torsdag 16 februari 2012

Måhända det finns gränser även för moderskärleken ändå?

Jag är gränslöst glad att mina barn gosar med mig fortfarande. Jag vågar inte tänka på hur min arma kropp kommer att värka av längtan därefter inom bara några få år, när de i sprucken falsett stönar "öööaaaäää mopeed morsaaan" eller något ditåt.
Jag är glad och tacksam. Absolut.

Men - Ett sugmärke på kinden?
Femkronestort och ljust lila.
Jag vet inte jag.

5 kommentarer:

Godiva sa...

Ha ha! Jag har ett fett blåmärke på rumpan just nu, från en två-åring som jag är glad att ingen ser : )

Så, byt till hästar sen när bäbisarna växer upp så är du garanterad både gos och märken : )

Huskorset sa...

Haha, bra tips!

Huskorset sa...

Eller vänta nu... Jag har ju sett the size and magnitude of somliga av dina blåmärken. Hm.
;-)

Lilla Blå sa...

That's amore, sa Dean Martin och vilka är vi att säga emot?

Bettan sa...

Lovar, de kan faktiskt gosa lite ändå, de där målbrottsgnissliga tvåmetrarna. En liten kindpuss från en raspig pojk med armar som går två varv runt mig fast jag är som en smärre lagårdsdörr, är gôrmysigt.
Ahaha Godiva, jag blev lite betänksam först när jag läste din kommentar - tills jag såg det med hästarna.. ;D