fredag 16 mars 2012

Jamen det gör ju så JÄVLA ont när knoppar brister

Madame Glam rapporterar från Byen att hon är hundvakt åt en vän vars syster försökt ända sitt liv.
En god vän till mig ligger (äntligen) på sjukhus golvad av en omfattande depression.
Jag kommer snart att bringa mig själv att möta Huldrans två yngsta barn och deras far. Det har varit en lång väg dit. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag har varit och är så rädd för att, via dem, tvingas se min sorg i ögonen på allvar.
Ett flertal andra personliga orosmoment som jag inte vill redogöra för här spökar i mitt sinne.
Det är mycket nu.
Och allt jag vill är att trädgårdssäsongen ska börja så man kan få något för händer och tankarna kan få flyga fritt som fjärilarna.

Våren är värst säger alla som har någon insikt i det mänskliga psykets alla skrymslen och vrår.
Ljuset kommer tillbaka. Allt ska börja om. Klart som fan att det är tungt att orka dra igång det satans ekorrhjulet igen. Vilken lisa det är att vara i det. Det tänker man minsann inte på så ofta.

7 kommentarer:

Lilla Blå sa...

Ja, de där knopparna släpper inte till utan smärta. För mycket smärta ibland.
Men jag förstår så väl att du mitt i alltihop känner längtan efter att köra nävarna i jorden. Fan så skönt, du! Fina Huskors.

Huskorset sa...

Ja, det är tur att det finns tröst. Kära vän. Kram för att du är en sån goding.

Kung Blåtand sa...

Barfota med en tagg i foten rotar jag ock i min trädgård. Den taggen är skön. Tar udden av den i mitt bröst. Kram till dig!

Huskorset sa...

Kram Kungen!

Snokis sa...

Men även om du ser din sorg ännu tydligare när du träffar dem så kanske du finner tröst i det samtidigt. Förlåt om jag är KP nu, det är inte meningen, men jag tror att det kan kännas så trots allt. Kram.

Godivfa sa...

Hej!

Huskorset sa...

Ack, ja Snokis, visst har du rätt.