Gott nytt år önskar Huskorset & Filmstjärten!

Screw EU

Jompen hade med sig ett tjog ägg från Loppisdrottningens höns (ja, de bor kvar på Kringeläng ett tag till av anledningar som jag håller mig för god för att snoka i) ! Väldigt olika i storleken, men de kommer från glada höns och gulorna skiner som solen.

Varför Amelia Adamo är så framgångsrik

Huskorset tager om en vecka ett stort steg mot den riktiga medelåldern. Effekten av detta uppenbarades för henne idag om morgonen, som var det belyst av en obarmhärtig mental 1000-wattare.

En artikel i GP om Tilda Swinton, denna strålande aktris, hade rubriken ”Tilda vågar vara ful på film”. Detta satte igång en tankekedja om skönhet och ungdom. En tankekedja som i vanlig ordning började med att vända på begreppen för att se vad som händer med betydelsen. Jag tycker nämligen att jag påfallande ofta hör/läser att vackra kvinnor får credd för att de ”vågar vara fula”.
Jag funderade vidare:
I min scenskoleklass gick en ljuvligt vacker människa. Intelligent, rar – och till på köpet alltså alldeles underbar att se på. Hon fick av en lärare höra att hon måste våga vara ful. Samma sak med en tjej som gick i klassen över vår. Och med en i klassen över den. Charlize Theron fick en Oscar för Monster, där hon var nedsminkad till oigenkännlighet. Nicole Kidman fick en för Timmarna – i vilken hon spelade Virginia Woolf med extra allt, inkl. kroknäsa. Till och med yours truly fick beröm när hon spelade grotesk råtta en gång, med hår i ansiktet, smutsig och med stora tänder. Och jag är ändå inte vacker så man trillar omkull när man ser mig.

Det är väl inget svårt att ”vara ful” på film om man i grunden har välproportionerade drag och enligt gängse normen tilltalande kroppskonstitution. Dock: Det är inte alls självklart att man är själv tycker att man är vacker som en dag även om andra tycker det. Skönhet är en knepig sak. En knepig kvinnlig sak. Få män credd när de ”vågar vara fula”? Det kanske kommer i dessa metrosexuella tider. Men jag hoppas inte det. För männens skull. Det vore intressantare om mindre välproportionerade kvinnor fick mer credd för att de ”vågar vara vackra”.

Och det var precis där i min tankegång som jag insåg ”Jösses, vad jag fyller 40 om ett år”. Huskorset went Tara, Amelia och M på ett enda bräde. Och det var väl inte riktigt meningen.

2008 i backspegeln

Någonstans halvvägs in i finmiddagen på nyårsafton brukar Filmstjärnan ställa en återkommande, högtravande men ytterligt intressant fråga till alla närvarande, barn som vuxna:

Vad har du varit mest stolt över under året?

Det måste vara något som man åstadkommit själv, man får alltså inte att svara "mina barn" eller "att Sverige tog guld". Vi går varvet runt och alla lyssnar på alla, en i taget.
Den är en försåtlig en, den där frågan, om tagen på allvar. Det blir ofta kloka, djupsinniga samtal och intressanta diskussioner som påföljd. För mig ställer den fram en fet mental spegel som jag måste stålsätta mig ordentligt för att våga titta in i.

Vad har ni varit mest stolta över under året som gått?
Själv ska jag fundera några dagar.

Gamle B kommer till H * ändrat och länkat

Detta är ett inlägg speciellt tillägnat the blogger formerly known as Erika Hrnbom.

Novisen vid spisen, Folke Olhagen är inblandad i den erbarmligt långsökta rubriken. I programmet "Vi som vet mest" skickades han ut att tala med folk på stan. När det var kallt ute sa han "Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders". Tydligen fick han bassning när han sagt det flera gånger. Det blev tjatigt, tyckte televisionens chefer. Då sa han istället "Det är inte utan att den gamla V kommer till H".
B i rubriken är alltså skärmaskinen Brutus.

Nu ska skinkåterstoden in i frysen.

Folk i pottan, minst sagt

Lillsvågern åkte ju hem men Mormor var kvar några dagar till och Gudmor Araben kom (som f.ö. är taken sedan en månad! Det tog sin rundliga och är inte Fika-kompisen utan någon helt ny, spännande och okänd) på middag med övernattning och munksång.
Det ligger ett franciskanerkloster i Jonsered. På annandagen sjunger munkarna på kyrktorget iförda sina långa kåpor och med sina skägg, och Jonsereds Fria Blåsorkester (!) spelar julmelodier. Jädrans mysigt. Fast Lillkillen blev sur och tyckte att "tomtarna såg inte alls ut som munkar". Han ville gå hem till Sexåringen och Mormor. Sedan fick vi vin och ost av Inspicienten och Dess Heliga Hustru Fröken Fab.

Igår reste Mormor hem.
Då åkte Araben och jag in till stan, jag fick viktiga sminkråd på NK och så drog vi en välbehövlig fika på Nöller i Haga med delar av Hästgänget. Fuxen var nyss hemkommen från Goa och Shetlandsponnyn är på tjocken, vilket skedde på bröllopsnatten, och känner man henne är det inget annat än fullkomligt logiskt. Donna Yoga, en hang-around sedan många år, var också med.

När jag kom hem hade Svägo & Svågo med kusiner A(7) & E(6) kommit för en mellandagsvisit. De skulle kolla på Filmstjärnan när han spelade teater och jag var lektant med alla barna. Bara fyra stycken inalles, men rockenroll var det.
De åkte för någon timma sedan. Idag är alltså första dagen sedan jag kom hem från Sundsvall som vi är bara vi här hemma.
Och i morgon.
Vi städar. Eller, ja. Jag bloggar.
Filmstjärnan prisar mirakeltrasor och pläderar maniskt för införskaffning av fyra nya uppsättningar (fyra nya! 4! VI! IV! ).

I övermorgon kommer nyårsgänget, haha. Det är lite koko och järnvägshotellsfeeling på den här julen, men det är roligt också. Och nu är det Jomp med familj på väg hem till Skåne från Norrland som kommer och som jag längtat efter dem!

Damn damn cancer *uppdaterad med ny länk

Harold Pinter har under julen lämnat jordelivet. 78 år gammal. Vad är det för ålder på en häst?

Världen är en klok arg gubbe, furiös samhällsdebattör och en intelligent, fantastisk och obehagsframkallande dramatiker fattigare.

