...det är bara en grej:

Min rollkaraktär är gravid. I typ sjunde månaden. Nästan helt okommenterat, hon bara är det.

Måttsydd - med plats för fuskmage.

A true stalker am I * redigerad och uppdaterad med ordentlig bild nu, va

Har den kvar på Google Reader.

Känner mig som ett fullblodsmiffo.

Vill ickot slänga.

Edit:

No to self: Inte stressblogga. Aldrig stressblogga.

Kände för att småprata lite bara

En modern geografilektion fann jag hos Söderberg.

Filmstjärnan bakar bröd igen, det doftar som hemma hos änglarna.

Islandshästen fyllde fyrtio och hade ett kalaskul kalas i helgen. Hon hade bestämt allt och var i sitt bästa duracellkanin-esse. Araben kom dit direkt från Indien (förvirrat det här), det Engelska Fullblodet var där från Skåne, nyskild, snyggare och klokare än någonsin. Shetlandsponnyn och Doktor Blod hade fixat kaffemaskin i present med små knappar - av den sort jag vill minnas att Figge hade en liten serie om en gång, med små kaffedosor man petar i, trycker på en knapp och vips får man en fa-a-a-antastisk espresso. Tro´t den som vill.

Nåväl. Det var massor med uppträdanden, husband och laj, vi i Hästgänget bidrog med en av Huskorset författad visa på melodin till "Lyckliga gatan".

Hennes bror var Buttericksutklädd till IndianPontare och sjöng "När vindarna viskar mitt namn" och det var så roligt att jag blev helt stel. Det är ju en förskräcklig låt som det ändå ompaompa-svänger om. Uach. Och aaahaha-haaaa! Och brrrrr.

Filmstjärnan hade lånat en kompis hemsydda nakendräkt (inkl. naturtroget klockspel och pendel) och sjöng en långsam bossaversion av Ugglas "Fyra sekunder" medans han strippade inpå bara nylonen. Ingen i helahela världen hade blivit gladare för det än Islandshästen, hon grät och skrattade så hon fick kramp. Jo, förresten, kanske även Moder solo hade uppskattat det lika mycket. Ett bra kalas!

F.n. repar vi och motar vi magsjukan i grind efter bästa förmåga. Det är inne på andra varvet nu på kooperativet, förra gången klarade jag och Sjuåringen oss.

En onge från vårt dagis hade blivit sjuk på Ica Maxi.

I kön. Sssplasssch!

Folk hade flytt platsen som av en tryckvåg.

Hade förresten maskprov idag, med smink och värmespolar i och hela baletten. Det blev flådigt värre. Jag struntade i att sminka av på teatern och åkte för att hämta Sjuåringen på skolan. Väl där mötte jag Bullen (8år) som genast frågade om jag var clown.

Hepp!

I klass med en Bagge

På kooperativet idag fick jag ett breakthrough som föräldrafröken: En treåring som av okänd anledning haft en frostig relation till mig pinkade på sig rejält, jag tog hand om det och honom, vi snackade om saken, sån´t händer o.s.v.

Senare, ute i pulkabacken fick jag trösta efter ett fall och ännu lite senare kom han fram med två spadar och deklarerade prompt :

"Jag ska gjäva med dig."

Nu är vi homies. Gött.

Jag förstår vad du säger, men vad menar du? *uppdaterad

Hmmm. Det här var intressant.

Är smileys ett hot mot skriftspråkets vindlande topografi med alla dess möjligheter och ljuvliga dikeskörningar? Eller är de ett luftigt och lätt medel i vår allt snabbare cyberkommunikation? Det finns snudd på militanta motståndare (jag minns en sådan kommentator - var det hos Lotten eller Översättarhelena, jag minns inte? – som var rabiat och angående detta skrev: ”Folk får skylla sig själva om de inte fattar vad jag menar”, vilket genast förpassades till Huskorset Avd. Stor Komik) och de finns människor som påstår sig inte klara sig utan dem.

Så – för eller emot? Själv är jag, som vanligt, kluven. :-/

Går man djupare in i Sparrings resonemang vidgar det användingsområdet för smileys enormt: De möjliggör skrivandet om den annalkande katastrofen utan att faktiskt göra det. Precis som hos ett psykologiskt genomarbetat, högtstående litterärt verk. Smileysarnas funktion som tydliggörande av känsla hos skribenten blir den motsatta: De avslöjar istället den underliggande, måhända t.o.m. undermedvetna ”sanningen” och - börjar plötsligt istället tjäna sina belackares syften.

Och det, mina vänner, förpassas också till Avd. Stor Komik.

Edit:

Rätt ska vara rätt, även om det är idiotiskt. Det exakta citatet lyder:

"...det är helt klart inte mitt problem om folk inte förstår vad jag menar."

Jag hoppades här kunna använda mina, faktiskt från just Lotten förvärvade, kunskaper i HTML-kod med >-tecken och strike och grejer, men eftersom jag skrev inlägget i word först och sedan klistrade in det blev det alldeles för sabla rörigt. Så nu vet ni det.

Varats olidliga lätthet

Jag läser om Linus på Faschings blogg och tårarna rinner. Den omedelbara reaktionen är att skriva en kommentar för att försöka lindra deras smärta. Som om jag skulle kunna. Jag känner dem inte. Men Fasching skriver att hans läsares kommentarer hjälpte honom genom första natten. Så kanske, lite, ändå. Bloglove är god tröst, det vet jag av erfarenhet.

