Vi har alltså, för er som läste i det förra inlägget haft ett buttert surkart till son under en avsevärt lång tid. Vi har inte riktigt känt igen honom. Men två dagar utan den gamla medicinen - han har kovänt. Det är alldeles ljuvligt. T.o.m. humorn verkar ha återvänt och full-i-sjutton-synapserna hittat tillbaka till varandra. Förut idag lade han dendäringa spikmattan i hallen på skoj så att jag skulle kliva på den. Nu hade jag vant mig vid att han är vresig jämt och aldrig vill skoja, så jag klev bara över den, mitt pucko. Som tur var klev målaren
Våfflan på den
(klok man eller hur? Dessutom med alldeles för bra smeknamn för att ändra), så att pranket lyckades.
Sjuåringen var nöjd.
Nyss kom jag upp till sovrummet:
Han har bäddat in spikmattan under lakanet i sin fars säng. Jag kan inte minnas när han gjorde ett sådant fnissbus senast. Ett som han dessutom inte får se effekten av eftersom han sover när Pappa går och lägger sig. Jag skulle kunna grina, vänner.
Oj, nu hör jag barnets fars steg uppför trappan, han ska lägga sig... Hehe. Godnatt!
7 kommentarer:
Aj.
Briljant, tammefan. Bravo.
Jag gläds med er och fnissar med Konrad :)
Pratade med Filmstjärnan idag och han var lycklig även han. Hoppas att ni hittar en ny bättre coctail så att sonen kommer att må prima. UNDERBART att det kommer en vändning för er äntligen.
KRAMS på er alla fyra.
Guuuuud va bra! Bra, bra! Sånt här gör mig så glad att läsa!
Kom att tänka på att det vore så roligt att läsa en barnblogg, jag menar inte en mamma/pappa-barnblogg, utan om små barn kunde skriva & blogga på egen hand.
Fasen vad skönt! Toppen!
Tack alla för glada tillrop!
godiva: Jaaa! Det vore skitkul. Undrar om de finns några föräldrar som skulle tillåta det... Det är ju ändå internet vi talar om här. Kommer att tänka på novellen Den sista berättelsen ur samlingen I Gorans ögon av Stefan Lindberg. Den utspelar sig i en tid där alla skriver - och alla läser. Barn som vuxna. Snudd på in absurdum. Läs!
Skicka en kommentar