Sedan några år har det hampat sig som så att ungefär en gång om året blir jag rejält förkyld, det slår sig på rösten som helt sonika försvinner och sedan inte behagar dyka upp på tre dagar.
Jag blir som tagen på sängen av allt som händer och sägs - enkom för att jag inte kan prata. Bra saker. Sinnesvidgande saker. Den inre ro som dessutom infinner sig av att tvingas vara tyst är både svårbeskriv- och underbar. Varje gång är det en tankeställare ("javisstja, ett samtal består av att lyssna också") och jag bestämmer mig för att vara tyst lite mer här i livet. Som tur är har jag inte tvingats ställa in föreställningar eller dylikt, det har alltid hänt under ledigheter.
Idag åker vi till Saras och hennes familjs lilla hus i Slöinge för att umgås med Klanen (alltså föräldragruppen) och baka i nygamla stenugnen. Sexton pers blir vi, Åtta vuxna, åtta barn. Och jag kan inte prata. Det ska bli alldeles fantastisk roligt!
4 kommentarer:
Gott skrivet!
Jag gläder mig till en rapport.
WW: Tackar!
Figge; Hrm... Jag vet inte det jag. Jag glunkade om´at på Fejan och fick som svar en länk till http://soderfamiljen.wordpress.com. Hmpf.
Men, jag både skrattade och vred mig i genans samtidigt och det var en kul upplevelse.
Lita dock på att det kommer ett inlägg snart hos Sara.
visst är det märkligt att det ska behövas en sjukdom för att man ska fatta? för jag känner igen mig. men jag har ju glömt också. och nu glömmer jag igen...
ps. förstår att du fyllit många glada år för ett litet tag sen? grattis massor i efterskott!!
Skicka en kommentar