Jamen det gör ju så JÄVLA ont när knoppar brister

Madame Glam rapporterar från Byen att hon är hundvakt åt en vän vars syster försökt ända sitt liv.

En god vän till mig ligger (äntligen) på sjukhus golvad av en omfattande depression.

Jag kommer snart att bringa mig själv att möta Huldrans två yngsta barn och deras far. Det har varit en lång väg dit. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag har varit och är så rädd för att, via dem, tvingas se min sorg i ögonen på allvar.

Ett flertal andra personliga orosmoment som jag inte vill redogöra för här spökar i mitt sinne.

Det är mycket nu.

Och allt jag vill är att trädgårdssäsongen ska börja så man kan få något för händer och tankarna kan få flyga fritt som fjärilarna.

Våren är värst säger alla som har någon insikt i det mänskliga psykets alla skrymslen och vrår.

Ljuset kommer tillbaka. Allt ska börja om. Klart som fan att det är tungt att orka dra igång det satans ekorrhjulet igen. Vilken lisa det är att vara i det. Det tänker man minsann inte på så ofta.

Hon fattas mig

När glömmer man årsdagar?

Blir sorgen någonsin vardag?

När spricker den svarta stenen i fickan så man kan plocka ut diamanten inuti, den som hjälper en att förstå andra människor, som i Jim & Piraterna Blom?

Hoppas att den redan gjort det, ibland känns det så.

Johan Wester och Anders Jansson gör en svensk version av QI!

Somliga svar får man kvickt. Jag fick dels ett mms med ett foto på en artikel i GP i morse av Trisse och dels en länk i en kommentar från Rebelltönten igår kväll.

Inlägget här om QI är någon vecka gammalt - och nu visar det sig då att en svensk version redan låg i pipelinen. Där ser man. Aldrig är man först med en idé.

Jag rodnar en smula när jag tänker på att deras namn inte ens kom för mig. Johan Wester kommer med stor sannolikhet att göra mycket väl ifrån sig och Anders Jansson som ständig gäst (så som Alan Davies är i England) känns betryggande. Han, om någon, tror jag kommer att kunna freebasa loss lika skönt som Davies. Roligt!

Men jag reser mig igen

Just idag är jag arg

Just idag mår jag fan

Jag ansätts av kraftiga smärtor

Just idag är jag vrång

Just idag är jag tyst

Jag håller käften och bidar min tid här

Jag har väntat rätt länge på just den här dan

och det känns surt när den äntligen kommer

Väntat så länge på just denna dan

Den ger pust när den kommer

The Royal Enigma

Jag ska idag förklara för er varför jag tror Prinsessan Estelle heter som hon gör. Det kan tyckas att jag är några veckor sen på den här bollen, men det struntar jag i.

Jag tänker dock inte ta credit för alltihop, det är Mammas väninna Ingrid som knäckte det snyggaste och som passar perfekt in i min egen teori om Arvsessan V(ifall hon googlar - MOaaahahahahaaaa!!!)s agenda.

Men vi tar det från början, jag brukar ju vilja det. Jag vill också understryka att det här är mina egna i princip o-googlade gissningar. En vill ju inte ha en förtalsanmälan på kungsblått papper precis.

Jag har med måttligt intresserade halv-rebublikan-ögon observerat Arvsessan V under mitt liv. Sedan hon kom hem från US Amerikat för några år sedan (efter att ha åkt över för att studera och bli av med sin anorexia) har de mått och steg hon vidtagit alla varit genomtänkta, konsekventa och medvetna.

Jag tror att när hon tillfrisknad kom tillbaka till Sverige hade hon med sig ett beslut som löd något i stil med :

"Okej. Jag gör det. Jag blir Sveriges regent. För alternativet är inget alternativ. Men då ska jag tammetusan göra det på mitt sätt!"

