Årets Julskiva!

När vi flera dagar efter att det först sänts såg första avsnittet av Nordstan på svtplay (se det, se det, se det!) , grubblade jag mig blå över vem det var som sjöng de släpigt jazziga jullåtarna. Jag kände så väl igen rösten. Det var inte M A Numminen, det var inte Bo Åkerström i Torsson, vem fasen var det???

Så plötsligt skymtade ett bekant ansikte i bild ett par sekunder. Inte som musiker, bara som en person i vimlet. Då visste jag! Det är ju Matti! Matti Ollikainen, som jag jobbade med på Backa för 6 år sedan! Matti och Franska trion! Så klart!

(Lustigt nog var det heller inte ens en vecka sedan som Memoarerna tipsade om just Franska trion.)

Så igår fick jag en present av Filmstjärnan. Jag lyssnade i bilen hela vägen till den sista föreställningen av underbara 1 Drömspel på Stadsteatern i Borås och jag skrattade flera gånger högt av lycka.

Matti sjunger som ett gammalt bälgaspel, gnälligt men klockrent och med ljuvligt enkel frasering. Som musiker är han... Obeskrivlig. Jag är inte själv förtjust i att bli liknad vid gamla döa skådisar så om du läser det här Matti ber jag om ursäkt men det hjälps inte:

Jag hör en pianist som plockat upp och börjat fingra på Jan Johanssons fallna mantel. Alla tre är de sagolikt fina musiker och skivan kommer att varvas med Ella Fs Swinging x-mas här hemma i jul, det kan ni hoppa upp och klappa er i er söta lilla ändalykt på.

1 Dröm Spel

Kära vänner, om det är någon som undrar så gick premiären lysande, de vars omdöme jag litar på gav tummen upp och därför gör det mindre att Beoreåås Tejning (gissa om dom googlar!!!) tyckte att föreställningen var en trött suck. Det är natuuurligtvis aldrig recensentens fel när dom inte fattar.

Sanningen är att det här kan vara den snyggaste föreställning jag varit med i. Madame Svobodas ljusdesign vill man bada i. Kardas lådor vill man bygga med. Ornitologens värld vill man bo i.

Strindbergs växande slott på scenen som metafor för livet på jorden, i vår föreställning illustrerad av ett berg av sopsäckar och allmänt crap eftersom allt vi drar in på scen stannar där. Precis som i riktiga livet. Det man plockar upp får man vackert asa på. Det är synd om människorna, men man kämpar på. Tristessen är också livet. Ibland är det härligt också, men inte jätteofta och korta stunder i taget, haha. Det är en jädra fin inställning.

Melankoliskt skönt kan även det fula, trista vara. Se bara:

(klicka här för större bild)

Bara 17 föreställningar, folkens. Boka nu!