onsdag 24 augusti 2011

Oväntat besök

Jag fick ett mail av de oändligt rara människorna som nu lever på och driver Huldrans gård, det var ett trevligt massmeddelande om sommarens sista cafétillställning.
Helt oförberedd på att sorgen skulle drabba igen, back with a vengeance, tappade jag andan och den vilda ilskan kom tillbaka en stund, men den lade sig. Nu har jag bara sorgen.
Jag har ingen rätt till den gården längre, till det som var mitt av det som var hennes. Inget var naturligtvis "mitt" i juridisk mening, men det hon och jag hade finns inte mer. Det finns inte mer. Mina minnen kommer att blekna och försvinna, för det finns ingen att komma ihåg dem tillsammans med.

Jag har bara varit där en enda gång efter hennes död, på minnesstunden. Som jag dessutom var tvungen att hasta iväg ifrån, eftersom vi skulle spela teater på kvällen, helt bisarrt.
Jag har försökt planera en visit, jag vill så gärna träffa de där människorna igen, men det är som om jag blandar bort mig själv och så blir det inte av. Jag har inte ens pratat med hennes föräldrar, bara något litet med hennes två småflickor, den stora inte alls, bara någon tumme upp på FB, typ. Det är skamligt.
Jag känner mig så rutten och så liten som en lus och jag gråter nu så att jag inte ens ser skärmen. Jag har smitit från det av sorgen jag kunde smita ifrån, jag bor i en annan landsända, jag var inte involverad aktivt i gårdens begivenheter, det var lätt för mig att ta sorgen en bit i taget. Jag konfronterades inte med hennes frånvaro varje dag, som de närstående.
Ofta har jag det senaste halvåret tänkt på henne med en tät glädje i saknaden. Det har varit skönt, att smärtan med tiden kan förändras. Så känner jag visserligen nu också, men faan vad tungt det blev i kväll.

6 kommentarer:

Godiva sa...

Åh, men. Sorg är unik, man vet inte hur den gör med en.

sanne sa...

Jag har inget klokt att säga...

Men jag förstår på något vis att du inte varit där mer. För det blir så konstigt... Även jag som inte alls stod så nära förväntar mig liksom hela tiden att hon ska dyka upp runt ett hörn. Det går liksom inte att ta in att platsen kan finnas kvar utan henne.

Var och en hanterar på sätt det är möjligt. Och kanske är det nu tiden börjar bli mogen för dig att orka ta kontakten med de nära?

Livet just nu sa...

Alla hanterar sin sorg på sitt eget sätt. Man kan inte tvinga den i någon riktning. Att ta kontakt bara för att är inte rätt, vare sig mot dem eller mot dig själv. Det får komma när det är dags. Var snäll mot dig själv.

Det är tjugoett år sedan min lillasyster fick nog av livet. Ibland ser jag någon som liknar henne och tänker då på hur hon skulle ha sett ut idag. För fyra år sedan dog min far. Det är fortfarande nära. Ser jag någon i en elrullstol tänker jag direkt; nämen titta där är ju far! Och sedan inser jag att hjärna spelar mig ett spratt. Jag kan fortfarande bli ledsen över det. I min familj har vi alla haft olika sätt att hantera sorgen och varje sätt är rätt för just den personen.

Ta kontakt när du känner att du är redo för det.
Kram.

Snokis sa...

Jag tycker verkligen inte att du ska skämmas. Var snäll mot dig själv var ett bra tips.

Snokis sa...

Kram.

Huskorset sa...

Tack vänner. Kram.