Kära vänner, om det är någon som undrar så gick premiären lysande, de vars omdöme jag litar på gav tummen upp och därför gör det mindre att Beoreåås Tejning (gissa om dom googlar!!!) tyckte att föreställningen var en trött suck. Det är natuuurligtvis aldrig recensentens fel när dom inte fattar.
Sanningen är att det här kan vara den snyggaste föreställning jag varit med i. Madame Svobodas ljusdesign vill man bada i. Kardas lådor vill man bygga med. Ornitologens värld vill man bo i.
Strindbergs växande slott på scenen som metafor för livet på jorden, i vår föreställning illustrerad av ett berg av sopsäckar och allmänt crap eftersom allt vi drar in på scen stannar där. Precis som i riktiga livet. Det man plockar upp får man vackert asa på. Det är synd om människorna, men man kämpar på. Tristessen är också livet. Ibland är det härligt också, men inte jätteofta och korta stunder i taget, haha. Det är en jädra fin inställning.
Melankoliskt skönt kan även det fula, trista vara. Se bara:
Bara 17 föreställningar, folkens. Boka nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar