Det är Filmfestival i Göteborg och jag vill egentligen gå och se så mycket film jag bara hinner och mingla så där världsvant som om jag jag vore en Filmstjärna själv och inte bara gift med en.
Det finns en sällsam aspekt med det där minglet, minglet som är lika delar hysteriskt och underbart, inspirerande och vidrigt på samma gång. Det är när det händer någonting som man förstår måste vara en fläkt av Det Stora Livet, Glamouren, Konsten. Det har å andra sidan bara hänt mig en enda gång under de femton år jag hängt på festivalen. Det ännu mer märkliga är, att jag inte förstod hur enastående det var förrän efteråt. Jag hade så in i vassen trevligt!
Det var ett år när jag och Filmstjärnan hade hängt uppe på Rivertons Skybar (dit branschfolket går) några kvällar och minglat, men ingen var ett smack intresserad av mig, alla ville bara prata med honom. Såklart. Jag var svårt desillusionerad och när Dorotea ringde och var i stan för en paneldebatt och ville käka middag, var det s.a.s min tur att få gå på middag och ha lite trevligt.
Tre timmar senare satt jag i restaurangen uppe på Riverton, med Dorotea och tre av Sveriges Mest Heliga Kor i Konst- och Kultursammanhang Alla Kategorier + en agent till en av dem och agentens fru. Vi käkade, pratade och jag glömde deras ikonstatus, för jag hade det så intressant! (Dorotea är god vän sedan många år med den mest Heliga av dem, vars äkta hälft har vart gift med den tredje kossan och that´s all the clues you get.)
Restaurangen fylldes, baren var knökad. Jag såg att folk såg att jag satt där jag satt - framför allt med vem jag satt. Personer jag knappt kände ens flyktigt kom fram för att hälsa och fråga - med flackande blick över resten av bordet - hur läget var med mig då.
"Tack alldeles utmärkt!" svarade jag.
Kvällen före hade jag varit persona non grata i Rivertonbaren.
Folk som inte sett åt mig när jag stått bredvid honom kvällen före frågade nu Filmstjärnan vem jag är. Det blev en väldigt komisk och faktiskt också trevlig kväll. Det är ju synnerligen trevligt att bli fjäskad för. Ibland.
Men det jag gömmer i mitt hjärta, det är att jag i mina idolers sällskap glömde bort mig själv till förmån för samtalet. Och det, mina vänner, är i sanning Stor Konst.
* Nu i kväll känner jag att jag vill förtydliga den sista raden: Jag anser det alltså vara ett bevis på Ikonernas Stora Konst, att de hjälpte mig att glömma mig själv. Inte min egen.
