Going down that oll´road again

En anonym, rolig och på alla sätt underbar ny kommentator ("rolig och underbar" givetvis för att vederbörande öste beröm över mig) fick mig att minnas den här trevliga bagatellen:

Gudfadern var det länge sedan jag nämnde. Han har en helt fantastisk familj, innehållande bl.a. en mormor. Om henne vill jag berätta lite, trots att jag aldrig träffat människan:

1. Hon har löständer.

2. Hon uttrycker gärna - likt många andra mormödrar i vårt avlånga land - sin beundran/oro/avsky/häpnad/whatever genom att exklamera några små "oj" i rad, såhär:"ojoj-ojojoj!"

Nu kommer vi till det där med löständerna. Löständer får ju inte under några som helst omständigheter göra något annat än att sitta bergfast på plats. De får icke lossna, fara på sniskan eller (gud förbjude) ut, men tydligen är vissa av vårt språks ljud så avancerade att de kan utgöra en fara för äldre människor med löständer - varför den rara gumman har utvecklat ett sätt att prata där tungan inte gör alltför ystra krumsprång vid artikulerandet av vissa vanskliga konsonanter.

T.ex. är "j" just en sådan högriskkonsonant (Ljudandet av den sker i övre delen av munhålan med tungan i en slags skål under. Jag uppmanar ivrigt er att pröva själva!). Dess ljudande verkar, har det visat sig, orsaka en luftspalt under tantens lösgom som får den att frigöra sig och halka omkring. Inte bra. Damen i fråga har därför empiriskt (antar jag) kommit fram till ett sätt att uttala bokstaven "j" på som inte gör att löständerna lossnar.

Allt väl? Nja, jo.

Det är bara det att hennes sätt att uttala "j" ligger väääldigt nära alla andra människors sätt att uttala, vad vi språkljudsexperter kallar, ett "tjockt l". D.v.s. ett "l" uttalat långt bak i munnen där tungans sidor trycks lätt mot överkäkens kindtänder och tungspetsen är avslappnad. Lite som i spanskans dubbel-l- ljud, kan man säga (jämför: Mario Vargas Llosa).

Kära vänner, uttala nu högt för er själva den rara gamla mormoderns sätt att visa (t.ex. sina barnbarn) uppskattning med ett innerligt-och-med-tjocka-l:

"Ojoj-ojojoj!"