Alla känner Ranelid

Jag kom att tänka på Willy Kyrklund, återigen. Denna gång sprattlade han upp i kölvattnet av Peter Barlachs inlägg om Ranelid, samt Godivas fyndade murfilosofi, båda inläggen läses med fördel med kommentarer.

Ranelid tar i så livstycket spricker i sin iver att få människor att förstå hur viktigt livet är, hur vi måste ta hand om varandra, att människan är så liten och bara låtsas att hon är stor. Ack så sant, vackert och enkelt - men det han förmedlar till mig är också att den enda som riktigt ser det är han själv. Han talar och beter sig som om människor är lata och dumma i huvudet och inte sliter livet ur sig för att göra sitt allra bästa genom livet. Då blir jag så trött och irriterad. Plus hans mediasmartness (visst har PBP, som kommenterar hos Godiva, rätt: Karln är show!), och alltihop kombinerat skymmer för mig alla eventuella fina kvalitéer.

Men det är mycket gott att andra finner tröst och klokskap i hans verk, det har jag givetvis inga synpunkter på. Jag kanske borde som PBP säger i en kommentar hos Godiva, faktiskt läsa en bok av honom innan jag börjar tjafsa.

Hur som haver, Ranelid talar om frihet i den julkrönika Barlach vill diskutera med sitt inlägg. Tillbaka till Willy Kyrklund som anno 1953, i en av hans förmodligen mest citerade texter, också nämner frihet. Det är orättvist, för att inte säga komplett omöjligt att jämföra två filosofiska författare på detta vis, men jag kan inte låta bli. Jag känner ett oemotståndligt behov att definiera min smak. Varför jag inte gillar Ranelid med blir hög på Willy Kyrklund. Dunno why, men låt oss vara femörespsykologiska och hänvisa det till min fars nyliga frånfälle. Lite känslig nu, va.

I give you Willy:

"Mästaren Ma talar

Jag intresserar mig icke för människorna. Jag intresserar mig för människans villkor. Människans villkor är det som är utanför människan, det som formar henne och avgränsar henne. Det som är utanför människan är det omänskliga. Det omänskliga omsluter människan såsom havet omsluter fisken, såsom öknen omsluter en tappad hårkam.

Att intressera sig för människans villkor, det är att intressera sig för det omänskliga. Att intressera sig för det omänskliga, det är att intressera sig för det likgiltiga. Det är att intressera sig för oändligheten och döden. Att intressera sig för oändligheten och döden, det är att stå på tå utan att räckas. Jag står på tå utan att räckas.

Frihet är den förnimmelse som vi har av förloppen inom oss själva. Ofrihet är den förnimmelse som vi har av förloppen utanför oss. Jag vet icke om det finns någon annan metod att skilja på vad som är vi och vad som icke är vi.

De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig.

Jag söker den fråga på vilken människolivet är ett svar."

Slutet får mig att undra så smått om Douglas Adams läst Kyrklund.

Friheten, va. Erika Hrnbom sa en gång en jädra bra sak om frihet i en kommentar här:

"Den här frihetsgrejen. Jag vet inte. Först får man väl definiera frihet. Jag vet inte vad det är. Friheten glider undan så fort jag ringat in den."