Kanske att Tyskans arbete är dramat som ett konstverk mer än ett berättande med ett logiskt skeende där tanke följs av handling. Ickelinjärt, fragmentariskt, med en direktkanal in i centrala nervsystemet utan att passera comme-il-faut-tullen. Förbannat spännande.
Jag fattar om det här är oklart. Jag begriper det knappt själv.
"Fjärde-femte veckan" är i alla fall över för denna gång och var f.ö. ovanligt smärtfria. Lite lagom hushållsångest bara. Yay!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar