Läser runt hos bloggvännerna.
Är lite ovan.
Det suger till i magen.
Jag gråter inte varje dag längre, det är bra.
Men när gråten kommer är den som alldeles oväntad och ändå helt välbekant. Är inte det underligt?
I trädgården ska det bli en ny rabatt. Eller ja, vi fortsätter på den här, utvidgar och förlänger. Ongarna sprang runt och hjälpte till (jag trodde inte mina ögon, vi hade liksom en riktig _familjeeftermiddag_ i trädgården, to.m. Sjuårings-surgurkan var gla´, pigg å livad) och när de tröttnade på att gräva lekte de med det otal maskar vi fann. Så lyckligt lottad jag kände mig. Och gör fortfarande.
9 kommentarer:
Det är bra, att känna efter lite varsamt. Och där i din trädgård, vad härligt att bara få vara. Bra.
visst är det så med bloggeriet, att när man väl har börjat, blir det en följeslagare oavsett om man uppdaterar eller inte? Lite som en surdeg, som man antingen matar eller låter stå i kylskåp ett slag.
Nu är det vår. Snart blir allt som det ska vara igen. I trädgården och överallt.
Hej! Kram!
Ja det där jävla livet va?
Det ska levas men ibland orkar man inte det.
Så händer det saker som gör att man får en spark i häcken och reser sig.
Det tar lite tid att komma upp på fötterna igen bara.
Trädgården är enligt mig det bästa botemedlet. Kanske något med att saker vissnar och dör och så nästa vår kommer livet tillbaka. Cykler. Hopp.
De där gråtöverfallen kan vara jobbiga, att inte veta när de anfaller nästa gång. Men de avtar så småningom. Häng i hjärtat.
Kratta din rabatt och klappa familjen, njut av guldkornsstunderna.
Kram!
Det här med att man plötsligt slås av att världen obönhörligen går vidare är både tungt och lättande, paradoxalt nog.
Men en trädgård i denna underbara tid på året är en sann lisa för själen.
Kram på dig!
I dag var jag yr. På jobbet, hemma och överallt. Fick sådan löjlig "vad händer efter döden" ångest. Som man hade när man var 14, typ.
Ingen fattade något av vad jag sade. Borta.
Tog en galopp på min fina spökfärgade häst och slutade upp påtandes i min trädgård (hästen då i hagen).
Förstod plötsligt min svärmoders mantra - "jag är så tacksam för varje dag" "tacksam för min trädgård". Förstod inget av detta för 20 år sedan. Man är som sparris. Antingen kupad eller ej - men man kommer ju upp ändå, vit eller grön..
Gå långsamt min vän. Kontentan av detta inlägg - vi är alla sparrisar?:-)
Hej hej. Vi är här allihopa ser du.
Kära kära alla!
Skicka en kommentar