söndag 16 maj 2010

Kungen av i förrgår

Jag var som sagt ute med Marsipantårtan och Konstapel Raask i fredags, men blev väckt av gallskrik halv åtta morgonen efter. Det var Sjuåringen som behövde plåstras om, han hade gjort sig illa när han skulle göra i ordning frukost till sin lillebror (!).
Vissa morgnar dagen-efter känner man sig väldigt lutheransk. Det finns en njutning i lidandet - för att man litelite förtjänar det. Lördagsmorgonen var en sådan morgon. Jag gav ongarna frukost, mig själv kaffe och gillade läget.

Sedan, ut i trädgården och gräva i strilande regn med Filmstjärnan, som var ledig. Ongarna lekte med varandra i lugn och ro (!!) på Lillkillens rum i flera timmar (!!!) och jag svettades i leran, inspirerad till allt detta av min vän Kocken, som sadlat om från skådespelare till just kock. Han berättade en gång att han gillar att hjälpa folk att flytta när han är bakfull. Det finns, menade han, alltid något gammalt ärvt skåp, en soffa eller annat tungt och skrymmande föremål som ska besegras nedför tre trappor och uppför fyra. Det blir till en personlig utmaning, en sinnenas kamp med ett dött föremål som, i detta bakfulla tillstånd när man till sist lyckas, får en att känna att man klarar vad som helst i hela världen. Man är kung. Bakis-kung. Kungen av igår och Kungen av idag.

4 kommentarer:

Godiva sa...

Ha ha! Underbart, ja det är en speciell känsla att övervinna bakiset, man blir så himla nöjd med sig själv!

wettexvärlden sa...

Låter som om det var en kul kväll! :)

Själv tillhör jag den där skaran som bara blir bakis en gång om året. Knappt. Spelar ingen roll hur eller vad jag dricker. Märkligt men himla bekvämt.

När kommer det bilder på trädgården? ;)
Kram kära Husis.

Kung Blåtand sa...

Är det bara jag eller blir inte bakodagarna tyngre ju äldre man blir??
Hjärnan(som finns kvar)tror att man ännu är 2 flarror vin ung. Men kroppen och knoppen dan efter, vet
det vi alltid vetat.
Men skam den som ger sig.

Huskorset sa...

Wettex: Hm-hrm, ja. Det kommer...