Mycket text, lite naket

Jag kan nästan all min text nu. Det är väldigt tidigt med Huskors-mått mätt, tre veckor till premiär, men med Tyskans sätt att arbeta är det en nödvändighet. Hon, som det heter, "ställer föreställningen". Med det menas att hon har klara idéer om hur hela scenbilden ser ut, inklusive scenerier, och låter, inklusive textleverans vad gäller volym, betoning och fart.

Jag lär mig texten utantill i ren självbevarelsedrift, jag måste in i den någonstans. Mitt vanliga sätt att jobba (tolka och söka i texten psykologiskt) fungerar inte i den här kontexten. Det är en enorm och svinrolig utmaning som jag inte alls är trygg i eller ens säker på om jag klarar av. Jag tror det, men jag vet inte. Verkligen inte.

För första gången någonsin känner jag ingen lust eller spänning inför att läsa recensionerna efteråt. Jag brukar tycka det är kul att se hur föreställningen landar, om recensenten "tycker rätt eller fel", s.a.s. Men inte nu. Jag har mycket svårt att se den här föreställningen utifrån, mycket svårt att greppa ungefär hur den kommer att bli, något som man i vanliga fall brukar kunna ana sig till på det här stadiet. Jag är dock rätt säker på att jag själv kommer att gilla det, vad än recensenterna tycker, men om de är kallsinninga vill jag inte läsa om det. För den här gången jobbar jag med brallorna nere och rumpan bar.

Jag menar förstås inte att allt jag hittills gjort varit "styckevis och delt" (se där, ett citat, det är ett gott tecken att man börjar rapa repliker ur pjäsen i vardagen närhelst de passar in), men förut har jag jobbat i en värld jag känner till och den här är alldeles ny. Jag känner mig som en oskuld och när det nu ska liggas första gången vill jag inte göra det med någon brutal sälle inte.