Grattis på Valdagen!

Idag hyllar Huskorset demokratin genom att diktatoriskt tvinga/hjälpa ongarna att städa sina rum och sedan släpa med dem till vallokalen för att demonstrera att med just demokrati, individens fria vilja och yttrandefrihet kommer ansvaret och röstplikten.

Men sedan köper vi godis och grillar korv i trädgården.

För er som var med om debatten här och här, såhär skriver Andres Lokko idag.

Men ååååååååå!!!

Gjorde ett sketlångt inlägg med trädgårdsbilder i ajföonen idag medans de andra repade. Skickade iväg det och...pfffffht...up and away an lost in cybern. Tydligen klarade inte min lilla blog-app av för mycket informationsflöde. Helve.

Nu är det snart ombudsträff och jag ska läsa på lite på första akten. Tjing!

Javisst, ja! Reklam!

Jag förstår inte, det står ju ingenting om att jag är med här?

Man är 40 nu, va.

Oj, vad längesedan jag bloggade. Jag har verkligen inte hunnit. Men jag bjöd Hästgänget på champagne i lördags, det var trevligt. Och åt en finfin råbiff.

Så gjöt vi fast en rosenbåge i helgen, Filmstjärnan och jag - vilket krävde sin tid och sitt tålamod med två ongar som gärna ville hjälpa till att vispa betong - samt planterade två rosenbuskar (Constance Spry och Parkdirektör Riggers (!)) att klättra därpå. Och så ner med ett gäng Klosterlökar, Kungsängsliljor, Honungslökar och Höstanemoner (Mmmm, jag vet jag skaaa göra ett inlägg med trädgårdsbilder från sommaren...).

Men det som tar sådan evinnerlig tid är givetvis jobbet. Det är inte klokt. Hur gör folk? Jag åker halv nio och kommer hem halv sju. Hungrig.

Tiden hemma med barna är helig.

Tiden hemma när barna somnat måste ägnas åt hemmet, eftersom den älschkade maken filmstjärnar sig i inte mindre än två olika grejer och kommer hem ännu senare än jag, eftersom han även spelar teater fyra kvällar i veckan.

Vi är två kulturarbetare med prefixet "lyx-" eftersom vi har jobb. I november är vi en lyxkulturarbetare och en samhällsparasit. Men det är då det. Nu är jag lycklig!

"Snart kommer tiden" heter pjäsen, det har jag kanske sagt. Vi repar och ska spela på Borås Stadsteaters tillfälliga scen i Kulturhuset i Borås och fanken vad kul det är! Jag tror det kommer att bli en kanonfin föreställning. Det är nämligen en grrrymt bra pjäs och jag tycker verkligen om att jobba med ensemblen och med Pepparkornsregissörskan. Vännerna och kollegerna Blomman och Frumpen är också med, vilket jag är så glad för. Yay!

Idag ville Pepparkornsregissörskan att jag skulle få ett utbrott på ett visst specifikt ställe. Den första idén som dök upp i skallen slog jag bort med ett fniss. Men den ville icke ge sig och lämnade ingen plats för någon annan, så jag gjorde den ändå: En aggro-hittepå-kata. Ehuru jag icke kan ett jota om kator. Jag tyckte själv att jag var superpinsam och därför ganska modig och regissörskan var nöjd med resultatet.

Men jag sträckte mig rejält i kappmuskeln.

Hi Fi

Hej alla som kommenterade valtalet här och särskilt min kära

Sara som bakar:

Nog vet och begriper jag att allt inte är svart eller vitt i politiken. Inte vill jag buckla till slitvargarna, kämparna, drömmarna, visionärerna på varken höger- eller vänsterkanten. Nog vet jag att det finns såväl kloka människor som okloka i alla led. Det är det som gör allt så sabla svårt.

