Se där, nu kom det något i alla fall. En bekräftelse på ingenting, är det något överhuvudtaget?
(Rena rama Descartes: Jag kan inte skriva, alltså finns jag.)
Idag har jag varit hos pyskologen (om hon googlar sig) igen. Jag grät. Jag har bara gråtit en enda gång sedan jag var där på en jättebra session för två veckor sedan (och det var bara för att jag slog i huvudet jättejättejättehårt i ett hyllhörn)(mmm eller hur, bara därför), men jag har varit desto elakare mot barnen. Sjuåringen är inte alls en gnällspik, det är hans mamma som är dum i huvudet och inte tar hand om sig och sin sorg så hon klarar av vardagen med barna. Punkt.
7 kommentarer:
För några veckor sedan grät jag hela tiden. Fast att ingen jag tycker om har dött. Men nu har jag slutat med det.
Jag skämtade om det där med gråtandet på El Mundo för ett tag sen. Kändes som att det föll i ovanligt god jord.
Krya på dig. Det kommer att vända.
Hörnu vännen! Inte anklaga sig själv. Man får lov att vara en pissig mamma när man inte mår bra. Mammor är också människor. Barna dör inte av det, mina är hur vackra och fina som helst och jag har sannerligen bara varit en människa. Mammamänniska.
Hållaomstarkkram.
Snok: Jo. Man gör så ibland. Kram
Sparring: Mmm. Vändning är på g, tackskaruha å kram.
Wettex: Nä. Jag vet, man ska inte. Men när det känns sådär tror jag också det är viktigt att pysa lite för att inte spricka äv övertrycksågren. You know. Men tack och kram.
Snart är det sommar. Alltinåt.
usch och blä jag läser ikapp och du blir lessen för din skull. men du, tänk på dig själv i första taget nu. som det där med syrgasmask på planet: måste rädda sig själv innan det går att rädda andra.
ta hand om dig och er!
hmm. ett "du" för mycket i första meningen. sorry.
Skicka en kommentar