Det regnade.
Festligheterna hölls utomhus.
Sjuåringen var i upplösningstillstånd av hunger, blötma och allmän ADSL eller vad nu det är han har (förutom epilepsi, då). Han spottade, grät, fräste och gick omkring (när alla andras ongar satt fint) av rädsla för att det skulle "bli pinigt". Exakt vad som skulle kunna bli pinsammare än hans redan pågående uppträdande lyckades jag inte få ur honom. Vi hade lyckats få dit tårtan trots regnet, men han ville inte för allt i världen ha. Jag ruttnade. Smålandsamazonen hade föreslagit den lokala pizzerian efteråt. Sjuåringen och jag gick i förväg.
Sedan ringde en snäll mamma och sade att de tagit hand om vår tårta, och att det hade varit massor av tårtor över. Jahapp. Filmstjärnan gick före hem med Lillkillen och hämtade upp den på vägen. När jag kom hem stod ingen tårta att finna och Mamma berättade att nästan hela varit kvar och att han därför tagit med den till kvällens repetition. Jag började nästan grina av lättnad. För att baka en tårtjävel stor som ett hus och nästan hela blir över samtidigt som hjärnan håller på att sprängas av resten av livets alla måsten, det är sådant som gör att man går ut och börjar skjuta vilt omkring sig.
Tyckte ni att jag hänger ut min son här ovan? Att jag är väl hård mot ett barn, mitt eget barn? Kanske. Men det frestar på att älska honom så gränslöst som jag gör. Nu och för alltid.
13 kommentarer:
Vi har skolavslutning på fredag. Jag har inte ens tänkt tanken att de kan sjunga kom kom kom. Å nej, nu kommer jag noja över det i två dagar. Jag har faktiskt inte tid med det!
Klart man måste få hänga ut ungarna. Lite i alla fall.
Den där kärleken till din son (söner)fyller ändå varje skrivet ord om honom! Vem om inte du kan vara hans mamma på bästa sätt?
Äh, det var varken den förste och sannolikt inte den siste 7-åringen som vägrar sitta still.
I ärlighetens namn var jag själv rätt frustrerad över att stå där i strilregnet - hade också hellre gått på pizzeria ;) Ffa hellre pizzeria än det kaos som utbröt i (det ju faktiskt pretty damn skitlilla) klassrummet när typ 70 pers skulle ta tårta på ett ställe, saft på ett annat och kaffe på ett tredje. Jag tror jag bara svalde tårtan...utan att tugga :D
/Mia A
...och förresten! Ingen som såg dig stå och torka regnvatten från 7-åringens stol med din fina klänning kan med ett enda uns tveka över hur mycket du älskar honom!
Lo: Öronproppar, kanske är till att tänka på?
Snok: Ja. Jo. Lite.
Anonym: Det var den snällaste AK (Anonyma Kommentar) jag har fått! Tacktacktack, den gav väldigt fin tröst.
MiaA: Haha, jag kan tänka att det var trångt. Jag glömde ju berätta hur alla skulle ta med sig varsin stol in också. Damn, det var humor i luften.
Sedan får jag (eller egentligen Avd Mistress of Martyrs) också tacka för det fina inpasset om stoltorkningen, undrar om misstänksamma läsare kommer att tro att jag betalat dig för det, haha! ;-D
De sjöng den! Men det var ok. Min man hade öronproppar, jag klarade mig utan.
This is my life är ju däremot en riktigt bra skolavslutningssång, när man tänker på det.
Åååååh....
Nu är det äntligen sommar?!
Herregu - jag har en partner som beter sig likadant.
Han är inte en onge.
Mén var och en skäms för si sälv.
Hade jag haft en morsa som du...
Gukyss till dig!!
Finns väl inga i hela världen som kan reta en så till vansinne som ens egna ongar? Heller inga man älskar så hejdlöst.
Det är fanimej inte lätt att vara mamma, den saken är klar.
Jag tycker du sköter dig med den äran.
Kram på dig!
Men jag HAR ju världens goaste bloggposse! Kram på er!
Läste det här igen, och fick låtfan på hjärnan.
Kom kom kom...
hehe, grattis
Skicka en kommentar