Hör hans Nobelpris-tal från 2005, även om ljudkvalitén lämnar en del i övrigt att önska, nu med förbättrad länk. Han var förhindrad (av sjukdomen som till slut ändade hans liv) att personligen komma och ta emot priset.

Det var då en välsignad jul?

Ett bedrägligt foto. Ganska exakt tre minuter efter att den här bilden togs bröt helvetet ut. Någonstans anade jag nog vad som komma skulle eftersom jag tog kort på idyllen. Som ville jag vara säker på att den faktiskt existerat.
Taffelns kronjuvel var skinkan (jag yrkar å det bestämdaste på att ni tar er tid att prova receptet någon gång), tätt följd av köttbullarna, matjesillgeggan (med ägg, rödlök, dill och brynt smör) och grönkålen. Köttbullarna och prinskorven var givetvis det enda som gick hem hos ongarna. Lillkillens idea of julmat var två köttbullar, ett styck chokladtomte och tre små pärontomater. Trotsålder? Närå.

Det pausades både Kalle Anka & Karl Bertil (vilket förde det goda med sig att man inte behövde höra ett enda ord av vad årets julvärd hade att säga).
Det var skrik, det var bråk, det var knäck.
Det satt en chockad Lillsvåger i ett hörn (som åkte hem igen igår, en dag tidigare), en utpumpad Mormor i ett annat och Ella Fitzgerald Wishing You A Swingin´Christmas hördes från ett tredje.
Tomten kom (i år var han skåning) och klappöppning följde. Sexåringen ville leka med varje leksak direkt och Lillkillen satt under granen och skreksjöng

"Gläns över sjöö och saalt, jääävlar i fäällan".

Filmstjärnan och jag har ingått en trapp-pakt. Vi vill bygga en trappa ner i källaren, vilket kostar pengar, varför våra julklappshögar var särdeles modesta. Filmstjärnan har en innestående ballongvisp eftersom han inte ville ha den vi såg på Åhléns häromdagen och jag fick en larvig men ljuvlig huvudkliare. Och den här förstås:



Och så klassikern: Bilbana i julklapp till alldeles för små barn. Fruktansvärt komplicerad att sätta ihop och ändå sammanfogades den, med dåraktig envishet och stigande värden stresshormoner i kroppssvätskorna, under en närmast hysterisk timma, med sockerhöga barn klivandes överallt, slitandes, lekandes, bråkandes. Väl klar visade den sig vara ett riktigt piece of crap som fungerade uselt.

Men jag blev bara galen två eller tre gånger och julen är de facto även en tid av eftertänksamhet och begrundan av saker här i livet. Ett fint inlägg om tacksamhet hos Elin, innehållande en fråga efter vad man är tacksam över, triggade diktarådran och resulterade i ett försenat tacksamhetsjulrim så här på annandagen:

Mitt hjärta, min själ och min hjärna
Det hus och hem jag lärt mig värna
Mina barn som emot mig spjärna
Samt min älskade, spattiga Filmstjärna.

En synnerligen God Jul tillönskar jag er

...medelst en av de oundvikliga låtarna.

Prova det här, det kändes himla bra i magen:
Smsa HEM till 72900, varvid du skänker en femtiolapp till Stadsmissionen.

Kärlek!

Vår egen Karl-Bertil

Lillsvågern har jobbat extra, natt på posten nu till jul.
Ville bara säga det.

Nu ska skinkan avsmakas, årets glögg likaså, en snow-racer skruvas ihop och en miljard julklappar slås in.

Mormor går nog och lägger sig halvvägs, hon är rätt mosig redan.

Hurra! Var är Gevalian?

Det hampade sig så att ett tillönskning-av-en-riktigt-God-Jul-samtal mynnade ut i att Lillsvågern i Malmö i detta nu sätter sig på tåget mot Göteborg. Vi är alldeles till oss i trasorna här hemma. Det är osäkert vem som är mest speedad, men det är jämnt skägg mellan Filmstjärnan och Sexåringen. Själv tror jag att jag tar och gör en laddning tryffel till av pur lycka. Kokos-clementin-vodka. Vit choklad. Knullgoda.

Julstämningen kom som ett brev på posten!

Jag ser ljuset

Filmstjärnan skruvade upp en ny lampa nere vid källardörren där det varit mörkt som i anus om kvällarna sedan den gamla pajade. Skruvarna skulle oljas för att garantin ska gälla i de stipulerade 25 åren. Oljan medföljde i ett litet plastkuvert. Den tyska instruktionen förefaller mig vara författad av Arnold Schwarzenegger, men det kan bero på att jag inte talar tyska.

Lilljulafton

Sexåringen spelar spel på datorn.
Lillkillen kollar på Bilar.
Filmstjärnan och Mormor har åkt för att handla "det sista".
Huskorset tillreder skinkan, ett åtagande som tager sin rundliga tid.

Det tog några år av trôkjulskinkor innan jag ramlade på det här receptet, genom käre Svärfar vars mormor hette Emma. Jag är omåttligt förtjust i gamla recept med konstiga måttsatser, inte minst som tidsdokument. Det pekas med hela handen, en känsla av göra-lumpen-som-Lotta-i-alla-fall-litegrand infinner sig. Som om det i begynnelsen fanns en enda Überhusmor som en gång för alla bestämde hur saker och ting skulle gå till. Det känns tryggt, nostalgiskt och bra.

So. I give you:

Mormor Emmas julskinka
1 styck lättrimmad skinka.
Tag inte en för liten skinka, då blir den torr. Koktid och stektid skall tillsammans motsvara c:a 1 timme per kilo, med lite mer än hälften av tiden på kokningen. Skinkan sköljes och påsättes i stor kittel med vatten. Kokas. Upptages, och medan den är varm flås svålen av. Därefter ingnides skinkan med en blandning av
1 stor kopp socker
2 msk torrsenap
2 msk ingefära
Lägg skinkan i ugnsfast form, fördela runt om äppelklyftor och katrinplommon. Ös på lite av skinkspadet, ställ in i 175 grader varm ugn och ös ofta – var femte minut – tills den är klar. En halvtimme innan den är färdig häller man på
1 kkp Madeira
och fortsätter att ösa, späd ev. med mer skinkspad. Om skinkan börjar bli bränd pålägges hushållsfolie.

