söndag 14 november 2010

Det där året av magiskt tänkande


Idag är det fars dag. Filmstjärnan fick kaffe och skinksmörgåsar på sängen av mig och barna som sig bör. Han är en riktigt bra pappa. Precis så bra som jag trodde han skulle vara den där gången för många år sedan, när jag förstod att jag älskade honom och inget hellre ville än att bli rynkig i hans sällskap.

Som en ödets nyck är det också precis ett år sedan Pappa dog. Jag tänker på honom också idag, på allt jag fick av honom - och allt jag inte riktigt fick av honom för att därigenom uppnå någonting annat, minst lika värdefullt. På hur vi försonades de sista åren och på hur han såg till att få en fin relation till sina barnbarn.

Jag tänker på den kära K, hans änka, som jag högaktar och är så fäst vid. Hon har haft ett tungt år, men varit beundransvärt stark. En mer konstruktivt klok människa får man leta efter.

Sting gör mig pappig och blödig, därför passar han bra idag. Och så tänder jag ett ljus för Pappa, ett för Morfar, ett för den farfar jag aldrig träffade och ett till Filmstjärnan. Det blir som en pre-adventsljusstake, mitt i mörka november.
Fridens, alla pappor därute.

3 kommentarer:

sara sa...

Stor kram kommer här.

Huskorset sa...

Tack fina du.

Kung Blåtand sa...

För den farfar jag aldrig mötte, för den morfar jag aldrig såg, för den mormor jag mötte en gång och den andra jag såg då och då.
För den farmor som försvann innan jag kom och farfar som dog för ung, den pappa som finns men inte finns ändå, och mamman som inte funkar.
Visst är livet konstigt men vi lever ju trots allt ändå...
Så går vi vidare.