Hej alla som kommenterade valtalet här och särskilt min kära
Nog vet och begriper jag att allt inte är svart eller vitt i politiken. Inte vill jag buckla till slitvargarna, kämparna, drömmarna, visionärerna på varken höger- eller vänsterkanten. Nog vet jag att det finns såväl kloka människor som okloka i alla led. Det är det som gör allt så sabla svårt.
Den enda som kan vara riktigt säker i politikkorken är den som inget vet: Ett kulturarbetar-Huskors som enbart har sitt hjärta till vänster att gå på, och som kan noll och intet om parlamentarism (och knappt vet om det ordet är tillämpligt i det här sammanhanget), statskunskap eller nationalekonomi och som knappt fan deklarerar själv för att hon får sådan ågren av siffror; och inte ens hon är egentligen tvärsäker märker hon när andra, mer insatta och pålästa, människor börjar vädra åsikter i hennes kommentarsspår.
Ibland upptäcker hon att hon tänker som en folkpartist, då blir hon lite rädd.
Men hon har upptäckt att hon inte dör av det.
Och hon måste inte rösta ditåt.
7 kommentarer:
Såhär tycker jag: att det är en mycket stor egenskap att kunna byta åsikt om man märker att den som hittills funkat faktiskt inte längre stämmer riktigt överens med ens tillvaro -- som ju förändras konstant.
Om man nu till sin förvåning upptäcker att man sympatiserar med ett parti som inte tidigare har tett sig sig ett alternativ, varför då envisas med att hålla fast vid det gamla bara för att det alltid _varit_ bäst hittills? (Förutsatt förstås att man håller med om tillräckligt mycket och inte bara enstaka punkter.) Ingen kunde till exempel vara med förbluffad än jag själv över hur jag röstar idag -- men jag kan bara inte blunda för att såväl min situation som samhället i stort och de politiska partiernas profiler har förändrats avsevärt sen jag började rösta. Jag har varit tvungen att göra ett ställningstagande som stämmer överens med mina faktiska åsikter och agera i enlighet med det.
(I den mån man nu anser att det finns några betydande skillnader mellan de på det hela taget ganska samsynade partier vi har att välja på idag -- det är mest finliret som skiljer, och formuleringarna som man klär sina mål med. [Liksom du själv räknar jag inte i den skaran in SD, vars formuleringar inte bara bör synas, utan sprättas upp i sömmarna.])
Jag tror väldigt många människor röstar som de alltid har gjort (som sina föräldrar eller enligt en uppfattning de skaffade sig som 20-åringar) utan att tänka särskilt mycket på vad de faktiskt tycker och hur de lever.
Jo, visst kan man ändra sig och se hur man lever nu. Och visst är det så att vi, som arbetar båda två och är friska, absolut tjänar på att alliansen regerar och sänker våra skatter. Men det betyder inte att jag tycker att det är rätt. Det finns ju andra som inte jobbar, inte är friska. Så det gäller att tänka på vilket samhälle jag vill ha, inte på den egna börsen...
Käraste huskors! Nog förstod även jag detta, och valtal är ju på något sätt till för att hållas i affekt, med brinnande hjärta. Båda sidor vill väl, men på lite olika sätt. Och alltid drabbar det någon, tyvärr.
Själv vill jag nog egentligen positionera mig som liberal, hellre än höger. Ditt inlägg satte igång många intressanta diskussioner här hemma må du tro, det var roligt! Jag och Ante ser fram emot att vädra våra tankar med er någon dag. Kram!
Jag ger mig in i debatten, lite.
Är en liten uppkomling som kämpat för få ett jobb inom min smala kompetens.
Tiderna blev bra och jag fick en bra lön.
Är det nu jag ska skämmas?
Eller dela med mig? Jag gör det gärna, men jag var ju där!
Har nästan ätit mina skor.
Är det verkligen fel att få lön för det man gör?
Hej Anonym! Nej, verkligen inte skämmas! Det är orättvist att ordet vinstintresse ska ha så negativ klang. Vi människor är ju i grunden samlare och vill bunkra upp för vintern så att vi slipper äta skorna. Ett visst mått av ha-begär håller oss vid liv. Klart att du ska ha lön för mödan om du har kämpat.
För mig handlar det inte om pengar, utan om vilken syn man har på människan. Det finns inget parti i Sverige idag (och förmodligen ytterst få enskilda väljare) som inte vill ha en gemensam sektor med försäkringar för sjuka och arbetslösa. Den som påstår att "vänstern" har monopol på solidaritetstänk och att "högern" vill köra var-och-en-för-sig-självrejset får vara så god och sticka ut näsan utanför fönstret en stund.
Skillnaderna idag är mindre. En av dem handlar om i hur pass hög utsträckning man bemyndigar individen och anser att var och en faktiskt förstår att det som gynnar kollektivet, det gynnar den enskilde.
Detta rent konkret. Generellt kan man ju också hävda att det i så gott som alla politiska system finns ett par grova inherenta fel som gör att de faktiskt aldrig kan fungera i längden, inte utan olika former av åsiktsförtryck och noga reglerade möjligheter för uttryck av oliktänkande. Den enda riktning jag känner till som inte med automatik medför den typen av samhälle är liberalismen (som ju förekommer i olika varianter).
Skicka en kommentar