Allt hon företagit sig sedan dess har lett fram till där hon nu är och varje steg har varit väl kalkylerat. All kontakt med offentlighet och undersåtar sedan hon kom hem har framstått som noga planerad. Sedan hon skaffade sig stylist ser hon fullständigt oklanderlig ut på varenda bild, från topp till tå. Hon engagerar sig för "rätt" goda saker, hon läser på och hon förefaller intresserad och insatt.

Det finns inget, nada, zilch för någon att klaga på.

... Förutom då det lilla faktumet att hon ärvt sin ställning och sina privilegier. Man kan argumentera att hon är ständigt påpassad och att stressen är enorm - men jag är klippfast övertygad om att hon hemma på Haga Slott har bökat åt sig en egen privat sfär där hon hasar runt i onepiece och pillar sig i naveln. Någonting i hennes uppenbarelse säger mig det. Ingen kan klara de kraven som ställs utan någon form av andrum.

Och nu står hon där, med den man hon valt, en dotter och folkets kärlek. Att det är hennes förtjänst att/om kungahuset lever vidare behöver vi väl inte orda så mycket om.

Det hände något med henne i Amerika, tror jag. Något stärkande och positivt, som hjälpte henne att både tillfriskna och förstå hur hon skulle ta sig an detta ok att vara född till tronföljare. Jag gissar att detta något involverade Folke Bernadottes amerikanska fru Estelle på endera sättet. Därför är detta barnets tilltalsnamn.

Nu till min mammas vän Ingrids smått geniala iakttagelse:

Inte heller något av barnets övriga namn är kungligt. Alla fyra är de alltså namn på ofrälse damer som är ingifta på ett eller annat sätt i den Bernadotteska ättens förgreningar: Estelle Silvia Ewa Mary.

Ska vi gissa att danska Prinsessan Mary blir gudmor?

Ser ni vad vår Kronprinsessa har gjort? Vad hon gör?

Jo, hon vänder sin famn mot folket och döper sin förstfödda dotter, tillika landets blivande regent, efter det.

Hon ser den nya tiden komma och hon ser till att göra allt hon kan för att steg för steg, obönhörligt ge Kunga(Drottning-?)huset en plats i ett modernt samhälle.

Hon har med nedlagda vapen tagit strid mot republikanerna likt en blåblodig Gandhi.

Jag måste inte älska monarkin men jag måste beundra hennes taktik.

Stephen Fry, igen. Men också Alan Davies!

Ni som är begåvade med BBC Entertainment i edert kanalutbud - nog tittat ni väl på QI? (Wiki-länk)

Min hjälte Stephen Fry leder programmet som är som intelligent och underhållande middagskonversation förklätt till quiz-show. Fyra paneldeltagare, varav vilka en alltid är Alan Davies, of whom I´ve grown very fond. Intressanta offentliga personligheter, komiker, fysikprofessorer och diverse underhållare är exempel på yrken hos andra paneldeltagare. (Bill Bailey och Jo Brand är också favoriter. Och Jimmy Carr!)

Att svara intressant på frågorna är lika viktigt som att svara rätt och att svara "pathetically obvious" bestraffas med minuspoäng. Roligt, roligt. Befriande är det tillika att poängen sällan kommenteras överhuvudtaget utan de enbart redogörs för i slutet av programmet. Då jumbo i regel ligger nere runt minus 12 poäng. Need I say att det kvittar vem som vunnit?

Det har gått så långt att jag behöver en daglig QI-fix. Detta förstås för att programmen ligger på Youtube (sökord "QI series"), plus sänds i repris hart när oupphörligt på BBC Entertainment.

Varför är då inte konceptet sålt till Sverige? Jaa. Vem skulle leda det? Fredrik Lindström är det uppenbara och lite tråkiga förslaget (som i showen skulle bannas med sirener och ljusblink och ens svar i skamliga versaler på projdukarna, haha). Men han kan ju inte göra precis allt som är intressant och intelligent på TV - finns det någon mer?

Hatte Furuhagen är väl inte död än? Men han kanske inte rör på sig så mycket.