Men. Eftersom jag betraktar mig som ett modernt Huskors kommer jag att fuska med stektermometer utan att skämmas det allra minsta.

23.30 i kväll: Avsmakning, ackompanjerat av vörtbröd, apotekets senap och Hof. Och kaaanske en liten klar.

Vådan av att låta ongarna vara med och klä granen.

Huskors tipsar om Huskors * tillägg

Om aftonen dennes kl 19.00 i svt1 kan min stilikon och förebild Julia Caesar ses i programmet Minnenas Television tillsammans med flera andra av svensk pilsnerfilms stora stjärnor.

* Tillägg: Programmet finns på svt play

Fjärde advent

Sexåringen och jag rullar Mozartkulor.
I ett plåttråg på förstubron står julköttbullarna, trillade och stekta av Filmstjärnan i natt mellan tolv och halv två.
Det är inte utan att man är lockad.

Jag hänger på

I natt låg jag och flurade när jag skulle sova. Hemkommen och lycklig. Snart jul.
Så mindes jag förra året, när ett inlägg av Godiva fick en rullande-snöboll-effekt
runt om på
kompisbloggarna.

Jag tänkte att om hon inte gör det i morgon så börjar jag.

Kom igen allihop! Här finns flera busenkla vis att se till att julen blir sådär god i år med: barnhemmet.se

Jag köpte varsin snökula till killarna som komma-hem-present

Hemma!

Möttes av sprallig familj på Landvetter.
Sexåringen såg mig på 30 meters håll och SPRANG i min famn, Lillkillen satte av efter sin bror samma väg och plötsligt förstod jag varför sådana scener syns i sentimentala filmer i parti och minut.

Hemkomst till Jonsered, välkomnad av Mamma.

Sedan:
Bubbel & ostbollar.
Gosa i soffan och kolla barnprogram.
Koriander-lime-räkor med tranbär, avocado och gurksallad.
Chèvrespäckad lammstek med rödvinssky, potatisgratäng och smörig varm sallad på schalottenlök & haricots verts. Vin.
Förmånen att lägga båda de älskade ongarna.
Ostar, Portvin och Filmstjärnans synnerligen lyckade fikonmarmelad som han skrutit med i två veckor.
Praliner.

Jag tog köket. Det är klart nu.
Jag har lite portvin kvar, sedan är det dags att få fotmassage. För Filmstjärnan.

Gulp

IDAG SKA JAG ÅKA HEM

18.25 landar jag på Landvetter.
Jag ska krama och krama tills armarna blir lama.

Iakttagelser och lärdomar från mina första två veckor i Sundsvall:

* Aldrig, aldrig, ALDRIG gå ut utan mössa.

* Jävligt mycket snö kan bli jävligt mycket slask jävligt fort.

* Att det onda i axeln inte är musarm utan grymmespänningar orsakade av bloggning utan mus och att akupunktur kommer att funka rätt bra som bot.

* Viktig ny vana: Smörja läppar och händer varje dag, gärna flera gånger om dagen och varför inte fossingarna också.

* Hittar nu i kvarteren runt teatern som ligger i stadsdelen Stenstaden. Jag vet var Systemet, Apoteket, Myrorna, ICA och Pantbanken ligger.

* Att jag egentligen vill gå och lägga mig tidigare om kvällarna. I alla fall morgonen efter, vill jag det.

* Mycket pekar på att Sundsvall är Norrlands Helsingborg.

Julvandal

Att det skulle bli såhär behövde man inte vara Nostradamus för att räkna ut.
Har ni sett trailrarna inför julfirandet på SVT?
Lasse Kronér kajkar runt i fusksnön i julscenografin. Skrattar, tokar till det. Smörar julsånger till oigenkännlighet. Förstör, helt enkelt.
Förstör. Gör han.
Förstör.

Mobilblogga funkar

Men uppkopplingen via mobilen hemma i lghten suger gammal finsk balle. Arg för det är jag. Jag kan inte kommentera hos Mongot och kolla om det är ok att jag snodde en bild av honom som det anstår ett Huskors med sinne för hyfs. Ja, eller blyfs då. Blogghyfs. Fan.

Men det händer trevliga saker också. Bl.a. på Tant Anki & fröken Sara, ett prima litet eko-fik där jag oftast äter lunch (dock inte i morgon).
Gissa koftan!

Inlägget som är så mycket mer än det tror (...nej, det är inte det här)

"Innan Storm, unga och snygga" lyder rubriken.

Lustigt sammanträffande. Eller så är det bara jag. Men...näe...

Hon är mycket vacker och (nästan) rödhårig.
Han har tatueringar och ser tuff ut.
Det ser ut som om fotot är taget i typ...Malaysia.

Fast jag vill minnas att den andre killen hade mer hår och att han redan var pappa vid det laget.

"Se, alla molnen har en gullkant! Åt alla sparvar finns en bullkant!"

Bängligt rep idag.
Jag spelar en morsa som har ett helt uppfuckat förhållande till sig själv, sin dotter och världen. Eftersom det är en mycket välskriven barnpjäs kommer det att funka bra, det kommer förmodligen rentav att bli kul (ångest+tid=kul, men det vet ni) men i ett stadium av repetitionsarbetet brukar det plötsligt framgå för mig på riktigt allvar vilken urkukat jävla hemsk tillvaro människorna som vi lirar om bedriver (eftersom man oftast berättar om människor i någon form av kris).
Det stadiet är nödvändigt men apjobbigt. Det kryper i kroppen, jag mår lite illa och oftast brukar det hända längre fram i rep-perioden. Det är trögt, segt och stumt. Men det är skönt också på ett sätt. Jag vet att jag måste dit. Och det är ju ingen fara. Det går över. Det är bara teater.

Det gick över.
Det gick verkligen över.

TACK SUZILUZ!!!

Nystickad mössa! Pepparkakskola! Huskorset blev väldigt glad!
Ensemblen också, eftersom de fick hjälpa till att äta upp de överjordiskt goda kolorna.

Spännande post!

