onsdag 30 juni 2010

En sak jag inte tänkte på...

...är att sovmorgnarna uteblir på den första semestern sedan ongarna slutade vakna i ottan. Jag vaknar nämligen kl 07.00 på morron då målarna börjar dagens karvande på fasaden. Men här ska ni höra:
Det är så underbart att folk kommer och skrapar kåken åt en att jag enkom ler lite överseende, som åt ett klumpigt barn. Så där vuxet och härligt.

En bidragande orsak är också att den där "felaktiga" färgen som målades på för tjuge år sedan sitter som hälleberget och måste tas bort med vassa verktyg, kemikalier och skyddsmask.
Tror ni vi hade haft det om vi gjort det själva? Kemikalier och skyddsmask?
Tror ni vi hade fått tag på den smarta dubbel-vik-plasten med häfttejp som skyddar rabatterna från nedfallande målarskrap och nämnda kemikalier?
Tror ni vi hade satt upp någon trygg ställning med sparkbrädor och staket eller hade vi vinglat på vår gamla stege?
Tror ni hemförsäkringen gällt om vi ramlat av stegen? Eller om huset senare hade visat sig ha tagit skada av att vi målat själva?

Av exakt samma anledning som att man inte opererar på sig själv anlitar vi kunnigt folk - som dessutom är försäkrade om dom skulle trilla ner. Jag är så glad att vi har den möjligheten och att vi tog den.
Dessutom vill jag kunna se mig själv i ögona nästa gång jag blir putt över att någon tagit in amatörskådespelare i en film/TV-produktion för att spara pengar.
Min käre, framlidne far som hade ett gott öga till hantverkare, ja till yrkeskunskap som sådan, brukade berätta den här historien:
Kyrkorgeln i byn lät förfärligt. En orgelreparatör kallades in. Han trampade på pedalerna och lyssnade. Tryckte ner några tangenter under stor koncentration. Han tog fram en liten, liten skruvmejsel, en ännu mindre skruv, kröp in bakom orgeln och drog i den lilla skruven. När han åter provade att spela lät orgeln som ny.
Prästen var överlycklig, tackade och frågade vad det kostade.
"Femtusen" sa orgelreparatören.
Prästen hickade till och tyckte att det var i överkant. Han bad att få en specificerad faktura.
När den kom stod det listat:
Reparation av orgel: 5000:-
Specifikation:
1 styck försänkt mässingsskruv, 3mm 0.50:-
Vetat vilken skruv: 4999,50:-
Thomas Alfredson använde en variant av den i ett guldbaggetacktal en gång, det hedrar honom.
Jag vill slå ett slag för yrkeskunskap, folkens! För ju mindre man kan om något, desto simplare verkar det.
Och till sist: Alla ni därute som kan något: Ha vett att ta betalt!

6 kommentarer:

wettexvärlden sa...

Ett amen på det!

Översättarhelena sa...

Och halleluja!

Malinka sa...

Den där historien – eller en liknande – brukade min morfar berätta!

Huskorset sa...

Malinka: Tänkte nog att den var allmänt bekant :-).

Marie Rosenqvist sa...

Suveränt bra skrivet, Huskors!
Detta kämpar jag med hela tiden.
Och alla andra fotografer med för den delen.

Numera hänger jag ut alla tröttsamma uppdragsgivare på tvättlina... och nej, jag plockar inte in dom igen.

Men... som alla kreativa yrken...
Tycker vi alla att det är sååååå roligt att jobba gratis.
Dom borde ha stryk!
Tvi, tvi!

Det du har skrivit har åkt ut på skrivaren och sitter nu prydligt sidan om mig vid skrivbordet.
Tack!

/Marie

Åsa sa...

Jag har sett IRL hur det ser ut och hur de kämpar. Tyckar att detta att ni valt hantverkare är ett av de klokaste Tänk om min man hade varit lika smart och begåvad som ni är, då hade det kanske varit lite annorlunda i hans och mitt liv...