Den enda som kan vara riktigt säker i politikkorken är den som inget vet: Ett kulturarbetar-Huskors som enbart har sitt hjärta till vänster att gå på, och som kan noll och intet om parlamentarism (och knappt vet om det ordet är tillämpligt i det här sammanhanget), statskunskap eller nationalekonomi och som knappt fan deklarerar själv för att hon får sådan ågren av siffror; och inte ens hon är egentligen tvärsäker märker hon när andra, mer insatta och pålästa, människor börjar vädra åsikter i hennes kommentarsspår.

Ibland upptäcker hon att hon tänker som en folkpartist, då blir hon lite rädd.

Men hon har upptäckt att hon inte dör av det.

Och hon måste inte rösta ditåt.

Feckin brilliant

Klara Zimmergren gör det igen.

(Kolla in hennes och Peter Apelgrens småfilmer inför valet

på svt play.)

Huskorset valtalar

Hur svårt kan det vara?

Ska vi bry oss om varandra här på jorden eller ska vi sköta oss själva och skita i andra?

Vi satt här och amatör-valsnackade härom kvällen, Filmstjärnan och jag och det slog oss att tider av finanskris genom historien, i stora drag, följts av ett högerorienterat styre. I goda tider tenderar opinionen att svänga mer åt vänster.

Ursäkta, men vad fan tänker folk med?

När tiderna är goda - då är vi empatiska, generösa och solidariska. Vi både har och tar oss råd att vara det. Då får arbetskraft och kultur gärna vandra in, barnen ha varsin fröken i skolan och människor som behöver psykiatrisk vård får det. Släpp fångarne loss, det är vår!

Men.

När politikerna meddelar att det är dags att dra åt svångremmen för att ekonomin löper amok - då kryllar det plötsligt av fuskande sjukskrivare, illegala romer och lata människor "i utanförskap". Då, när vi verkligen behöver se efter varandra och ta vår gemenskap omhand och vårda den. Då, när vi är satta på pottan av dem som styr ekonomin, då ska vi medborgare som på order hugga varandra i ryggen och bra sås reder sig själv.

Jag tycker det är obehagligt att tänka mig svenska folket som en dylik stor organism utan varken hjärta, hjärna eller själ. Men det verkar inte bättre. Vi är bara en stor oformlig existens som till varje pris ska överleva. Som om det skulle skjuta Sverige i sank att släppa in flyktingar, hjälpa sjuka och arbetslösa - att ta hand om varandra.

Har ni förresten tänkt på Moderaternas idiotkonsekventa sätt att undvika ordet "jobb". De säger "arbete" - men aldrig "de arbetslösa" utan "människor i utanförskap". Vilket jävla utanförskap? Undrar jag, precis som den här gubben i radio (tips från häromdagen). Man har familj, vänner, intressen - man lever inte i något jävla utanförskap.

Otäckt är det. Otäck jävla skitretorik. Deras "enda arbetarpartiet"-kupp är den bäst lyckade snoning av partipolitikspecifika uttryck i svensk politik någonsin. Bäst och förbannat otäck.

SD vill jag inte ens prata om så otäcka jag tycker dom är. Dumhet i sin renaste och mest otäcka form. Dumheten som skydd mot omvärlden. Som ursäkt. Som gör SD oangripbara, därför att för oss andra är det så självklart att alla människor är lika mycket värda att vi inte ens har några argument för varför det är så.

Dumheten som ideologi. Fy fan vad otäckt.

Och den som tycker att Gudrun var dum som eldade upp 100 000, för att illustrera löneskillnaden som alltjämt råder mellan män och kvinnor, kan ta sin lilla miniräknare och komma fram till hur mycket medieplats hon hade fått för samma fråga om det varit annonspengar.

"Den som inte är vänster som ung har inget hjärta och den som inte är höger som gammal har ingen hjärna".

Förlora hjärtat är utan tvekan värre, det där är ett cyniskt och äckligt citat som jag inte vet vem som hittade på. F.ö. tyder det på motsatsen. Att man som gammal högerperson redan har förlorat hjärnan menar jag naturligtvis.

Till sist vill jag erinra om den här fina lilla Sven Wollter-historien.

Puh...var tog helgen vägen?

Två långväga besök av damer ur min föräldrageneration. En är kvar.

En teaterpremiär.

Barnkalas i dag.

Inkörsel av ny barnvaktstjeja som bjöds på söndagmiddag med böff bårginjong i afton (med enormt benägen hjälp av Smålandsamazonen och Biffteki, som bidrog med en grym kantarellrisotto och sina trevliga ongar).

Jag harnte haft tid å blogga någe.

Puss på er.

Toldya

Jag var på makens teaterpremiär i fredags och kunde inte titta på Kristallengalan.

Men kalla mig gärna Saida.

Ingen kan storhandla som jag!

Jag har deklarerat min devis här på bloggen förut:

Trygghet är ett fyllt kylskåp.

I helgen kommer först den kära K och hälsar på, sedan den kära Modern på långvisit, och på söndag är det barnkalas för Åttaåringen. Detta tarvar storhandling - med pussel och finess, eftersom Filmstjärnan har premiärvecka och behöver bilen. Själv är jag repledig idag och jobbar med mitt manus hemma istället.

Och jag har jag gjort det igen:

En överfull shoppingvagn på ICA Maxi, kvitto på nästan tretusen spänn, klockat på en och en halv timma dörr till dörr.

Nu kommer det bästa: Utan stress.

I lugn och ro går jag runt i butiken och plockar det jag behöver. Jag hinner t.o.m. med en kort pratstund med den trevliga och mycket kunniga tjejen i charken (som hälsade mig med ett "Nämen hej, det var länge sedan man såg dig!" Jag är en så bra kund, va.), samt påtala för butiksföreståndaren som råkade befinna sig precis vid ingången att det vore hemskt praktiskt för oss självscannarkunder om det fanns extrapåsar precis innanför dörrarna - om man glömt ta när man hämtar sin inscannardosa (vilket ofta händer och det är sååå retligt) för det är bra långt till första påsstapeln inne i butiken ("Det har du rätt i, vad bra, det ska vi ta med oss!").

Hur gör jag då? Jo, dels har jag tur som med mina arbetstider ofta kan handla när väldigt få andra gör det. Torsdagmorgnar (som idag) är idealiska. Alla hyllor är påfyllda inför helgen, inget har hunnit ta slut och i frukt-och grönsaksdisken är allt crispyfresh. Men, det allra viktigaste är att jag skriver min handlingslista efter hur varorna är placerade i butiken. Detta minimerar spring fram och tillbaka och drar ner min personliga stressfaktor till all-time-low.

Jag har tänkt igenom pros and cons och kommit fram till att även om detta förfarande gör att jag gynnar endast en eller två affärer som en hunsad konsument utan hjärna, ger det mig enorm tillfredsställelse att kunna sköta mina inköp på kortast möjliga tid. Dessutom bidrar detta till att jag sällan impulsköper saker. Handla mat måste jag göra ändå, och vem faen orkar flänga runt efter det lägsta priset på olika varor i fem olika affärer? Naturligtvis handlar även jag i vissa specialaffärer, men det är en annan sak, nu snackar vi storhandling.

Ungefär en gång om året bygger de om på ICA, det gör de överallt. Förmodligen för att skapa förvirring och därmed merförsäljning. Då tar det två gånger innan även jag byggt om i hjärnan, men efter det är jag på banan igen. Jag är en konsument som återtagit makten över mitt nödvändiga konsumerande.

Jag har förstått att vi är några stycken som gör så här, men att det är mångfalt fler som hånar oss för detta. Det får de gärna göra. Jag vet nog vem det är som skrattar sist, jag.

Mindblowing om cancer, arbetslinjen och medborgarlön

Älska P1! Tendens är så bra!

Lyssna på det här.

Tomatskryt

Favorit i repris

Jag kommenterade hos Suziluz och av det blev det en liten Tom Lehrer-kavalkad framför datorn.

Egentligen är live-versionen av den här låten roligast. Är man flink i fingrarna kan man lyssna här:

Tom Lehrer – The Elements - Live

och titta här:

Dagens roligaste!

...står Mrs Li för. Mailbävning på jobbet!

Folk va´? Man både förfasas och njuter.

Skitprat

Ursäkta, va. Men. Jag är fortfarande konstig i magen, sedan över en vecka nu. Jag börjar tro att jag blitt laktosintolerant, Översättarhelena har sagt att det kan komma plötsligt. Å andra sidan - både Filmstjärna och (från och med idag! ->) Åttaåring hade besvärliga mag-rattirajraj innan jag fick det.

Men en trevlig nyhet är att sagan jag skrivit till min Åttaåring föll i riktigt god jord. Han fnissade på rätt ställen och sa efteråt "Fin saga".

Phew. Det ska jag ta till när refuseringsbreven börjar trilla in.

Jag röstade på Ken-dockan

Jezebel.com är en kul amerikansk feministsajt.

Och bara Amerika kul amerikanska feministsajtundersökningar har.

Väldigt amerikanskt, som sagt, tämligen sippt - men kul.

Jezebel är också en fin låt av Sade, när det begav sig på 80-talet.

Och en biblisk (alltså när det begav sig än värre än 80-talet)...sköka, vill jag minnas? Jodå. I vilket fall var hon en äregirig kvinna, och då blev gärna eftermälet dylikt, på den tiden. Himla tur att världen förändrar sig, eller hur?

Run Huskorset, run!

Jag vill springa, men det är trögt. Jag går mycket nu istället. Det blir för mycket gråt med flåset (som den här gången) och ibland orkar jag det och skiter i att jag bryter ihop men oftast orkar jag inte det och promenerar istället.

Men jag får vara med iallafall. I Lonesome Runners på Fejan. Det får alla. Hör bara:

"Det är ett ensamt jobb. Det kan vara tråkigt. Det är hårt uppför. Alldeles för lätt utför. Det är kallt om händerna ibland medan svetten rinner. Det är monotont. Det gör ont. Precis så, som ska det vara. Helt grymt.

Team Lonesome Runners kan vara din enda vän i spåret - eller på löpbandet. Vare sig du joggar eller löper fyra meter eller fyra mil om dagen. "

Kom med ni också! Vinst varje gång! (Detta är helt sant, vilket ni kommer att förstå om ni går med och följer coach Askerups eminenta ledning)

Rom-krig del II

...även denna var sabla god. Aktade mig lite för gräddfilen bara.

Nu du magen, nu ä det krig

Sillböckerna är enkom till lyst, dock. Men kom inte och snacka om hur man ska dricka sin rom. I dag vill jag ha den kall. Som hämnden.
Jag har nämligen en vän till en vän som är läkare. Denne läkare hävdar att virus blir man av med om man sänker en kvarting sprit, valfri sort, samt att detta är något allmänt bekant inom läkarkåren. En dylik praktfylla är givetvis ingenting någon läkare med hedern (och legitimationen) i behåll kan rekommendera till någon.
Jag tyckte det var värt ett försök. Nu tänker jag inte dricka 25 cl rom här i afton. Emellertid förefaller det mig vara så pass lite kvar av det elaka magvirus som hållit mig i schack senaste dagarna, att det mycket väl kan tänkas ge upp efter en liten påhälsning av J. Bally.
Sedan är det ju sabla gott. Trevlig lördagkväll på er!

Till råga på kalvkorven *uppdaterad m länkar

Det är Dans- och Teaterfestival i Gbg denna veckan. På Järntorget i kväll, i ett cirkustält, skulle jag och Sjuåringen ha fått se denne man böja gravitationen, sakta in tiden, trolla med luft och dansa med ljus. Men magen har satt stopp för det mesta denna veckan, och så även unika kulturattraktioner. Johann LeGuillerm är en genialisk nycirkusartist och, vad jag förstår, en grand old man i denna smala bransch. Detta är, enligt Araben, hans pensionärsföreställning.

Fan.

EDIT: SvDs rescension