Harry Chapin - Mr Tanner

När jag var liten umgicks jag ofta med min far i hans bil. Jag fick åka med honom på hans ärenden, kors och tvärs genom det nordvästskånska landskapet och vi lyssnade alltid på musik. Hans musik. Först var det mest country, men när jag blivit lite äldre spelade han ofta en amerikansk singersongwriter som hette Harry Chapin. Det var fler i Sverige som upptäckt honom ungefär vid den här tiden. Lill Lindfors hade en smärre hit med ”Tillsammans är ett sätt att finnas till” som på engelska heter ”A better place to be”.
Men den här har alltid varit min favorit. Den är en av de första engelskspråkiga låtar som kom ett då tolvårigt Huskors att fälla en tår. Här föregås den av ett litet snack med en dam som jag gissar är hans änka. Han körde ihjäl sig bara något år efter att min far upptäckt hans musik.
Och ja, det är Holy Night som sjungs bakom melodin.
Det är sällsamt, men han är lite lik en annan trubadur jag känner. Och bakgrundssångaren har något märkligt släktskap med en man på en pall.

IDIOT

Jag har träffat Elin en gång på Bokmässan.
Elin är cool.
Elin skriver brallorna av de flesta, särskilt när det kommer till genus och jämställdhet.
Elin har åkt spårvagn hem en sen kväll.
Det är för sorgligt alltsammans.

Sundsvall hämtade in idag.

1. Ostörd nattsömn.
2. Sovmorgon till halv elva.
3. Omkringlall i pyamas och kofta.
4. Slötitt på film på tv, en Harry Potter (tyvärr på svenska).
5. Stadspromenad i snö m karta. Fynd:
* Skivaffär med begagnade skivor, både vinyl & CD
* Inredningsaffär med rolig neonskylt (en hammare som slår i en spik) och doftljus (Det har förut rökts i den här lghten).
* Vägkorsningen där E4:an passerar staden, där kan man enligt skyltarna åker antingen till Stockholm eller till Haparanda. Hehe. Det är bara att göra sitt vägval i livet.
* En bar som heter Aveny. Tänk, precis som hemma. Inte bar då, men Aveny (fynd och fynd, förresten...jaja).
* Söndagens DN (känns verkligen som lyx efter en vecka utan tidning)
6. Linda meddelade i en kommentar att fjolårets julinlägg (som jag själv ödmjukt tycker hör till det bästa jag skrivit) has made it all the way to the senaste numret av Bang. Det blev jag väldigt glad för.
7. Invigning av badkaret. Det är gammalt och djuuupt. Och vattnet i Sundsvalls kranar kan med lätthet uppnå önskad hettma. Det är väldigt bra.
8. Entrecôte med persiljesmör och vitlökssmör, gräddstuvad spenat samt avocado till middag.
9. Mörk choklad och så lite blåbärsglögg, värmd till alldeles lagom temperatur (i micron, haha).

En kontinerlig uppdatering av familjens förhavanden hemma i Jonsered per MMS-filmer från Filmstjärnan gjorde också sitt till. Lillkillen hade gömt sig i skräpskjulet och låtsades inte se pappa när pappa hittade honom. Han tittade bara rakt fram och sa "gå och hitta dom andra där borta". Varvid han ju avslöjade var Sexåringen och han kamrat gömt sig. Taskigt.

Till Lilla Blå och den som är intresserad

Lilla Blå frågade i kommentarerna till förra inlägget:

"När har du inflyttningsfest då? ;-)Eller spar du dig till en rejäl utflyttningsfest istället?"

Jo, jag hade faktiskt tänkt ha inflyttningsfest ikväll, men alla utom Tanders verkar vara upptagna och dessutom är en usel flaska medhavd blåbärsglögg det enda huset bjuder i spritväg. Det får bli efter jul & nyår. Då har jag dessutom hunnit dammsuga Myrorna på ljusstakar, hötorgskonst och larviga små dukar och göra det här plejset lite mer hemtrevligt.

Annars är jag och frk Kurage (som jag vid tillfället delade lght med) de enda jag känner som faktiskt blivit vräkta p.g.a. inflyttningsfesten. Såhär gick det till:

Det var hösten 1993.
Frk Kurage och jag hade fått tag på en trea i Masthugget. Såklart ville vi ha inflyttningsfest.
Ryktet spreds på stan.
Folk kom från när och Chalmers, hur många som helst.
Frk Kurage hade kontakter som fixat en dunk hb till bålen; en wicked historia som serverades med slang ur en damejeanne (dammschang? damskjann? Sparring?).
I hallen var ett berg av skor och jackor. Skratt, prat, musik, rök, dans. Tjugo-nånting-fylla.
Min vinylsamling motionerades kraftigt. Katalogiseringen blev sig aldrig riktigt lik igen.
När snuten klev ur bilarna (plural, ja) nere på gatan stod Västgöta-Lindberg på balkongräcket och drack bål direkt ur slangen. Han ropade åt dom:

"Ni kan åka! De´e´ lugnt! Jag har koll!"

Det var folk precis överallt och fruktansvärt kul, men när klockan var sent orkade jag inte längre utan gick ner på Järntorget och åt korv.
När jag kom tillbaka stod en enda villrådig okänd ung man kvar i hallen med ett par fula och rätt äckliga skor som inte var hans. Men han fick ta dem och gå hem.
Dagen efter ringde människan vi hyrde av och var vansinnig.

Sju månader senare blev jag ihop med en kille som efter några veckor ville berätta en skojig historia. Den handlade om att han varit på en fest i Masthugget en gång och någon gått hem med hans skor.
Jag träffar fortfarande människor som varit på den festen utan att jag visste om det.
Efter mitt bröllop är det by far den bästa/värsta baluns jag anordnat.

Någon av er som var där?

Huskorset i kulturchock

Jag har svårt att in det i hjärnan, men det här är min port i fem månader från och med nu. Två trappor upp där lampan lyser är köket, de två påföljande fönstren åt höger plus två fönster till runt hörnet varav ett med en fransk balkong. Två rum och kök.

Det är wobbligt att vara åttio mil hemifrån idag. Pappa är dålig och Sexåringen fick en feberkramp igen i förmiddags, just när Filmstjärnan hämtat honom efter att fröknarna ringt. Jag är åttio mil bort och lever det glada singellivet, typ.

Det första jag gjorde när jag fick komma "hem" var att gå ut igen för att handla. Bl.a. halvfabrikatshorbuljong, som hör till mina favoritingredienser.

Som jag sagt förr: Trygghet är ett fyllt kylskåp. Jag har nu, som den köksnazist jag är, organiserat köket så som jag vill ha det på hyllor och i alla skåp. En kopp kaffe, mörk choklad och blogg. Nu gör jag inte mer ikväll än att bädda sängen.

