"Se, alla molnen har en gullkant! Åt alla sparvar finns en bullkant!"

Bängligt rep idag.
Jag spelar en morsa som har ett helt uppfuckat förhållande till sig själv, sin dotter och världen. Eftersom det är en mycket välskriven barnpjäs kommer det att funka bra, det kommer förmodligen rentav att bli kul (ångest+tid=kul, men det vet ni) men i ett stadium av repetitionsarbetet brukar det plötsligt framgå för mig på riktigt allvar vilken urkukat jävla hemsk tillvaro människorna som vi lirar om bedriver (eftersom man oftast berättar om människor i någon form av kris).
Det stadiet är nödvändigt men apjobbigt. Det kryper i kroppen, jag mår lite illa och oftast brukar det hända längre fram i rep-perioden. Det är trögt, segt och stumt. Men det är skönt också på ett sätt. Jag vet att jag måste dit. Och det är ju ingen fara. Det går över. Det är bara teater.

Det gick över.
Det gick verkligen över.