Men LOL på det här pianot va!

Vi gjorde nog precis allt fel när det kommer till anskaffandet av detta familjeklaver. Men nu står det i vardagsrummet.
Flyttgubbarna ville komma med det en dag tidigare så jag fick hasta hem från jobb och missa träningen. Resten av dagen har jag varit så uppspelt att jag missat Lottens kalender, kan ni bara tänka er.


Det bars på plats av två män varav en var Den Ojämförligt Största Människa Jag Sett I Hela Mitt Liv.
Det är lika svart som den där rockstjärnans skepp som står på rymdskeppsparkeringen vid Restaurangen Vid Slutet Av Universum i Liftarens guide-trilogin; man kan alltså knappt fästa blicken på det. Det har milt sagt skavanker: En ljushållare saknas. Det är rent bedrövligt ostämt. Faneren flagnar. Träet är trasigt på flera ställen. Det har otaliga ringar på locket efter glas. Dessutom, en dörr måste bort och hyllor flyttas upp om det alls ska få plats.
Ja herreje. Men ändå vänner: Huskorset har ett piano, och det har hon velat ha sedan hon bara var ett litet... Husplus!
Hon har redan kontaktat en pianostämmare och hon är fullkomligt lycklig.
Men det kan också bero lite på att det idag är 180 månader, alltså 15 år, sedan hon första gången hånglade upp sin Filmstjärna.

Säsongens kryddor

Inte bara Lottens julkalender är beroendeframkallande!

Hos Lilla Blå delar den alltid lika knorkfilosofiske Pål Pommac med sig av sina decembergrubblerier. Huskorset funderar på att tatuera in dem lite varstans bland valkarna, så hade hon alltid något intressant att bläddra i.

Mer ff än pi

Googlade "piano med kandelabrar" och se här, vad jag fann:

foto:Mrs Li!

Inte konstigt kanske? Månntro Tant Google känner av vad som rör sig i hjärnans och fingrarnas vindlingar och krokvägar? Jag har nämligen tänkt på det inlägget i flera dagar nu - ända sedan det blev klart att vi ska få adoptera.

Adoptera?

Ja.

Ett piano.

Plötsligt måste hela skänken rensas ut och flyttas, för där den stått ska ett gammalt tröskverk pryda sin plats och vart fanken ska skänken stå då? Jaaa - under fönstret längs med norrväggen, bredvid kökssoffan i matrummet så det ser riktigt tråkigt uppradat och trångt ut.

Varken Filmstjärnan eller jag har ens sett det. Det enda vi vet är att det är en kompis kompis som är musiker och producent som tydligen har haft det i sin studio. Enligt Huskorslogik är det då ändå någon sorts garanti för att det går att spela på det. Enligt sunt förnuft och hälsosam skepticism betyder det istället att det låter förjävligt och det är just därför han vill bli av med skiten. Den som lever får se. På onsdag em/kväll, när pianoflyttarna kånkar det förbi postlådan, nedför vår sneda stentrappa, genom grinden och uppför förstutrappan.

Någon som känner en pianostämmare?

Det ska enligt den förste kompisen vara en vacker pjäs också, med ljushållare und so weiter. Men svart eller brunt? Ålder på pjäsen? Träslag? Storlek? Ingen aning.

Herregud, så här gör man ju bara inte. Det borde jag förstå. I alla fall efter att ha läst om Mrs Li och hennes pianovedermödor.

Lottens julkalender!!!

Skynda, skynda! Vid midnatt kommer facit och en ny lucka!

Denna (som jag själv enormt fyndigt formulerade det förra året:) oefterhärmliga efterhärmliga julkalender är ett av de allra finaste december-irrblossen att se fram emot under gråa november. Och resten av året med för den delen. Och nu är den äntligt här!

Klicketiklicka bara!

Den grabben, han är min

Nioåringen har idag varit med skolan till en ishall på friluftsdag för att åka skridskor:

"Åh, det var jätteroligt! Men jag tycker inte OM att spela ishockey! Jag vill bara åka och känna känslor!"

Did I raise a figureskater vid min barm?

Steg 1, anno 2011

Vänner! Det krävs grundlig research för ett äkta pepparkakshusköpcentrum.


Man googlar lite, skissar lite, räknar på skalenligheten, flurar på hur stor plats det färdiga bygget ska få ta. Sedan är det dags att börja rita, klippa och tänka i 3D. Det är det svåraste, roligaste och det som i slutändan nästan alltid visar sig ha varit en omöjlig uppgift i vilket fall. I år har vi till på köpet valt en förlaga som inte bara vilar på olika nivåer utan även i nedförslut. Hur jag löser det vet jag inte riktigt än. Man får inte vara för noggrann. Perfekt är tråkigt.

Vad ni ser ovan är ett sorts vitt tredimensionellt pussel där många av bitarna är förvillande lika. Mallarna kan man skriva på var de ska passa in. Det är värre med de färdiggräddade bitarna. Dörrar som misstagits för skorstensbitar och dylika fatala sammanblandningar söker jag alltid förtränga men jag kan inte glömma känslan vid upptäckten. Usch. Annars? Jovars. De sista äpplena blåste ner i natt så då blir det mos. Gôtt mos.

Till berörda parter

Jag har den sorgliga plikten att meddela att julkaffet inte blir av i år.

Det har sin förklaring i att Nioåringen ska på sömnundersökning måndagen efter den söndagen vi tänkt ha det och ingen annan adventssöndag funkar riktigt, tyvärr. Jag/Vi hinner inte få i ordning allt. Ni anar inte vilka mängder kakor det tarvas när folk blir varma i kläderna.

Det ingår, som någon kanske minns, i förberedelserna inför ett EEG-prov under sömn att barnet ska gå och lägga sig tidigast 23.00 och gå upp 03.00.

Det kan man inte utsätta ett barn som ätit sig mätt på enbart kakor hela dagen och stimmat runt med huset fullt av folk för. Det är nästan så att det står i Barnkonventionen att så får man verkligen inte göra.

Icke desto mindre blir det ett pepparkakshus, jag håller som bäst på att konstruera mallarna till modellen. Egentligen är det ändå mest mig det är synd om. Dels för att det är min tur att gå upp kl 03 med Nioåringen och dels för att jag inte kan malla mig med PepparkaksAllum inför sextio sockerchockade gäster. Boo-fekkin-hooo.

Jerry, Kurtan och Brita Borg

Jerry Williams intervjuas i dagens SvD och även om rockabilly inte är Huskorsets mest delikata kopp te så svänger det onekligen en hel del om både den och Jerka själv. 70 bast, över 50 som artist (!!!) och snacka om att han enkom genom att envist göra det han älskar har (som det heter nuförtiden) "vårdat sitt varumärke" till att bli ett av de mest tydliga i vårt land. Det är både tankeväckande och inspirerande.

Sedan det här citatet om julprydnaderna i hans barndomshem. Gotta love:

Hans ståkkolms-lingo med engelskspråkiga inslag är genomsyrad av svunna tiders folkhemstrygghet och inget mindre än fantastisk. Han är gift med tre barn och "snackar aldrig om familjen för de har egen power och är inget bihang till mig" och medger att Beatles hade "flonk när de lirade".
Gotta love det med.

När Lasse Brandeby avled härom dagen lade många av mina FB-vänner upp klipp med Kurt Olsson, här är ett med just Jerry Williams:

I och med det övergår vi till Lasse Brandeby och hans stundom geniala förmåga att fånga och utveckla en halsbrytande ögonblickshumor. Var snälla och överse med de pålagda skratten, minns att det var åttiotal och på modet var att tv-ljudet skulle tala om för människor när det var dags att ha roligt:

Till sist vill jag traktera eder, denna fredagsförmidag, med ett smakprov på varför Brita Borg är en av mina förebilder:

Trevlig helg! Nu ska jag rita upp Allum.

Kära ErikA och andra ärade intressenter av komplett ovidkommande ehuru irriterande information om förhållandena kring Huskorsets badvanor

Jag vill gärna redogöra för hur Foppatofflorna hamnade här i hushållet.

Jo, ser ni - de är här av en anledning som stavas: Vass å-bädd.

I Säveån nedanför oss finns ett ypperligt badställe, där man kan kliva ut i strömmen och sedan låta sig föras med en 25-50 meter. Härligt, kul och lite farligt. Bottnen i strömmen täcks av vassa stenar och det är avgjort bekvämare med plastskor på fötterna.

Sålunda införskaffade jag efter fyra somrar i Jonsered till sist ett par, därtill var jag helt enkelt (enligt korkad men elementär barnfamiljslogik) nödd och tvungen. I den klatschiga färgen turkos för att jag riktigt skulle stå för mitt inköp, typ. "Jag har minsann gjort mitt val rejält jag!"

Något jag fått äta upp. P.g.a. källarrenoveringen hade min nya baddräkt från sommaren dessförinnan varit puts väck, stod inte att finna någonstans. Jag hade använt min gamla svarta ett par veckor, köpt mina turkosa tofflor, badat och haft roligt - så dök den nya upp igen. I samma sekund som jag fann den mötte jag även mitt badmode-Waterloo: Den är också turkos. Lite lila också, men mest turkos.

Jag badar numera i Säveån (bland barnfamiljerna i denna lilla by där alla känner alla och framför allt apan) extremt välmatchad.

Vilse på Frölunda Torg, förolämpad och med ogjort ärende

Vårt vackra loppisfynd till väggur kostade en spottstyver att införskaffa och en smärre förmögenhet att återställa för tre-fyra år sedan. Nu "förtar" (korta vokaler där, det är mormors uttryck som jag hoppas finns. Det betyder förstås att klockan går för fort) den sig och behöver justeras. Alltså begav jag mig till den urmakare på Frölunda Torg som fixade klockan förra gången. Där brukar jag aldrig vara annars, det är fel sida om stan för mig.
Köpcentret är stort och tämligen svårnavigerat för en nybörjare. Väl framme visade det sig att den butiken jag sökte kursade för flera år sedan.
Då närmade sig min ringa person en präktigt bedagad och av oklar substans påverkad dam.

-"Har du tvååå kroner?"
-"Tyvärr, det har jag faktiskt inte. Tack (?) ändå." sa jag, varpå hon betraktade mig uppifrån och ner och slog högljutt fast på stadig göteborgska:
-"Idiot!"

Och det kunde hon ju ha rätt i. Vad hade jag att tacka henne för?

Nu ska det bli spännande att se var jag parkerade bilen.

Presentupdate

Eftersom Filmstjärnan köpt sin present i förväg hade jag inte mycket val inför dagens uppvaktning (gårdagens, hon är över midnatt nu): Han ville ha en Onepiece. Han fick en Onepiece.

Nu vill jag också ha en Onepiece.

Foppatofflor har jag redan.

Det här går åt helvete med musik.

1 Dröm Spel

Kära vänner, om det är någon som undrar så gick premiären lysande, de vars omdöme jag litar på gav tummen upp och därför gör det mindre att Beoreåås Tejning (gissa om dom googlar!!!) tyckte att föreställningen var en trött suck. Det är natuuurligtvis aldrig recensentens fel när dom inte fattar.

Sanningen är att det här kan vara den snyggaste föreställning jag varit med i. Madame Svobodas ljusdesign vill man bada i. Kardas lådor vill man bygga med. Ornitologens värld vill man bo i.

Strindbergs växande slott på scenen som metafor för livet på jorden, i vår föreställning illustrerad av ett berg av sopsäckar och allmänt crap eftersom allt vi drar in på scen stannar där. Precis som i riktiga livet. Det man plockar upp får man vackert asa på. Det är synd om människorna, men man kämpar på. Tristessen är också livet. Ibland är det härligt också, men inte jätteofta och korta stunder i taget, haha. Det är en jädra fin inställning.

Melankoliskt skönt kan även det fula, trista vara. Se bara:

(klicka här för större bild)

Bara 17 föreställningar, folkens. Boka nu!

Det är inte synd om människorna!