Morgondagen skall ägnas åt att packa upp kabinväskan och stora monsterväskan, boa in mig i resten av denna trista lilla kvart och möblera lite mer fantasifullt än vad som är fallet just nu. Sedan ska jag gå med Tanders (ny ensemblekollega) på kortfilmsvising på Svea; ett vackert teaterhus och f.d. biograf, ritad av ingen mindre än Ragnar Östberg.

Det blir bra det här.
Men konstigt känns det.

Som en törstig i öknen...

... ser och lyssnar jag på Skypen när Filmstjärnan och killarna berättar om luciafirande på Lillkillens kooperativ igår, sen eftermiddag (igår? Eftermiddag? _Sen_ eftermiddag? Ja, 16.30. Det är bort i tok alltsamman, men jag lägger mig inte i det där. Har förmodligen med syskons lussefirande på viktigare ställen att göra.).
Sexåringen var med på dagis, han hade varit trött och konstant lutat sig med hela sin kroppstyngd (deklarerade han själv stolt) mot Filmstjärnan. Lillkillen hade vägrat klä ut sig eftersom han är i trotsåldern, gnällt eftersom han var trött som en trasa emedan han håller på att sluta sova middag, vägrat stå med och sjunga utan bara velat ha saft. Han fick tag på en mugg med något han trodde var saft och slök innehållet. Det var inte saft och han blev arg:

"Nä-ä! Det här var ju te!"

Nej, men glögg.

Jaha, och såhär ser jag ut när jag har borstat ut håret efter ett maskprov där spray använts.

Det är en trubadur också.

Ett helt smörgåsbord av nöjen, Daltons Saloon.

Daltons Saloon i Sundsvall

Det är inte stort. Men intressant.
Förutom indianen på väggen finns: Ett äkta flipperspel, ett (stängt) black-jackbord inkl. kristallkrona samt fem elspelapparater. Bardisk, bås, höga bord, låga bord - välj själv. I högtalarna varvar de country med svenska singer-songwriters och moderna listhits. Fast nu stängde de av för att visa ishockey på 150 tumsskärmar. Timrå spelar mot Frölunda. Frölunda leder (ha!). Här finns människor av alla kön och sorter, med det gemensamt att de är 40+, 50- och singlar.
Det kastades långa blickar efter mig och Luke Skywalker (som är min nya regissör) när vi kom in.
Luften här inne går att skära med kniv.
Det ska bli karaoke också snart.

Nu har vi fått celebert sällskap, Jongbollarna och jag.

Jag belönades häromdagen i Lottens julkalender för envist sammarbetsnit och kulsprutespottning av deckarförfattarnamn.

Nåja. Helt ensam är jag ju inte.

Rapport från dagen

Jaha.
Figge är död igen, Godiva rör på sig och jag har tydligen musarm.

Been there, done that, embarrased about it today

Idag fick jag sovmorgon och vaknade kl nio.
Gick ner och åt frukost i hotelmatsalen.
För första gången på länge var jag en sådan som äter frukost ensam på hotell.
Det var jag och affärsmännen.
Och Paret.
Det förälskade Paret som fnissande omkring runt buffén, pratade lite för högt och hämtade mer grapefrukt och skinka åt varandra.
Det enda lediga bordet var ett två-bord bredvid deras stora runda.
De läste högt för varandra, ur varsin DN (de enda två ex som matsalen tillhandahåller) - som egentligen bara tjänstgjorde som en sorts rekvisita eftersom de pratade småkuttrande hela tiden.
De var nyduschade, nykn-llade (mamma läser ju det här) och jävligt irriterande.

Amen vad faan!

Man bara åker till Sundsvall, va och efter två dar brakar det loss.

Hela Scenkonstbolaget jonglerar

200 pers är vi. Det är stort personalmöte med jul-lunch efteråt.
En trevlig managementkonsult lär oss och talar om mål, fokus och teamwork.
Jongleringskursen visade på att jag behöver jobba på mitt teamwork.
I helvete.

Jag gick ut utan mössa

Det var förbanne mig det dummaste jag gjort sedan jag konfirmerades.

Men jag har ju flyttat från Göteborg

Men frukosten här ska tydligen inte gå av för hackor.

Jag bor denna veckan på hotell, sedan blir det lght. I hotellets korridorer är väggarna av rödbrunt tegel.
Hotellrummet är "marint" inrett. Marinblått, vitt. Mässing. Brun mahogny. Stenhård inbyggd-i-väggen soffa och tavla med signalflaggor ovanför. Ett runt fönster i toadörrn. S/V foton på gamla arga lotsar och skepp.

Jag kan inte koppla upp mig på hotellets trådlösa nätverk och receptionisten vet då rakt inte varför.
Jag surfar och bloggar via mobilen men det går segt. Jag vill gå på bloggrond, men det går inte.
Skypade med en ovanligt grovpixlig Filmstjärna och sa godnatt.

Nu längtar jag hem.

Jag känner mig redan hemma!

Kollationeringen avklarad. Jag såg Täppas på lunchen. Första dagen!

Sundsvalls Station

Jag börjar min första dag med att komma försent.

Solen gick upp när vi kommit till Hudiksvall

Vid det laget hade jag fällt min första tår av barnalängtan. Det hände när Filmstjärnan och Lillkillen ringde för att säga godmorgon och Lillkillen upplyste mig om att han var "en liten apa". Men jag ska jobba på det, det lovar jag. Efter ett par veckor i Sundsvall kommer jag hojta:

"Käften onge och ge luren till pappa, mamma vill ha telefonsex!"

Huskorset har att brås på

Centralstationen, Göteborg. Har köpt slasktidningar, laddat upp med snus, LATTE samt hämtat biljetten i automaten. Nu går tåget om en halvtimma. Jag är klar. Puh.

Min älskade Morfar skulle en gång åka från Tullinge till oss i Hässleholm och hälsa på. När Mormor (som redan var hos oss) började göra sig i ordning för att gå och möta honom på stationen ringde det på dörren. Det var Morfar. Han hade varit ute i så god tid att han hunnit med ett tidigare tåg.

Happy 144

Idag för tolv år sedan hånglade Filmstjärnan och jag för första gången.
I morgon åker jag till Sundsvall på ett halvår.
Det tarvar sin pjatta di karrne.