Ett vet jag: All kraft och all kärlek jag har i hela världen sänder jag idag till honom och hans familj.

Rock är bäst på skånska

Såhär: Vi sitter och slökollar på P3 Guldgalan och dessa pågar glimtar förbi och jag vaknar till, fick värsta bob hund-vibben, och dessutom var sångaren på ett roligt sätt lite lik John Lennon så då är det klart att jag måste gå och jotjuba lite. Så jäla grömma!

Och så gnäll inte om att jag är sen på nån boll, jag är faktiskt 40 år nu. (Någon annan fick priset, de var visst nominerade i årets metal-kategorin vilket jag tycker är lite missvisande)

Årets rockarövfynd, if you ask me.

[trivsamt sorl] [spridda hästgnägg] [någon stämmer en banjo]

Mina damer & herrar! Välkomna ska ni vara till galafestligheterna i samband med utdelandet av årets Plexpärla! Strängt taget är det ju förra årets, men ...äsch.

Nå! Som ni alla vet har galan försenats i år, då juryn var tvungen att först fylla 40 ordentligt och sedan vila opp sig på Bali eller Seychellerna, jag minns inte riktigt vilket det blev. Juryn var i alla fall under inga omständigheter hemma i Jonsered och tog hand om kräksjuka barn eller maginfekterad make, den saken är klar. Men nog om det! Jag tar nu omedelbart tjuren vid de berömda hornen, går pang på den mytomspunna rödbetan, får den ack så välbekanta ändan ur vagnen och deklarerar att 2009 års Plexpärla tilldelas [paus för banjofanfar] för sin iver, sin ilska, sin intelligens, sin infektiösa humor och sin aldrig sinande inspiration:

Godiva! [jubel och dånande applåder]

Nomineringsmotiveringen löd:

”Är det inte alltid Godiva?”

och skrevs av Snokis och inför det argumentet lägger sig juryn platt. Även Anna Toss och Peter Barlach nominerade Godiva, dock utan lika pregnant motivering.

Godivas egen blogg är en blomstrande djungel av högt och lågt, ett ljuvligt spretigt ställe där allt får plats. Som kommentator är hon kvick, gnistrande intelligent och har så gott som alltid en sprillans ny vinkel på inlägget hon kommenterar. Och juryn har aldrig på hela internetet råkat på någon annan som så tjusigt – ehuru respektfullt - som Godiva, kan platta till den som det behöver – ackompagnerat av ett snällt leende. Och då talar jag ickot om någon standardsmileygubbe: Godivas leenden strilar mellan bokstäverna.

Klokskap, humor och ett glödande rättspatos genomsyrar hennes kommenterande och juryn önskar att alla människor i hela världen, inklusive hon själv, någon gång finge möta denna till synes - f´låt: läses extraordinära människa.

Juryn bugar sig i ödmjuk vördnad och stor tacksamhet. [applåder]

Nu blir det Cowboykalas i stallet. Hundar är välkomna. Yeeeee-haaa! [pisksnärt]

[countrymusik, sorl och jubel]

(1st och 2nd runner up: Snokis och den pallplatsprenumererande Erika Hrnbom]

Drrrum-dum-dum-dish!

En man kom in i ett konditori och beställde 348 stycken fettisdagsbullar.

"Så många?!" sa konditorn.

"Ja. Jag semlar på dom."

Jag kom att tänka på Erika, jag

Har jag närt Kain och Abel vid min barm?

Sjuåringen så när ströp Lillkillen i morse. Vi var inte i samma rum, men vi hörde ljuden när han släppte taget om halsen på bror sin: Harkel-harkel, host ...paus ...skriiiiikgråt.

Jag, som inga syskon har, blev först vansinnigt arg, sedan rädd och sist outsägligt ledsen. Jag satt och grät på köksgolvet, det blev en i allt vidrig morgon.

Jag skulle gärna vilja höra fler historier om hur illa ni som har syskon gjorde dem eller de er när ni var små. Som tröst eller en sorts normalitetskoefficent att hålla sig i när det blir ultimate fighting nästa gång.

Hurra! En grottekvarn!

Meddelande till allmänheten: Igår stegade Huskorset frejdigt in på Stadsteatern i Göteborg för sin första arbetsdag där.

Det hände inget särskilt eller ovanligt, jag ville bara tala om att jag nu börjat repetera föreställningen Hantverkarna. Premiär i mars, spelar till någon gång i maj och det är ett pjäskontrakt.

Jag har blivit så väl mottagen att det är en fröjd åt det. Alla ler och ser glada ut när de ser mig och hälsar välkommen. Inspicienten så när hånglade upp mig mitt i kantinen under lunchruschen för att han tycker det är så trevligt att jag är där. Kan man annat än trivas då? Kollationeringen var rolig, regissören är en synnerligen sympatisk person och ensemblen brokig och kul.

Hörni, det är inget mindre än fantastiskt roligt att jobba - särskilt när man betänker motsatsen (parafras, ja).

Jag tror jag kommer att tycka att det är underbart med möten!

Jag älskar den osalta laxpuddingen i kantinen!

Gissa om jag ska ha tumme med damerna i repan (som f.ö. är de raraste man kan tänka sig) och fika mig blå uppe på maskavdelningen.

Jag tänker ha inneskor stående i min loge och bilder på barnen på spegeln.

Det riktigt roliga är dessutom att Filmstjärnan och jag ska spela man och hustru. Det är första gången vi jobbar ihop på scen och jag hoppas verkligen han är rolig att jobba med för tänk hur det blir annars.