lördag 30 oktober 2010

"Morgonfisen - frisk som brisen, Middagsprutten - seg och rutten"

Filmstjärnan och Lillkillen stack iväg och köpte croissanter och vi hade en lång och riktigt mysigt lördagsfrukost. Ja, så mysig som det går med två sketongar som inte kan varken sitta still på sina stolar, ha ordentligt bordskick, lyssna eller ens föra en normal konversation.
Vi småpratar om ditt och datt och plötsligt minns jag något från den gångna natten som jag tycker är intressant att berätta för min familj:

- Åh, javisst ja! Jag hade mardrömmar i natt, det har jag ju nästan aldrig. Jag vaknade av att jag grät...
Då blir jag avbruten av min yngste son som krälat runt en stund på sin stol. Han deklarerar glatt och informativt, ackompanjerad av ett omisskännligt ljud:
- Och dääär fes jag!

6 kommentarer:

Lilla Blå sa...

So much love, so much love. How can you take it all in? ;-)

Åsa sa...

Hehe... Han är söt han.

Godiva sa...

Hmm. Jag kämpar med min fisnoja jag. Så gammal jag är. Larvigt, jag vet.

wettexvarlden sa...

Guuud jag minns den tiden då man hade 15 pågående samtal samtidigt. Ingen lyssnade på någon och alla pratade om olika saker. Jag älskade familjelivet. Det gör du också ;-)

Huskorset sa...

LB:Så mycket kärlek att man älskar hur dom luktar inuti! Eller...jag vet inte...;-)

Åsa: jo...

Godiva: Fisnoja? Äsch, nån noja ska man ha, det är bara klädsamt. Var glad att du inte är paranoid ;-)

Wettex: :-) Det är helt galet, det är inte mänskligt möjligt att leva normalt med småbarn. Och ändå gör man det. Och gillar det. Sjukt är det. Sjukt!

Martin w sa...

Jag skrattade så jag grät