"Grymt fett med fett" eller "Hur jag slutade oroa mig och började älska fett-bomben"

Sedan i somras käkar jag enligt LCHF. Low Carb High Fat. Genom Ataharis Kostblogg (Atahari håller, efter vad jag förstår, sin diabetes i schack genom LCHF) fick jag upp ögonen för det och har avstått att blogga om det enbart för att jag skulle låta så nyfrälst. Men det här är så pass viktigt att jag nu skiter i det. Sluta läs om galoscherna inte passar. Men jag varnar er, det är ekonomisk storpolitik i det här.

Jag har så länge jag kan minnas haft ett skumt förhållande till mat. Få tjejer har inte det, har jag förstått. Min grej var att jag t.ex knarkade mackor. Tillfredsställelsen var rent fysisk när jag satte gaddarna i en smörgås. Jag kände dess ljuvlighet i blodomloppet, hjärnan, huden, lungorna.
Jag har också alltid varit en stadig person och känt skam över det. Stor som tonåring. Gått upp ännu mer som utbytesstudent, gått ner med störtlarvig 80-talsmetod, gått upp igen och ner med Viktväktarna. Upp igen. Mer klirr i VV-kassan.
Ett välsignat slöseri med tid, kraft och pengar.
Och.
Alla olika "smala" sätt att äta jag prövat på har varit fulla av ETT JÄVLA TRÅK OCH EN MASSA NO-NOs.
Det. Finns. Inte. I. LCHF.
Jag formligen vräker i mig smör och grädde, och sedan i somras har drygt sex kilo försvunnit. Jag vet fan inte vart, för inte har jag tränat till nå´n reda.
Men det allra allra bästa är inte viktminskningen. Det är bieffekterna:

* Efter fem dagar utan kolhydrater var suget borta. Jag var inte längre slav under en inre kraft jag funnit omöjlig att stå emot.
* Efter två veckor fick jag halsbränna i några dagar. Det gick över. (En sådär positiv bieffekt)
* Efter tre veckor fick jag andedräkt som Den Dreglande Dårfinken på Traal. Jag borstade tänderna. Det gick över (tror jag ??? haha). (Också en sådär kul bieffekt)
Men:
* Efter två månader noterade jag att mina humörsvängningar var borta. Jag hade tidigare fått minst en depp, ibland två, ibland fler i månaden. Nattsvarta saker utan botten som visserligen gick över på någon dag eller kanske två, men ibland stannade länge och som var rätt jobbiga. De kom inte längre. Bor-ta.

Ett halvår senare - idag - åt jag en vörtmacka och tyckte att den var jättegod - men kände också hos mackan smaken eller snarare känslan av vad kolhydrater gör med min kropp - och den är inte kul. Det blev alltså ingen andra macka. Följdaktligen ingen sjunde heller.

Så långt mitt vittnesmål.

Nu ska ni se till att själva skingra de rökridåer kolhydratsamhället lagt ut för er och se det falla samman för edra ögon, d.v.s. läsa Doktor Annika Dahlqvists blogg.
Inse att margarin är Satans påfund! Säger Huskorset, fritt efter Doktor AD.
Tips: Lyssna på vilka konkreta fakta margarinproducenterna faktiskt ger dig om sina produkter i TV-reklamerna. Ett exempel som jag hörde häromveckan (men liknande finns i varenda margarinreklam):

"Solrosolja och rapsolja är det bästa fettet för kroppen. Därför har vi olika vegetabiliska oljor i vårt margarin..."

"Olika vegetabiliska oljor ". Inte "solrosolja och rapsolja", utan "olika vegetabiliska oljor".
Det betyder härdade transfetter, hitforslade i tankar som inte alls behöver ha innehållit födoämnen på vägen till det land de kommer ifrån. Som måste genomgå kemiska tvättprocedurer, smaksättas, färgas, parfymeras och blandas med konsistensgivare innan man ens kan fundera på att hälla klägget i en ask och sälja för tre-fyrdubbla priset på smör.
Transfetter är förbjudet i Danmark. Förbjudet. Immigrationspolitik är de inget vidare på, men när det gäller margarin har vårt södra broderfolk satt ner foten.

Behold the prophecies of Annika Dahlqvist (och även Kostdoktorn)! Hon pekar sannerligen med hela handen och har the entire spannmålsindustri emot sig.
Och spannmålsindustrin är ett stenhårt gäng med en massa kompisar och lassvis med stålar. Stålar som de inte vill bli av med. De är jävligt angelägna om att bevisa att Dahlqvist och hennes lärjungar har fel. Det är bara det att i sammanhang (läs: seriösa sammanhang) där det är nödvändigt att ange eventuella jävsförhållanden (d.v.s. vem som sponsrar forskningen) finns inte en enda forskningsrapport som talar emot LCHF - om den inte är sponsrad av McDonalds, Kelloggs, Wasabröd eller Svenska Spannmålsförbundet. Eller någon annan kolhydratproducent.

Läs.
Bilda dig en egen uppfattning.
Googla LCHF.
Det är som en jävla sekt.

Men vad är då spannmålsindustrin?


(Under Länkar hos Doktor AD finns ett enkelt kostprogram (på pdf) som listar vad man bör äta respektive undvika.)

Östhjälpen äger!

2 stora resväskor till Sundsvallspackningen kostar lika mycket som fikat: 20 spänn.

Där och då på ICA Maxi Allum, Partille

Körvdags var det.
Soppresa Veneta skulle jag ha (som alltid).
Höll på att gå illa gjorde det.
Det unga, oerfarna charkbiträdet grabbade tag i en Finocchio och började karva.
Jag kom mig först inte för att protestera.
Sedan skärpte jag mig ("Jag måste väl låta mig själv bestämma vilken körv jag ska ha!?") och påpekade försynt något om olika diameter.
Det unga biträdet bytte charkuteriprodukt med ett ursäktande ögonkast.

Det är det värsta med gråsosse-folkhems-arvet som jag annars uppriktigt högaktar:
Att jag när det är skarpt läge i delikatessen tänker:

"Äsch, fänkålskörv är gott det med, jag kan ta det."

