Sån´t där är alltid knepigt, att träffa folk man kände för längesedan. Jag kan t.ex. inte riktigt se mig själv på en återträff med klassen från högstadiet. Visst, det fanns rara människor där med, men de tidiga tonåren var ju helt vidriga, kan vi inte komma överens om det? Jag vill inte komma ihåg, och jag tror jag skulle ha svårt att se somliga av de människorna idag med objektiva, vuxna ögon. Förresten var jag säkert också en idiot stundtals, som tonåring. Jag får fråga mamma, jag ska bo hos henne i natt, så vi kommer att få tid att prata lite ensamma. Ongarna och Filmstjärnan är nämligen inte med, de stannar hemma med Underbara Kusin M.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fy fan. Att du vågar. Slash orkar.
Men jag tänker nu att det kanske är bra. För att distansen just ska bli distans.
Jag blev så livrädd när jag blev inbjuden till dylikt att jag tackade nej. Ångrar det lite i efterhand.
*Lycka till!*
(nej, inte ironiskt... hmm, alla dessa jävla tecken...)
Hmm. Jag kanske måste till Skåne imorgon.
Äsch, det var supertrevligt. Redan då var vi en Naturklass full av Humanister, liksom. Vi kom på att på en hel Naturklass blev inte _en enda_ läkare, haha! En tjej har blitt tandläkare, det räddade oss från total skam och vanära.
Skicka en kommentar