På lördag begår vi premiär på det troligen mest knorkiga Drömspel världen skådat. Vi har (med Ornitologen i spetsen) struntat rätt fett i gamle Ååågusts prettotendenser och tagit fasta på de insikter han faktiskt hade i den mänskliga naturen och dess krumsprång och later. Det är inte mycket i de existentiella frågorna som skiljer sig nämnvärt idag från hur det var att vara människa för hundra år sedan. Rekvisitan är lite annorlunda bara, kan man säga, så den har vi ändrat på.

Idag hade vi vårt första ordentliga kostymgenomdrag (dock icke mask-dito, så det kommer att komma till peruker och läppstift också, puh) och jag som spelar typ sju roller springer som en oljad blixt bakom kulisserna. Det är fan på håret ibland att jag får med mig rövhålet in på scenen. Nä, ursäkta. Det här ska vara en familjeblogg. Mamma läser ju.

Jag gör i nu nämnd ordning:

Modern

En skådespelare

Glasmästaren

En polack

Hon/Bruden

Den blinda

En drickaförsäljare

Magistern

och sist

Glasmästaren igen.

Åtta roller var det visst. Nio kostymbyten. Om ni som kan ert Strindbergska Drömspel undrar vem polacken är eller om det verkligen finns någon drickaförsäljare i den ursprungliga rollistan eller liknande så gör ni alldeles rätt i det. Det är en rätt rejäl bearbetning vi gör - lite som att man nyöversätter Shakespeare ibland. Nyöversätta Strindberg låter sig icke göras, vilket var och en kan förstå.

Det är rent vansinnigt roligt att jobba. Ornitologen som regisserar, scenografen Karda och ljusdesignern Madame Svoboda är ett fantastiskt team och jag känner mig alldeles väldigt välkomnad av den övriga personalen på Borås Stadsteater. Tippentoppen.

Som skådespelare har jag dessutom fått en entré som är så rolig att det är som att jag har fått en skitstor tårta av regi-, scenografi- och ljus-personerna:

Jag ska åka in på en enorm svan, iförd brudklänningen Anna Book skulle burit om hon gift sig 1983 inklusive pillerburk med flor, vita höga pumps och... wait for it... Flytväst! Alltmedan jag sjunger i mikrofon tillsammans med min nyblivne man om vår lyckliga kärlek - i dansbandstakt.

foto Tobias Walka - tror jag...

Jag kommer att vara rätt mycket på teatern i veckan som kommer, låt oss hoppas att jag kan få ur mig lite mobilblogg, det var länge sedan. Happy trails!

Säsongspysslet framför alla

Vid den här tiden på året brukar jag ta upp samtalsämnet "Årets pepparkakshus" i familjen. Nu är ongarna så stora att de kan förstå grejen med att göra en pepparkaksreplika av en byggnad som betytt något för oss under det gångna året.

Jag tänkte att det skulle vara svårt i år. Temple Expiatori de la Sagrada Familia från förra året går liksom inte att toppa storhetsvansinnesmässigt. I alla fall inte med mindre än att jag typ ställer mig och bakar hela Jonsereds by med de gamla fabrikerna och allt - och riktigt så megaloman är jag inte (än, kanske jag bör tillägga för alla eventualiteter).

När vi började prata om vad som varit familjens husupplevelse i år kom vi först med några halvhjärtade och vesna förslag. Jag började ställa in mig på att göra vårt eget hus igen - men då lyste Nioåringens ögon upp och han ropte:

"Allum!"

Allum är det stora köpcentrat i Partille, med ICA Maxi och Clas Ohlsson och H&M och otaliga andra butiker, fejkdagsljusbelysning och fågelkvitter i högtalarna och fan och hans moster. Det är byggt tvärs över E20 och kan vara den fulaste och tråkigaste byggnad som finns i hela världen. Han älskar att åka dit.

Jag skrattade tills att Lillkillen allvarligt såg på mig och tyckte att nu fick det räcka med munterhet, så roligt var det faktiskt inte.