Trevlig lördagkväll på er!

Så går det

Inser plötsligt att det är av yttersta vikt att jag inte slentrianhatar den där vämjeligt otvättade människan vars odör får hela bussen att storkna.

Det är inte hens fel.

Hen är sjuk.

Men inte tillräckligt sjuk för att få vård.

Hen är blott en socialpolitisk konsekvens.

*

Enligt en fejan-vän har Björn Ranelid sagt föjande:

"Sanningen om välfärden sover på en parkbänk om natten"

Jag vet inte hur det är med er, men så länge BR levererar dylika tomtebloss i tankarnas bråddjup så får han skorra om säd så mycket han vill i mellofesditivalen vad mig anbelangar.

Huskorset är mycket för traditioner

I alla fall när det kommer till gamla skämt.

Håll till godo, i år igen.

Måhända det finns gränser även för moderskärleken ändå?

Jag är gränslöst glad att mina barn gosar med mig fortfarande. Jag vågar inte tänka på hur min arma kropp kommer att värka av längtan därefter inom bara några få år, när de i sprucken falsett stönar "öööaaaäää mopeed morsaaan" eller något ditåt.

Jag är glad och tacksam. Absolut.

Men - Ett sugmärke på kinden?

Femkronestort och ljust lila.

Jag vet inte jag.

Koncensusfascism - ja tack!

Angående Maria Svelands omtalade text i DN. Det verkar av alla FB-inlägg vara många av mina vänner som tänkt som hon angående att uttrycket "politiskt korrrekt" får anses som skällsord nu för tiden. Jag vet att jag har det.

Det är många som inte håller med. Hos Sparring läste jag detta inlägg på ämnet, han har på FB-kontakt med skribenter som tycker tvärtom som MS, samt att hennes text är (ungefär) rörig, osaklig och skriven enbart för hennes "fanclub". Som framgår av Sparrings inlägg var det många som höll med den skribenten mot MS och var väldigt arga.

Det är synd att MS meningsmotståndarskribenter avfärdar hennes text (och de - trots allt - ganska många som känner som hon) med att de tycker den är illa skriven. Inser de inte att de också har en egen fanclub som de skriver för? Plocka isär, analysera och sänk texten om den är ogrundad. Bemöt den. Försök förstå. Just den skribent Sparring citerar verkar inte vilja ta en debatt fast han verkar vilja ha en (apropå det skribenten skriver om "offentligheten").

Detta leder mig till att tänka på en annan jävla dum benämning som är "koncensus-fascism", samt raljerandet över att det är så "svenskt" och "ankdammsartat". Vad FA-AN är det för fel med att vilja komma överens? Det är bland det svåraste och mest tålamodsprövande som finns och att vi har mycket av den viljan just i Sverige kanske beror på att vi inte varit med i något krig på bra länge? Därigenom har vi lite dåligt med nedärvt hat - och just därför råd med dylik lyx: Eftertanke och jämnmod? Jag vet inte, jag gissar. Konsensusfascism är för fan inget annat än konstruktiv konfliktlösning i skarpt läge. Den som vill vinna en strid låter bara bli att kompromissa, så är det klarrt. Då viker sig den andre. Eller - så blir det krig. Som är den sämsta lösningen för alla parter.

Så skärpning, kulturskribenter! Även i ankdammen behöver man hålla sams och tolerera varandra.

And that goes for everybody förresten, mig själv inkluderad. Skärpning!

Makterna som skapar mellanrummen mellan löven i träden

(I det här inlägget finns en länk som ni inte får missa. Men eftersom jag är så omständlig så skriver jag en massa annat också, så ni får leta lite. Men det är det värt.)

