Lyckad upptining av fru Huskors

Jo, jag lever. Det är bara det att jag har fem dagar teaterbiennal i kropp och knopp och är rätt mör fortfarande.
Den hölls i Borås. Onsdag till söndag. Seminarier och föreställningar från morgnar till sena kvällar och massor, massor med teatermänniskor. Värdteatrar var Borås Stadsteater och Regionteater Väst och deras betyg är med beröm godkänt.

Teaterbiennal är bland det roligaste jag vet. Man träffar så mycket folk som man stött på under åren, både på scenskolan och i yrkeslivet, som man egentligen skulle vilja träffa mer och oftare, men det låter sig inte göras eftersom man måste bo långt ifrån varandra. Det är också intressant med alla seminarier: Det pågår konstant samtal om teaterkonsten, på många olika plan, och det är otroligt inspirerande i dessa frilansosäkra tider. Det är inte gratis med biennal, men den här gången fick jag min biljett som en fin, fin present av Teater Västernorrland.

Det bjöds även båd´ lort och pannkaka från de senaste två åren av teater i Sverige. Jag ska inte redogöra för allt, men jag berättar gärna om två minnesvärda händelser:
* En föreställning var så makalöst bra att jag ställde mig upp och skrek mitt i (där andra mer sansade i publiken nöjde sig med att jubla och applådera. Har jag sagt att jag är dramaqueen?).
* Efter en annan föreställning kunde man spotta Huskorset älga, högljutt svärande, genom Borås stadskärna med något som bara kan liknas vid panik i blicken.
Det är svårt det där, när man ser en föreställning som dels är utvald till biennalen och dels hyllas med stående ovationer - men själv sitter man lamslagen genom hela spektaklet, knappt förmögen att efteråt applådera åtminstone det arbete skådespelare och tekniker lagt ner för att genomföra föreställningen. Jag känner mig aldrig så konstnärligt uppriktigt bedrövad, maktlös och bestört som när jag ser en föreställning där regissörens uppenbara ointresse för något annat än sig själv lyser starkare än de - i många fall mycket fina - skådespelare som står på scen och återger hans eller hennes ruttna världsåskådning. Arg som ett bi var jag och kunde inte komma därifrån fort nog. Och det hör också till biennalen. Det är upplivande att bli förbannad.

Alltihopa kulminerade med brakfest i en hangar-stor lokal samt efterfest på ett småbusigt ställe som någon hade nyckel till. Hehe.