Men det tyckte jag. Inte minst för att det känns som rätt väg att gå efter förra året, men också för att jag kände det välbekanta nödvändiga pirret som kommer av att det är litelite för svårt eller stort eller dumt eller ...tja over the top helt enkelt.

Så det får det bli. Allum. Fyffan, haha.

( 2006, 2007 & 2008 års byggnationer. 2009 gjorde jag inget)

Brons - det nya Guld

Läste om att åldras med värdighet hos Jonas-AD. Det slår mig att det är med själva livet som med tv4:s Idol: I det långa loppet är det bättre att komma tvåa. Kanske t.o.m. trea.

(förresten - minns ni min gamla konspirationsteori?)

Just nu spelas pjäsen Astronauten som inte fick landa (ja, det är Ornitologen som regisserat och nej, jag har inte sett den men är ändå övertygad om att den är ljuvlig) på Backa Teater i Gbg. Från början är det en barnbok av Bea Uusma Schyffert som handlar om Michael Collins, den tredje snubben i raketen som for till månen. Ja, de var tre. Neil Armstrong klev ner först och Buzz Aldrin blev alkis - det vet vi.

Men det fanns en till. En som fick sitta kvar och vakta rymdraketen medan de andra två skuttade kring och spelade golf på lätta fötter. Det var Michael Collins.

Han cirkulerade kring månen rätt många varv innan kollegorna behagade komma upp igen och - nu kommer det intressanta - varje gång han rundade månen och hamnade på baksidan så var han i total radioskugga. Total. Radioskugga. Helt avskärmad inte bara från sina astronautkamrater på månen utan även från raketbasen nere på jorden - och därmed alltså från hela det kända universum.

Sug på den. Det är ensamhet på riktigt, det.

Tydligen åkte Michael Collins hem till sin familj och sin ranch i Texas efter den lyckade landningen och har fan inte åkt därifrån sedan dess. Han sitter och sippar martinis och pillar med sina rosenbuskar.

Komma trea is da shit.

Göteborgare! Missa inte! För bövelen!

Nu är den här igen, den underbara föreställningen Undermän med Cirkus Cirkör. Den spelas på Stora Teatern även denna gång, urpremiären begicks ju där för något halvår sedan om ni minns.

Dessa urstarka, konstnärliga och känsliga män (!) har nu varit runt i Europa och spelat in sig ordentligt. Men det är brådis, föreställningen körs till den 10:e, så rappa på!

Tjyvtitt:

Och "Prutten räknas om"? Varför då? Och hur?

Om ni undrar (eller inte, jag säger det ändå) vad det var Filmstjärnan köpte åt sig själv så kan jag berätta att det var en GPS till bilen. Sedan började han programmera den. Tillägna vissa adresser specifika namn.

När Ornitologen fick veta och höra var han genast på det klara med att detta måste förevigas. Så...

Jag filmade med hans mobilkamera och nu ligger den på youtan. Jag fick se visning nr 1, det kändes fint.

Barnsligt? Ja.

Roligt? Enormt.

Husfridsmajestätsbrott

För vilken gång i ordningen vet hon inte (han säger tre, hon säger fler) har Filmstjärnan gått och köpt åt sig själv exakt vad Huskorset planerat ge honom i födelsedagspresent ungefär tre veckor före sin födelsedag.

Huskorset sätter en ära i att vara Drottningen av Överraskningar. Detta håller på att gå hennes ära på tok för när.

Lång dags färd mot natt

I går var jag på resa. Det ska jag berätta om, men först lite bakgrundsinformation:

Under de senaste åren har jag förstått hur mycket min mammas kusin Ingegerd betydde för mig under min barndom. Hon hade nämligen en riktigt gröna fingrar, och det var det ingen annan i min omgivning som hade - eller rättare sagt, ingen odlade (!) det intresset. Hon gick nyligen bort hastigt. Hon hade varit sjuk länge, men att hon skulle få så bråttom på slutet var det nog ingen som förstått.