Det mest intressanta jag vet är fysik. Den sorten som gränsar till filosofi. På naturvetenskaplig linje på 80-talet i en liten skånsk stad fanns det tyvärr inte plats på lektionerna för den sortens utsvävningar. Vi hade dock en kemilärare som var fysikfilosof. Hans lektioner var galna och underbara. Tyvärr var det så att han, som han sa, hade en läroplan att följa (det gällde förstås även för fysikläraren). Jag fick i alla fall med mig så mycket att jag insåg att det finns enormt mycket i denna värld som jag aldrig kommer att kunna omfatta med min lilla lilla hjärna - och att det också är vackert så. Det gör ingenting, det kan vara skönt att inte veta. En sorts ansvarsfrihet. Ignorance is bliss. Ibland räcker det att förundras.

Jag skrev en gång en dikt om det apropå rubriken ovan och det har jag berättat om här.

Fysikfascinationen gör att jag blir alldeles salig när jag råkar på en länk som den här (det är den länken jag inledningsvis talade om. Inte länken till min dikt...)

Snälla ni! Ta en stund - gärna tillsammans med något barn som drullar förbi. Mina gillade det, särskilt som Minecraft World var med.

Det roligaste tycker jag är Eridanus Supervoid på 10 upphöjt till 24.5. Vad är det liksom? Ett skiiitstort tomrum eller? "Wooooaaa kolla vad mycket ingenting!!!" typ.

Det vackraste är likheterna mellan det största största och det minsta minsta. Det är det närmaste jag tror att jag någonsin kommer att komma en regligion.

På bussen

Jag överväldigades just av en oemotståndlig lust att berätta för er alla att jag ÄLSKAR den ljuvligt pompösa, liksom ...brittiska, pukan som (förutsatt att man lyssnar i lurar) i ett melodramatiskt crescendo mitt i "Magical Mystery Tour" går rätt genom huvet från öra till öra. Den får mig att räta på ryggen, höja huvudet och vilja höviskt invadera Indien.

Oh Stephen, my Stephen!

Ja, förlåt, det var längesen. Men jag har trillat dit på Stephen Fry. Igen. Läst och läst hans memoarbok The Chronicles, och på engelska är det så fort går det ju inte. Men o, jag rekommenderar. I den finns lassvis med referenser till program han gjort och en stor del av det finns på nätet. Underbart.

Nu har jag börjat på nästa bok, Mrs Fry´s Diary, och det är så välsignat roligt. Excuuuse me, men underfundiga ordvitsar och klassiskt komiska vändningar levererade på the Queens english kryddat med delikata glosor och målande kraftuttryck - dats ma THANG som hiphoparna (kanske inte) säger.

Nu har jag hittat ett program som heter "Stephen Fry on Everything" (underbar titel) på joutan så här får ni extra. Det här är del 1, det finns fyra, men de hittar ni själva. Karln är så fin och klok och finurlig att jag riktigt önskar att jag vore bög själv.

Yrken som aldrig får applåder, del 2

I Allum finns en busstation, ett resecentrum. Där finns plats för åtta bussar. Då kan man tycka att man från Västrafiks sida tar och planerar tidtabellen så att de inte avgår alla samtidigt? ...Men det gör de. Både komiskt och irriterande, vilket som överväger beror på ens egen dagsform - och på hur "samdansade" bussarna är.

Idag är tydligen en bra dag för jag fick just nöjet att avnjuta en nästintill perfekt bussbalett vid Allum: Sex ekipage i ljuv suburbian samklang. De backade ut tillsammans, prick kvart i, i lugn och ro. En kort cesur för framväxling och så - som vore det på en gemensam inandning - rullade de samtidigt framåt, en efter en, i en mjuk sväng ut på påfarten mot E20.

Redan innan motorvägen splittras karavanen (några bussar har ju destination Utby och Öjersjö och så) men att sitta i en av dem när det händer är faktiskt rätt maxat. Jag kom mig inte ens för att plåta, men det hade ändå inte gjort scenen rättvisa. Snacka om vardagsshow.

Applåder!!!

Tjugondag Knut dansas julen ut!

...Eller tidigare, det beror på.

Jag fann en fin limerick på Fejan också, dagen till ära:

Apropå vardags-shower...

...så ta en titt när Mäster Hedh pikerar hos Sara Bakar. Strängt taget är det inte hos Sara, hon är på kurs och inte är det det minsta vardag över det heller. Men det är show och det är helt ljuvligt.

Snart öppnar Solhaga igen i Slöinge, efter en månads välförtjänt semester. Mums!

Yrken som aldrig får applåder, del 1

Jag har turen att få konkret uppskattning när jag jobbat klart. Ibland låter resultatet och reaktionerna vänta på sig (film/tv) men i vanliga fall kommer det en rejäl ovation så fort jag och mina arbetskamrater är färdiga. Det är t.o.m. så att folk som inte tyckte att vårt nedlagda arbete var så värst mycket att hänga i granen, de applåderar ändå med lite avmätt eftersom det ses som en sådan stark markering att inte göra det. I de allra flesta yrken är det inte så. Ta killen här nedan, t.ex.


Han kör bygg-lastbil. Idag behövs han och hans truck nere på stora-fet-hotell-bygget nere vid Drottningtorget. Då krävs det att han kör fram på tvärs mitt i själva aortan i Göteborgstrafiken, stoppar ALLT, börjar backa försiktigt, några byggjobbare kommer och hjälper honom hålla undan gångtrafikanter, bilar och bussar. Köerna växer. Mannen backar metodiskt vidare sin lastbil - med släp! - och blockerar därmed fyra filer åt båda håll, folk tutar (kan någon begripa varför?). Då ler han lite (bara en sån sak!) och trixar in hela ekipaget framför gamla Posthuset och det hela är över på inte ens två röda minuter. Så. Snyggt.
Applåder!!!

Jag hoppas att råka på fler sådana här vardagsshower och därmed få inspiration till en hel serie liknande inlägg, för de kan nog bli hur många som helst.

Receptionist? Javisst!

I afton går det andra och sista avsnittet av Hinsehäxan.

Jag tänker se båda avsnitten i kväll när barna sover och Filmstjärnan skrämmer halva Jonsered från vettet. Han spelar skräckteater i källarn på Stadteatern nämligen, bara tjugo platser och de säljer slut på nolltid så fort de släpper nya biljetter. Skitkul! Och rent vidrigt. Jag har sett den, så jag vet. En gång svimmade en publik * och fick gå ut och spy. Folk har lämnat teatern innan föreställningen har börjat, trots att de har lyckats få tag i dessa hett eftertraktade biljetter, kommit till teatern och enbart blivit lotsade nedför trapporna mot magasinet där föreställningen spelas. Rätt coolt för att vara teater, eller hur?

Hur som haver, Jonseredsborna har legat på båd lås och lur och kapat åt sig en försvarlig del av biljetterna i afton.

Men jag ska vara hemma och se Hinsehäxan på svtplay. Att se den på datorn har det positiva med sig att jag kan frysa bilden en stund när jag själv är med, för då känns det som om jag har en viktig biroll, haha!

*(skrivfelshommage à Rit-Ola)

Huskorsets hemliga liv - nu utan skräp

Jag har nu aktiverat ordkontroll innan man får publicera sin kommentar. Mycket skräp fastnade i bloggfiltret, men jag tröttnade på de kinesiska mailen och alla egendomliga länkar jag fått.

Det är lite segt, det kan jag förstå - men eftersom man ju vill se allt från den positiva...f´låt Snokis, possetifa - sidan kan vara det roligt också. Lotten samlar t.ex. på skärmdumpar med roliga ord från ordkontrollrutor. Ett dylikt jag minns är fulchi. Det vill man inte ha i sin aura.

Pepparkaks-Allum is no more

Om man nu ger sig till att bygga ett konsumtionstempel i pepparkaka åt ongarna eftersom de önskar det, då kan man när det sedan ska ätas upp passa på att indoktrinera dem infamt/alt/trumfa in lite vett i skallen på dem (välj själv) när det ska ätas upp: