Is someone på Rusta trying to tell me something?

Kvällssnack

Filmstjärnan spelar teater ikväll. Sexåringen och jag drack te med mjölk och honung när Lillkillen somnat. Han berättade om skolan och jag om Sundsvall.
"Vet du?" sa jag "Tanders kan spela piano och gitarr och banjo!"
Sexåringen blev djupt imponerad:
"Samtidigt?!"

Inget särskilt och ändå allt jag begär

X2000 söderut genom ett vårvaknande Sverige.
Sexåringen spelar mobilspel. Filmstjärnan surfar. Lillkillen sover i min famn, han svettas om huvudet och dreglar ner i min urringning.

Jonsered.
Vitsippor, blåsippor (givetvis kom Sexåringen nyss in med en liten kriminell bukett av dylika), scilla, vårlök, krokus, tulpanblast.
Men inte en enda påsklilja. Hatar dom.
Kirskålshelvete.
Hästgödsel.

Filmstjärna och Lillkille gräver i trädgårdslandet. Båda har arbetshandskar på och ser allvarliga ut. Viktiga odlingsbeslut ska tas.
Sexåringen kollar Barda på svt play.
Jag gör köttfärssås och pasta till middag.

And the winner is...

BLÅNGEST.

Med Å.

Att typecasta eller inte typecasta, det är frågan

Jag får bo hos Dorotea under det här Stockholmsbesöket, hon är regissör och håller just nu på att rollsätta en film tillsammans med en castare. Vi pratade om casting och om hur skådespelare ofta tycker att de ”ju kan spela vad som helst” fastän det inte riktigt funkar på det viset. En del av mig känner och tycker så och det är lite genant eftersom jag då ganska flagrant blandar in mina privata bekräftelsebehov i en arbetsrelaterad situation.

Jag har ett svagt minne av att vi har diskuterat det förut, och att jag då anade att hon var av motsatt åsikt men höll truten av respekt för mina känslor. Som skådespelare är man så himla touchy med det där: ”Som om jag inte skulle ha tillgång till hela registret”, liksom. I går kom jag fram till varför jag inte kan spela vad som helst i vad som helst. I alla fall inte så som världen ser ut idag.

Jag har som skådespelare en viss temperatur, en grundfärg. Som är rätt ibland och fel ibland, det beror på sammanhanget och som jag visserligen kan nyansera åt olika håll, men jag kan inte ändra den. Rött kan inte bli grönt.
Dorotea liknade det vid röstomfång. Somliga har fem oktaver och andra har två. Det betyder inte att den som har två är en sämre eller tråkigare sångare. Det är ibland precis tvärtom.
Allt det där har jag varit på det klara med länge, men ändå känt mig sårad och stött av att det fungerar så i vår bransch. Jag tycker inte om att känna mig stött och sårad. Särskilt inte av företeelser som jag inte kan konfrontera.

Det här utkammandet av tankar började vid frukost och fortsatte in på eftermiddagen i långfikan med Erika Hrnbom. Som manusförfattare har han ju sin syn på saken. Det var grymt intressant och äntligen kunde jag ringa in vad det är som gör att typecasting funkar så bra, när det känns så orättvist. Jag kom fram till en liknelse och ett tänk som jag verkligen kan leva med, som hjälper mig förstå att det inte handlar om mig som skådespelare och person, utan om ren teknik och berättarteknik:
Filmkameran har samma blick på världen som ett litet barn.

Ett barn ser på världen och försöker med alla sinnen begripa den. Barnet tar in allt, det har inte lärt sig att sålla. Ett barn kan säga ”klocka” och peka när man är ute på promenad, fast ingen klocka finns. Tror man. Men, fyrahundra meter bort till vänster, högst upp på ett skolhus sitter det en klocka som barnet sett. Under sin uppväxt lär man sig sålla – där kommer den nödvändiga och oerhört användbara aspekten av fördomar in – och informationen lagras i hjärnan. ”Ofta är fördomar och klichéer ens bästa vänner” sa Erika igår angående sitt yrke. Och det stämmer in på mycket annat här i livet.

När jag ser på film ser jag det kameran ser. Kameran har ingen hjärna. Regissören måste vara dess hjärna och med hjälp av de goda fördomarna visa mig vad det är som är viktigt i just den här historien. Om det då t.ex. i en biroll som skolfröken castas en skådespelare med ”fel” färg blir jag som åskådare förvirrad och undrar vad som hände med den där fröken som var så intressant. Ett exempel är Ingvar Hirdwalls granngubbe i Beckfilmerna. Det funkar bra, men medge att man ibland önskar att Beckfilmerna kunde handla lite mer om just den där Grannen.

Kontentan: Jag tar och förädlar mina två oktaver och det är vackert så. Fördomar ska absolut bökas med, med olika verktyg - där genustänkande är ett särdeles skarpt ett - men de är också mycket väl fungerande medel för mänsklig kommunikation.