Ang. det sista avsnittet av Jekyll som sändes igår

Klurigt slut, jo visst... Men jag tycker inte att den övriga historien riktigt höll för det slutet. Det skulle behövas en säsong till för att förklara det.
Ett ampert försök, men serien höll inte riiiktigt hela vägen, tyckte jag. Ibland var det provocerande långsamt berättat och med ett par superslarviga set-ups som jag blev så sabla sur på.
Men James Nesbitt gjorde mycket bra ifrån sig, det tillstår jag gärna. Många som skriver/ bloggar om/kommenterar hans skådespeleri är otroligt imponerade av att han kan gestalta två så olika personligheter. Trött man blir. Vad tror de att yrket går ut på? Att det de betraktar är en väldigt skicklig yrkesmänniska verkar svischa förbi ett par meter över skallen på dem. Jag var dock konstant, genom hela serien otroligt provocerad av Hydes späksmala skådespelerimedelmåtta till fru med "låsta-axlar-bakåt-för-att-verka-omedvetet-sexig"-hållningen. (Ursäkta, Gina Bellman om du råkar googla dig hit och översätter, det är regissörens fel lika mycket.)

Ordning & vadå, sa du?

Suziluz förstår det där med vikten av valet av kalender.
Jag har också länge haft kalender från Ordning & Reda. Den tjocka med utstansad siffra på framsidan, och jag har troget köpt denna variant sedan de lanserades, 2001. "1", "2", "3" etc.
De har varit poppis, vid ett tillfälle knep jag den sista i lager och ett annat år var det fem kvar, så jag ringde till Araben som jag visste också ville ha en och undrade om jag skulle köpa en till henne. Det skulle jag, pronto.

Jag har faktiskt tänkt rätt mycket på hur de ska göra på O & R när det blir 2010. Hur de tänker designmässigt. Den ensiffriga idén var så finurlig och kul, den blir svår att toppa. Jag upplever att den också har hållit år efter år, men skulle vara förbrukad så fort det blev aktuellt med två siffror. Nästa år skulle alltså bli det sista med siffra i hård svart pappkartong. "9". Jag blev nostalgisk i förtid.
På tok i förtid visade det sig. Kalendern med utstansad siffra i omslaget fanns överhuvudtaget inte i år, fick jag veta. Jag fick köpa en vanlig tråååååkig svart med 2009 på snedden.

Ursäkta, jag måste bara gå och skaffa mig ett liv.

Klar!

Eller ja, riktigt njutbar blir den först nästa jul. Men då jävlar.
Står den längre blir det i klass med portvin.

Dagen idag är en efterlängtad dag!

För idag börjar Lottens Julkalender!

[pampig hornmusik] [avtagande applåder] Ladies&Gentlemen!

Välkomna till den första utdelningen av Plex-pärlan!
Den heter så för att ära den gamle sportkommentatorn Sven Plex Pettersson som aldrig var mållös i direktsändning, utan som istället berikade vårt vackra svenska språk med ett otal egenuppfunna ord och uttryck.

Låt mig omedelbart få presentera kvällens huvudperson och pristagare [fanfar].
För sin ekvilibrism, sin empati, sin esprit:

Lilla Blå! [jubel och dånande applåder]

Nomineringen löd:

"För hennes kärleksfulla kommentarer och vänliga i medgång så väl som motgång: Lilla Blå"

och skrevs av Sparring, som får en penninglott - not. (Han kan ha missat ett ord där någonstans, men vi fattar vad han menar det gör vi.)

Lilla Blå har en egen blogg att tänka på. En blogg där hon manglar ut slumpvald folkbildning varvat med poetiska livsbetraktelser och komplett hjärnsläpp på riksnivå - detta menar vi som en komplimang. Trots detta lyckas hon alltid glimra även i andras kommentarsfält: Hitta nya vinkar på deras inlägg, öppna nya dimensioner med länkar till ljuvliga små guldkorn hon hittat i nåt mörkt skrymsle på internetet.
Lilla Blå kryper in under skinnet.
Lilla Blå kittlar där det är som mest känsligt.
Lilla Blå stryker kind när man mest behöver.
Och om det behövs, kan det komma en lätt lavett - precis lagom hård - levererad med glimten i ögat. Hennes associationsbanor är mer vindlande än Italienska vägen i Mölle, hennes intellekt sprakar som en hel bal med tomtebloss och hennes eklektiska vokabulär borde läras ut i skolan.
Vårt och kommunens varma och djupt kända tack.
[applåder]
Nu blir det sittning med landgång och lättöl till självkostnadspris. [plötslig förbluffad tystnad]

Närå, whisky till alla. Baren är dääääääär! -->
[enstaka jubel och sorl]

(1st & 2nd runner up: Erik Ahrnbom (numer utan blogg och skall därför ha sig ett hedersomnämnande ) och ÖversättarHelena.)

I am off to the af

Arbetsförmedlingen, de vill se mitt kontrakt.

Inte som "hip to the hop", men ändå.

När det är Julkaffe får man äta hur mycket kakor man vill.

Puh! Nu är det över. Pepparkakorna tog slut först, sedan schackrutorna. Det finns rätt många saffransbullar kvar, säg trettio Ellens pinnar och sju drömmar. Summa summarum, det var ett trevligt julkaffe och folk kom med så fina presenter att jag blir galen. Glad och galen, alltså.

Diskmaskinen går varm. Lillkillen sover, Sexåringen också snart (han ligger fortfarande och lallar i sin säng däruppe) och vi har ätit broccoli & köttfärssås till middag. No carbs, det behöver ingen en dag som denna.

Nyss nattade jag Sexåringen som höll på att tända av från dagens sockertrip (han talar om Pokémon):

"Jag känner en som har Drottningen på kort. Och det finns en som kan göra ekollonattacker. Ekollon. Ollon. Eeeek. Eken. Olololollon. Ekollon. Ollon. Han säger ollon. Det är förkortning. Ollon. Ek. Ollon. Eeeeekooollon. Ollon. Kan man säga ollon?"
"...ja, det kan man väl..."
"Ollon ollon ollon. Ollllllllon. Olololollon. Ooooooooollon. Ollon."

Nu är det klart!

Och, precis som vanligt, inträder känslan av "Var det här allt?"

Anyhoo, här är det:


Och för er som inte sett förlagan (minus lillstuga och vedbod):

I väntan på Pepparkakshuset...

Filmstjärnan kom hem efter föreställning och gjorde musslor (gissa bakgrundsbilden).

Jag är störd i huvudet

Känner mig lite mör och degig.

I morgon är det Julkaffe (en årlig adventstradition som jag envist hållit på sedan jag blev tant på min 19-årsdag: Massor av kakor, kaffe och kul folk. Och Pepparkakshus.). I vanliga fall är det några kaksorter fler än det blev i år. Det är mycket annat nu och jag far till Svundsvall (om de googlar sig) om en vecka, men det kändes tråkigt att skippa Julkaffet. Så jag tog det lugnare i år istället, lite på volley, sådär.