När jag var kanske fem år köpte hon och hennes man ett sommarhus i vår by i Skåne. Därefter firades alla påskhelger och midsommaraftnar i deras sällskap, inklusive deras barn, barnens respektive, barnbarn, kusiner, kusinbarn och annat löst folk i bortåt femton-tjugo år. Det var underbara kalas för ett lillgammalt Huskors som älskade att höra vuxna skoja, sjunga och debattera. Somna under bordet, ni vet, till sorlet av trivsamt umgänge.

Så. I går gick jag alltså upp klockan røv för att åka tåg till hufvudstaden på besök över dagen, med anledning av hennes begravning. Jag hade gjort en ruska av torkade Judas Silverpenningar, eller Penninggräs som Ingegerd kallade det, som handbukett. Hon hade sådana i trädgården, hon torkade och prydde sommarhusets fönstersmygar och det var en av de växter jag visste att jag ville ha när vi flyttade hit. Det är en tämligen oansenlig tvååring som första året enbart är en bladrosett och sedan blommar med lila blommor först andra året:

Det roliga börjar när blommorna blir fröbaljor:

Man klipper då av hela kvistar och hänger upp och ned att torka en månad eller två, beroende på torkställe. Sedan plockar man försiktigt bort skidorna/skalet och finner att de platta fröna sitter på en flortunn, pärlemorfärgad, silkespappersliknande hinna. Jag som i vanliga fall har lite svårt för torkade blommor älskar den här:

Timmarna mellan den sällsamt trevliga begravningens avrundande och kvällstågets avgång tillbringades på en synnerligen mysig och kul visit hemma hos ingen mindre än Suziluz, där jag bjöds på middag och en precis lagom stor whiskypinne. Man blir ju lite omtumlad av begravningar. Att hon till på köpet körde mig till stationen efteråt var en rejäl gräddklick på det redan delikata moset.

Little did I know... Jag skulle komma att hamna på en vidunderlig SJ-trip som involverade bl.a. räddningstjänsten, östgötska bussgubbar med ficklampor, och Magnus Uggla (han ÄR verkligen kort). Några timmar senare blev tåget nämligen stående strax norr om Hallsberg, i Pålsboda. Där hade Huskorset aldrig varit. Inte Magnus Uggla heller, troligen.

Halv fem kom jag äntligen hem. Jag insåg att jag skulle vara en regelrätt trafikfara på riksväg 40 om jag åkte till jobbet dagen därpå (idag, alltså) och meddelade berörda personer detta via sms, varpå jag gick och lade mig. Då kom Lillkillen över till vår säng och startade sin morgonrutin som innebär att han väcker mig en gång i halvtimman för att gosa eller prata fram till kl 7 när det är dags att gå upp.

Efter nattens eskapader föreföll mig detta gränsa till tortyr, till slut fick jag frossa (?!) av sömnbrist. Man är verkligen inte tjugo längre, sömnlösa partynätter är sannerligen ett minne blott.

Men. Slutet gott, allting gott. Filmstjärnan forslade ongar till dagis och skola, sig själv till teatern och jag rafsade fram värmedynan och sov till klockan tre på eftermiddagen. Det ska bli spännande att se om jag kan somna ikväll.

Det var vackert väder idag.

Så vi ställde undan utemöblerna. Eller, ja, det var väl mest Filmstjärnan som bar. Jag får så ont i en dum handled, har väl lyft tunga hantlar fel och så ett gammalt karpaltunnelsyndrom som spökar. En riktigt präktig tantåkomma, eller hur? Det är en souvenir från min andra graviditet som är skitjobbig att ha t.ex. när man gillar att spela Arga Fåglar i sängen just innan man ska somna. Händerna somnar och man kastar fjäderfäna fel och blir inte alls sömnig utan lika ilsk själv. Som fåglarna, alltså.

Det vinterbonades i trädgården, se. Sådant är alltid trevligast att göra vid tjänlig väderlek.

Bort med trasiga leksaker, tomma krukor, vattenkannor, redskap, hängmattan och annat allmänt skräp. Skönt men ack, så definitivt.

Dahlian står dock där den står. Som en påminnelse om att både den och jag är dödlig och inte klarar av precis jävla allt.

Är det för sent att sätta glöggen tycker ni?