"Vad bra du är mormor! För att vara nybörjare."

Från och med imorgon kallas han här på bloggen för Nioåringen.
Stor kille nu. Kom hem med engelskaläxa idag. Jojo.

Mitt Waterloo

Vi har i år gjort exakt samma planering, och tänker glada att det kommer att gå fint. Man är lite bakis kanske, men det ordnar sig väl. Jag förstår ju nu att det var hemskt, även om jag inte direkt kommer ihåg det.

Då var det som så, men hur blev det såhär?

Jo, männschan av historien sig aldrig nånting lär.

Ibland sätter livet plåster på sig själv

I morse åkte jag in till Göteborg för att träna och det kom för mig att jag skulle slänga iväg ett sms till Blomman & Frumpen och fråga om de ville fika. Jag kände mig skör efter nattens sorgattack och dessa två människor har en vidunderlig förmåga att med sin blotta närvaro klappa min själ på kinden. De kunde och ville!
På väg till fiket där vi skulle ses mötte jag, underbart oförhappandes på en bakgata, Moder Solo och hon följde med till fiket.
Två trevliga timmar senare följde mig Blomman och deras hund till bussen.
Bra dag.

Oväntat besök

Jag fick ett mail av de oändligt rara människorna som nu lever på och driver Huldrans gård, det var ett trevligt massmeddelande om sommarens sista cafétillställning.

Helt oförberedd på att sorgen skulle drabba igen, back with a vengeance, tappade jag andan och den vilda ilskan kom tillbaka en stund, men den lade sig. Nu har jag bara sorgen.

Jag har ingen rätt till den gården längre, till det som var mitt av det som var hennes. Inget var naturligtvis "mitt" i juridisk mening, men det hon och jag hade finns inte mer. Det finns inte mer. Mina minnen kommer att blekna och försvinna, för det finns ingen att komma ihåg dem tillsammans med.

Jag har bara varit där en enda gång efter hennes död, på minnesstunden. Som jag dessutom var tvungen att hasta iväg ifrån, eftersom vi skulle spela teater på kvällen, helt bisarrt.

Jag har försökt planera en visit, jag vill så gärna träffa de där människorna igen, men det är som om jag blandar bort mig själv och så blir det inte av. Jag har inte ens pratat med hennes föräldrar, bara något litet med hennes två småflickor, den stora inte alls, bara någon tumme upp på FB, typ. Det är skamligt.

Jag känner mig så rutten och så liten som en lus och jag gråter nu så att jag inte ens ser skärmen. Jag har smitit från det av sorgen jag kunde smita ifrån, jag bor i en annan landsända, jag var inte involverad aktivt i gårdens begivenheter, det var lätt för mig att ta sorgen en bit i taget. Jag konfronterades inte med hennes frånvaro varje dag, som de närstående.

Ofta har jag det senaste halvåret tänkt på henne med en tät glädje i saknaden. Det har varit skönt, att smärtan med tiden kan förändras. Så känner jag visserligen nu också, men faan vad tungt det blev i kväll.

HJÄLP!!!

Såhär:

Jag har tankat över allt från den gamla datorn två gånger nu.

Det gick bra båda gångerna - förutom den lilla detaljen att jag "inte har behörighet" att öppna mina dokument i den nya datorn. Mellan gångerna gick jag in i gamla datorns systeminställningar och tillät fildelning högt och lågt i alla väderstreck. Icke hjälpte det. Men om ni vill tjuvkika in i min gamla dator nu, borde det gå alldeles utmärkt, vassegoa.

Anybody?

Eller ännu hellre - någon som vet hur man gör om och gör rätt?

Och... Hur får man över sitt dyrt förvärvade iTunes-bibliotek till den nya? Det borde ju vara helt självförklarande (säger jag alltid när det krånglar med tekniken, jag vet, men det BORDE det), särskilt som datortillverkarna verkar tycka att man ska byta (Vem fan "byter"förresten? Det är aldrig någon som vill byta min gamla burk mot en sprillans.) dator vartannat år minst.

FML, som ungdomarna i Amerrrkat säger.

"Letar efter andra datorer"

Hrm... Ursäkta, men...

... NI STÅR FÖR FAN PRECIS BREDVID VARANDRA IHOPKOPPLADE MED EN JÄVLA NAVELSTRÄNG!!!
Skärp er nu för helvete.

Fast man kan ju bli fnoskig ändå

Även om man har en trädgård, menar jag. Det krävs förstås att man har barn också, men det går.

Men snart SNART är det välsignade sommarlovet slut och man kanske kan få sig lite lugn och ro och en enda liten sabla sekundstund över att tänka lite på vad man själv skulle vilja göra här i världen. För det enda barn gör, det är att de tänker på sig själva och sitt. Aldrig någonsin på vad de vuxna kanske skulle kunna tänkas önska.

Det är förskräckligt. Och de är ju inte ens tonåringar. Tänk att jag bara vet jag kommer att älska dem ännu mer då - när de förutom sin oförmåga att tänka på sin hulda moders väl och ve även helst kommer att vilja slippa se mig överhuvudtaget - än nu, när de hänger mig i hasorna dagarna i ändå.

Nu kan jag sjunga igen

Det har jag inte kunnat på några dagar, för jag åkte på en s.k. sommarförkylning för en knapp vecka sedan. Golvad, va. Så fruktansvärt irriterande. Jag har inte varit förkyld sedan jag började träna ordentligt igen i novembras. I juli-augusti tog jag mig dock träningssemester och nu kom väl straffet kan jag tro (jag lånar då och då sinnet till det där bibliska tankesättet, med straff och smit som verkan och orsak. Keeps you on your toes).

Annars plockade jag de sista vinbären idag, de blev tillsammans med några slanor rabarber i allafall till en omgång saft. Tre ynka hallon dallrade kvar på sina grenar. Jag slök dem per omgående, utan att ropa och unna några ongar dem. De (bären) smakade ljuvligt och nyss förbirusad tid.

Sedan klippte jag till trädgården lite här och var. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan den. Blitt fnoskig, förmodligen.

Jaaa där vill man bo

Det är minst tredje gången jag ser annonsen. Svårsålt?