Araben tycker till om Arabvärlden

Promenerar på Söder med Araben. Käkar kebab på Medis och pratar om livet.
Hon har just varit i Egypten med sin kille. De såg inte en enda egyptisk kvinna på hela veckan. Hon konstaterar att dit där de åkte hade hon aldrig velat resa som ensam kvinna.

"Om någon äter en med blicken kan väl det vara ok om man ser att han tycker det smakar gott. Men det var så många som tittade helt aggro uppifrån och ner. Jädra mansreligion! Dom ser ju bara burkor. Kvinnorna ska täckas för att männen kan bli kåta. Pah! Täck männens ögon istället!"

Jag träffade en snäll farbror på stan.

Vi fikade på Vetekatten. Jag tog en Katalan, han någon Tosca-variant. Det var fint.

Knirr-knarr...(ljudet av en dörr som öppnas)

Alldeles nyss ringde det en producent.
Aldrig har jag fått så snabb utdelning på stänga-dörrar-tänket.

Knappt tre veckor kvar

Packar. Storpackningen.
Jag tänker nämligen ta hem så mycket som möjligt av mina grejor härifrån när jag åker hem över påskledigheten.
Först möter jag upp mina killar i Stockholm för att fira själva påskhelgen, sedan far vi alla fyra hem till Göteborg ett par dagar och sedan sticker jag upp hit igen för att stanna knappt två veckor innan jag reser hem för gott. På de två veckorna kommer jag inte att behöva så värst mycket tänker jag mig.
Det är skönt att packa, jag längtar hem - men jag märker att jag tycker det är ganska vemodigt, eftersom jag tvekar inför vad som är bra att låta vara kvar. Globalkniven stannar avgjort. Men hur är det med ljusstakar? Tuschpennor? Rimlexikon? Böcker? Favoritkoppen? Vilken av tjocktröjorna?
Sentimentalt larv.
Get on with it already.
Stäng dörrar och nya uppenbarar sig.

One happy Huskors

För första gången regisserar jag teater. En soppteaterföreställning med Tanders och Duschen på Parkgatan. Några texter, låtar, någon dikt och så en ramhandling. Enkelt, rakt och oerhört rart blir det. Och kul och sorgligt och flirtigt.

Just att kalla det för att jag regisserar har varit en liten process: Jag har nämligen noll och ingen utbildning för det. Man kan väl sin Jante, va. Men det är ju det jag gör. Regisserar. Och det är fruktansvärt kul.

Jag tänkte att det skulle vara en inte helt okomplicerad situation, eftersom jag ditintills haft en annan arbetsrelation med dem. Men Tanders och Duschen, alltså! Att få i sin hand två så begåvade, öppna, musikaliska, generösa, humoristiska och intelligenta människor är ingenting mindre än en ynnest. De bedårar mig varenda dag, formligen fläskar ner mig med sina konstnärssjälar och där får jag sitta och välja och vraka och bestämma vad som får vara med och inte.

Det är som tårta varenda dag.

Nä nu jävlar får jag ringa P1

En timme senare märker jag nu att morgonens lilla tweet OCKSÅ försvunnit.

No can do

Upptäckte i morse att en tweet jag skrivit igår kväll försvunnit. Rätt ut i cybern ba. Den som ska vara mellan

"Utan röst, mind you."

och

"Fast...inte behöver man prata när bob hund-skivan äntligen landat på spotify".

Nämen Twitter, då! Så gör man väl inte! Det går inte för sig. Bara för att microbloggen är liten och fåordig (fåtecknig?) är den inte av mindre vikt. Tvärtom, för höge Farao! Skämmes Twitter och detta tillskriver jag härmed barnsjukdom.

"Kan fortfarande inte prata."
skrev jag.
"Men jag har ingen att prata med."
skrev jag.
"Och man kan fråga sig om jag överhuvudtaget skulle ha något vettigt att säga."
skrev jag.

EXAKT 140 tecken. Det snor man inte bara, Twitter. Inte av det här Huskorset iallafall.

Twitter

Det är kul. Jag vill böka omkring för att lära mig formen. Min form, nedkokad till 140 tecken. Om ni fattar.
Sigge Eklund är fantastisk.
Men tänk om Sparring skulle börja.
Wow.
Fast han vill inte.

Var det nån som sa nåt om vår?

Tåget rullar in i Sundsvall.
Det är väl nån plusgrad.
Kanske.

Jag fick möta våren i Hufvudstaden...

...men nu ser jag snön igen utanför tågfönstret. Sex små, platta, kvarglömda bitar mörk choklad och en flaska kranvatten är vad jag får till middag idag, verkar det. Jag glömde att jag kanske skulle vilja äta något utöver frukost och lunch idag. Bytte just i Gävle och når Sundsvall om dryga två timmar.
Jag har tappat rösten och är lite mör, men väldigt glad och upplivad.
Jag mötte nämligen inte bara våren i Stockholm i helgen, utan även diverse kära vänner varav tre var alldeles nyfärska bäbisar. Jag såg två teaterföreställningar, en vardagsrumskonsert, drack vin på Mosebacke och skakade rumpa en natt på Kägelbanan. Inget dåligt resultat för ett knarrigt Huskors som inte är så nöjesvirvelvan.

