Mina bloggvänner annonserar alltid så snällt ut sina bloggpauser. Här bara uppstår de. Oh, well.

Det här rollarbetet är det svåraste och mest omtumlande jag gjort på länge. Det är så enormt tankekrävande. Jag har gröt i hela huvudet och vill äta Valerina Forte och Losec, jag känner inte igen processen. Den ser annorlunda ut än jag är van vid. Det är ok, men otroligt omvälvande och jag tror det kommer att bita sig kvar länge i mig. Vilket resultatet blir är för tidigt att uttala sig om ännu.

Jag lägger energi på konstiga saker som att bada badkar och baka äppelpaj när jag får en stund över. Eller kanske inte, måhända det är det mest normala, under omständigheterna.

Lägg till detta: Pussel med Filmstjärnans och barnvaktstjejans tider, Sjuåringens fotbollsträningar, matcher, läxa, matsäck och gympakläder, möte på Lillkillens kooperativdagis, delade repdagar, inte delade repdagar, snälla grannar som rycker in en timma här och där. Allt ordnar sig.

Vi repar, har genomdrag och jag försöker i mitt huvud få ihop min väg genom föreställningen både i tid, rum och karaktär. Snart, om en dryg vecka, är det slut. Då börjar spelperioden, den omedelbara hysterin lägger sig, och vi börjar lira. Det kommer att kännas tomt.

Till dess använder jag den här låten som ankare.