Har jag fått 7?

Nu har det hänt så många bra och roliga saker de senaste veckorna att jag snart börjar tro på astrologi. Inte för att jag läst något horoskop på länge och jag tänker verkligen inte börja med det - men det är liksom som om kugghjulen i min tillvaros urverk varit på service och nu hakar i varandra lätt och smidigt istället för hackigt och ojämnt. Dagarna tickar på, små vardagssaker klaffar, riktiga drömönskegrejor händer, jag kommer ihåg det jag ska komma ihåg, o.s.v. Jag är mindre stressad nu än för en månad, ett halvår, ett år, tre år, sju år sedan. Ungefär när Sexåringen föddes. Han fyller sju sent i augusti. Barn. Det finns ett "före" och ett "efter".

Det är något med sju. Talet sju. F.ö. det första ordentliga primtalet, tycker jag (utan att tillhandahålla någon som helst annan förklaring till detta förutom att det är min åsikt).
Kommer ni ihåg det mysigt nippriga, vithåriga musikgeniet Björn som var med i Filip&Fredriks serie om Sveriges skönaste människor? När han och två sköningar till i finalen skulle stå på en planka tills de tyckte att det gått tre minuter och då kliva av, stod Björn blick stilla med slutna ögon i två minuter och femtioåtta sekunder. Då öppnade han ögonen, ruskade lite på sig och klev av.

Han hade byggt en musikmaskin och hittat på en ny tonskala där allt på något sätt ledde fram mot talet 7.
"ATT FÅ 7!" stod skrivet med glada versaler på en post-it-lapp som satt på ritningen av maskinen, kopplingsschemat eller vad det var. Ingen fattade något överhuvudtaget utom han själv. Att få 7 var det bästa man kunde komma fram till förklarade han, det var jämvikt och skönhet, harmoni och balans. Allt i ett. Han var lycksalig när han talade om sin upptäckt. Vad den bestod i gick inte att förstå, men det behövdes inte.