En av teaterföreställningarna hette "I väntan på vadå?". Det är en iscensättning av Vanja Hermeles och Nina Stones bok om jämställdhet inom scenkonsten, där chefer för stora sceninstitutioner intervjuas om hur de tycker jämställdhetsfrågan bör behandlas. Cheferna har läst och godkänt nedtecknandet av intervjuerna.
Boken är stundtals skrämmande läsning.

I händerna, ur munnarna och av kropparna på de tre elever från Malmö Teaterhögskola som står bakom iscensättningen blir texten stor, stor idiotikomik.
Skådespelareleverna kör upp de citerade teaterchefernas egna ord så långt opp i arslet på dem själva att det faktiskt känns fullt möjligt att de aldrig kommer att kunna hämta upp och komma igen. Inte utan total avbön.
Det var underbart.
Riktigt härligt, FARLIG teater. Det är inte ofta, mina vänner!

Jag var hög efteråt, andfådd och uppfylld av hur viktig den här föreställningen är. Jag ville (och vill) att så många som möjligt som jobbar med scenkonst ska se den!
Teaterbiennalen vore ett utmärkt tillfälle, tänkte jag. (= teaterbranschkonferens där utvalda föreställningar från de senaste två åren ges plus att värdteatrarna spelar sina aktuella föreställningar. Seminarier, frukostsamtal, debatter, masterclasser.) I år hålls den i Borås, i juni.
Så.
Baserad i Västsverige som jag ju är, ringde jag en vän som kanske, kanske har något att säga till om, förmedlade ett telefonnummer och drog därmed (och det är jag jädrigt mallig över) ett litet, litet strå till en eventuell Teaterbiennal-stack för dessa tre modiga, kloka, uppkäftiga och aktningsvärda elever som med tre micar, tre stolar och en whiteboard drar ner brallorna på HELA JÄVLA ETABLISSEMANGET.
Re-fet-spekt!

Huskorset gör en 'Ratatouille'

...om ni sett den filmen, alltså. Gruyère och jordgubbar. Det är efterrätten. Kebablunch på Hötorget, i solen på Konserthustrappan.
Mmm.

Det var så fantastiskt i Blåsut att jag glömde kvar mitt snus på soffbordet.

Tågbyte i Gävle

Puss puss!

Det börjar kännas bra igen nu, livet.

Nu har jag gjort en (rätt kort än så länge) spellista i Spotify på låtar som jag verkligen inte står för att jag gillar.
Haha.
Vilket scoop va:

"SKÄMSLÅTAR HJÄLPER MOT BAKFYLLA"

It´s just chemistry

Jag citerar mitt senaste twitterinlägg till höger (eftersom twitter är de rullande buskarna på internetprärien och bloggarna är stenarna. Wöööoow.) :

"Kvällen på Daltons inbegrep längesedanvän, lakritsshots, indianhuvuden, S-valls karaokeelit + efterfest hos stans transa. Är fett bakisnöjd."

Och lägger till att det var för åtta timmar sedan.
Jag mådde oförskämt bra i förmiddags med tanke på att jag hade traskat hem och lagt mig tjuge i fem på morgonen. Detta efter att av efterfestens galna värd ha bjudits på både svingod pinot gris och trettio år gammal konjak medan han spisade omväxlande Edit Piaf och Savage Garden (huvva, dom har gjort en låt som jag verkligen inte står för att jag gillar litegrann. Lite-lite.).

Jag vaknade halv tio, duschade och gick på lunchteater, samt repade sopp-dito till fyra.
Började bli lite mör.
Tänkte mig soffan hemma i lägenheten.
Filt och kudde.
En film.
Glass till middag...?
Ni vet.

Men så skulle jag ju bara skriva ut ett par schatansch tågbiljetter på teaterns kansli.
Det krånglade så klart.
Post-alko-ågren-spöket flåsade i nacken men hade inte riktigt fått klorna i mig ännu.
Det tog femtio minuter av svett, svordomar, samtal till SJ, mailande härs och tvärs samt rännande i diverse korridorer på teatern och benägen hjälp av en snäll marknadsavdelningsperson innan det lyckades med biljetterna.
Hat är ett starkt och bra ord.

Äntligen hemma. Spöket hann ikapp mig i trappuppgången och tog hjälp av längtan-väntan-demonen och sömnbristmonstret.
Diskade faktiskt, men bara medan jag väntade på att världens klokaste och bästa Jomp skulle ringa upp. Utan henne vore jag komplett lost just nu. Hon vet. Hon kan trösta.
Pratade också lite med Filmstjärnan, min kärlek i livet, som generalrepeterar i afton.
Aj. Saknar. Längtar efter mitt riktiga, vanliga liv. Lite lugn och ro i själ och hjärta.
Nu kan jag det här.