140 lussekatter
3 mjuka nötkakor
90 drömmar
86 Ellens pinnar
96 pepparkakor (att klicka ädeloströra & glögg-glaze på)
102 schackrutor

Och pepparkakshuset. Som blir klart ikväll. Stay tuned, folks.

"Förlåt mamma, jag limmade på dig"

Julpyssel på dagis.

Affirmation funkar inte på Wikipedia

Prolog:
Sedan 1998 har Filmstjärnan i alla möjliga sammanhang kallat sig själv eller presenterat sig för folk sig med för- och efternamn och tillägget "En av Sveriges kanske mest intressanta skådespelare, just nu". Somliga fattar det roliga, andra inte.

Salte Stellan & hans söner har förtjänstfullt förbättrat Wikipedia, var och en på sitt vis. När jag nyss berättade det för Filmstjärnan sa han att han också varit inne och redigerat en artikel en gång. Den om honom själv. Han skrev "En av Sveriges kanske mest intressanta skådespelare, just nu."
Det var borta på två timmar.

Tål inte den sydländske mannen inte skämt som den svenske gör?

Jag har egentligen inte tid idag, men Per Landins krönika om Telia-pappan i DN, hörni. (ingen länk som vanligt, det kanske kommer i morgon. When this is oooold news)
PLs tyska och franska vänner hävdar att det inte går att driva med en frånskild pappa som är bortkommen och PL håller med. De talar om mansdiskriminering och tandlöst sönderfallande patriarkat och avsaknad av mänsklig värme i skildringen av Teliapappan och begriper inte ett jota av att Teliapappan personifierar en efterlängtad manlig nyordning i humorbelysning.

"Det obehagliga är inte att det handlar om en man, utan om en människa om berövas sin värdighet och just därför blir föremål för tevepublikens hån."

Proportioner och kontext, någon?

Det är viktigt med mellanrum mellan bullarna eftersom degen reser sig i ugnen.

Steg 4:

Pepparkakshusklister: Lika delar sirap och socker. Kokas tills det håller kulprov, vilket inte är lika roligt som det låter. Åtminstone inte om man får det på fingrarna, något som traditionsenligt också brukar ske varje år. I år är det dessutom extra spännande eftersom vi skaffat en glasinduktionshäll och de tål smält socker väldigt dåligt.

Tyvärr kan ju inte barn göra ordentliga saffransbullar...

...men de tycker ju att det är så roligt att vara med.

Visst ja...

Vi var på utvecklingssamtal om Sexåringen igår. Det var som vanligt, man går bara dit och håvar in berömmet.

Årgång 2008, steg 3:

Huskorset tipsar

Saffransdeg skall vara kletig, eljest blir bullarna torra. Mjöla vid utbakning istället.

Heders Nina!

Två röa tog det:

Haha!
Hallå dumstruten! Du behöver inte gå runt och skämmas. Jag har kvar dig i mina tankar, men det har varit så bråttom att få ihop dagboken inför julen, att jag inte hunnit ringa igen.
Jag kommer inte att vara kvar på radion i just den här positionen till våren. Men jag ska tipsa morgonredaktionen om dig... eller så kanske jag kan göra nåt annat, liknande i ett annat sammanhang med dig!
// Nina

Nu känns det lite bättre.

Tror ni det blir nåt svar på det här då?

Jag fick en propå i kommentarsfältet här för några veckor sedan. Från P4, de ville eventuellt ha med mig som dagbokskrönikör på fredagmorgnar, 4 min i veckan i några veckor. Jag hoppade högt och skickade mitt nummer.
Damen som ringde mig fick ett sällsynt oinspirerat Huskors i luren, som dessutom inte insett vilket forum hon skulle få, utan började prata om att förändra världen, störta patriarkatet, omvärdera kvantfysiken och jag kan ha fått in något om världsfreden också.

"Tack, vi ringer." sa damen.

Inte har dom ringt inte. Men skam den som ger sig. Jag skickade ett mail:

Hej Nina!

Jag har gått med dumstrut och skämskudde här hemma sedan vårt samtal och jag undrar om jag kan få en andra chans till ett första intryck? Eller en första chans till ett andra intryck, kanske man ska säga. För inte lät jag så jädra hejsan när vi pratade i telefonen sist...
Jag tror definitivt att jag skulle göra mig i dagboksradio.

Den 7:e dec far jag mot Sundsvall för att jobba där i ett halvår och veckopendla, kan kanske vara intressant för dig att veta. No longer surfeminist/ofrivillig hemmafru, utan spännande och rolig världsmedborgarskådespelerska med blixtrande intellekt och klippkort på SJ.

Please?

med vänlig hälsning
En som är roligare än du minns henne - Tove Wiréen

Långtråkigt lär jag ju inte få den här veckan i alla fall.

Årets Julkaffe går av stapeln på söndag, den första i advent. Kakor, kaffe och kalasmycket folk i fyra timmar och jag älskar det. Lite tidigt i år, men eftersom jag far till Sundsvall den andra advent och inte kommer hem förrän den 19:e, var det inte mycket att be för.
Det blir en vecka av bakning modell Figge.
Och pepparkakshuskonstruktion. En prestigefylld historia (2007) (2006).
Och glöggen är färdig och ska tappas på flaskor.
Och så vill jag ju att det ska vara fint i mitt hus när vi "får främmad".
Ja, just det, vi har städvecka på kooperativet också, vilket innebär jour i morgon, meddelades det i morse. Jag går in och jobbar från kl 09.00.
Det var väl det.

Kroné...eeeeeej!

Jag förstår inte hur de tänker på SVT. Varför inte Rikard Palm som julvärd istället?

Sedan gjorde han "champagne" i sin nya SodaStream.

Pärontårtan som imploderar

Till Filmstjärnans födelsedagskalas hade han önskat "Pärontårtan som imponerar" till efterrätt. Detta bakverk har, efter vad jag förstår, fått sitt löjeväckande namn av en fantasilös redaktör på Allt om Mat för några är sedan.
Den tar sin rundliga tid att smäcka ihop men blir vraiment délicieux.
Tyvärr häller den formen högst en kvart efter att man avlägsnat det stödjande overheadpapperet.