måndag 31 mars 2008
söndag 30 mars 2008
Kass i kistan - med med a mintyfresh breath!
Lillkillens diet de senaste två dagarna har bestått av russin, cashewnötter och barntandkräm.
Läs Kloke Conny!
Den borgerliga kulturpolitiken slår och sparkar åt olika håll. Mest neråt. Att vara frilansande kulturarbetare kan vara fruktansvärt svårt idag, eftersom man är så maktlös gentemot politiker och deras till synes godtyckliga slevslängar.
Min gamle klasskamrat från Skara Skolscen har en fri teatergrupp.
Och han är fly förbannad.
Min gamle klasskamrat från Skara Skolscen har en fri teatergrupp.
Och han är fly förbannad.
lördag 29 mars 2008
Stickan rular
Är, liksom Söderberg, i gardinshoppartagen. Det kostade, vill jag lova. Men vi hade sparat. Och om det inte svidit i spargrisens mage nu, hade det svidit på hornhinnan tills helvetet frös - man ska ju titta på eländet vareviga dag och vill inte behöva tänka:
"Ja, just, ja - dom tog vi för att dom var billigare än dom vi egentligen ville ha."
Den Dag som idag är.
DenDärDag är en person jag nämnt någon gång.
Han är rolig. Och modig. Vilket man inte tror när man ser honom!
En dåvarande slavisk teaterchef någonstans i Sverige behandlade folk lite hur som helst och kallade honom konsekvent för Dan under en period. DenDärDag lämnade det okommenterat. Tills en dag, när det kommit till chefens kännedom att DenDärDag hade bestämt sig för att sluta på teatern och uppsöka nya djärva mål. Chefen ville ha kvar DenDärDag, så han ropade efter honom i korridoren en dag, efter avslutad gemensam repetition:
-"Dan! Dan!"
DenDärDag stannar. Suckar. Och vänder sig om med hela den trötthet som är en naturlig och underbar del av hans väsen. Han vet att chefen vill ha kvar honom. Med rösten drypande av förakt möter han chefens blick och artikulerar, oerhört tydligt och med magstöd, sin alldeles egna slutkonsonant:
"G! "
"Ferlåt?"
"G! Jag heter Daaa-G!"
Varpå chefen ler lite och säger:
"Ja?"
DenDärDag vände och gick och kom aldrig mer igen.
För en tid sedan castades det till en svensk film där Micke P, Lena E, Jakob E och Maria L skulle spela huvudrollerna. Rollsättaren ringde till DenDärDag och ville gärna ha med honom.
"Tack, men med den fantasifulla castingen får du ringa någon annan."
Sa DenDärDag och lade på.
Modig, som sagt.
Han är rolig. Och modig. Vilket man inte tror när man ser honom!
En dåvarande slavisk teaterchef någonstans i Sverige behandlade folk lite hur som helst och kallade honom konsekvent för Dan under en period. DenDärDag lämnade det okommenterat. Tills en dag, när det kommit till chefens kännedom att DenDärDag hade bestämt sig för att sluta på teatern och uppsöka nya djärva mål. Chefen ville ha kvar DenDärDag, så han ropade efter honom i korridoren en dag, efter avslutad gemensam repetition:
-"Dan! Dan!"
DenDärDag stannar. Suckar. Och vänder sig om med hela den trötthet som är en naturlig och underbar del av hans väsen. Han vet att chefen vill ha kvar honom. Med rösten drypande av förakt möter han chefens blick och artikulerar, oerhört tydligt och med magstöd, sin alldeles egna slutkonsonant:
"G! "
"Ferlåt?"
"G! Jag heter Daaa-G!"
Varpå chefen ler lite och säger:
"Ja?"
DenDärDag vände och gick och kom aldrig mer igen.
För en tid sedan castades det till en svensk film där Micke P, Lena E, Jakob E och Maria L skulle spela huvudrollerna. Rollsättaren ringde till DenDärDag och ville gärna ha med honom.
"Tack, men med den fantasifulla castingen får du ringa någon annan."
Sa DenDärDag och lade på.
Modig, som sagt.
Om att finna sin nisch
Min karriär är inte lam, möjligtvis en aning låghalt.
Men i vår ska jag jobba med i tre olika filmer, vilket ska bli jättekul.
Jag ska vara sjuksköterska.
I alla tre.
Men i vår ska jag jobba med i tre olika filmer, vilket ska bli jättekul.
Jag ska vara sjuksköterska.
I alla tre.
fredag 28 mars 2008
torsdag 27 mars 2008
Men nästa år blir det väl nya hus...
Vårt hus är så fint att mäklaren använder det i sin "kolla-vilka-hus-vi-sålde-förra-året"-annons.
Det känns bra på ett sätt - ungefär som när Femåringen får beröm för sin kompisanda vid vårsamtalet på dagis. Då har vi varit bra föräldrar, vi får kvitto.
På ett annat sätt känns det inte så bra. Ska huset aldrig bli vårt, liksom? Har mäklaren obegränsad tillgång till bilderna? Hur länge?
Det finns alltså ett slags reklamkontrakt inskrivet i köpekontraktet. Det hade jag aldrig kunnat förutse, trots att jag läste det finstilta aldrig så noga.
tisdag 25 mars 2008
Vårfrudagen
Mormor kunde såklart inte åka bil hem till Skåne idag p.g.a. snön.
Femåringen skulle inte till dagis för att han varit sjuk.
Det allmänna trafikkaoset gjorde att det inte fanns på kartan att köra Lillkillen till dagis idag, som vi tänkt - eftersom vi siktat på att lasta ur lastbil hela dagen.
Det var bara att hacka i sig och sätta igång. Det var tur att Mormor var här. Hon tog kidsen.
Förmiddagen ägnades åt att skotta gångar och hacka fram grusgånggrus att sanda trappor och gångar med. En gång till Lillstugan, en till vedbon&snickarbon, en till källaren och en till grinden.
När vi var klara med det var vi ganska trötta. Då skulle vi börja bära.
Som av en händelse kom Inspicienten och Dess Hustru spankulerande på snöpromenad och de bara satte igång att bära grejor. Utan prut, och strax därpå kom deras son, Barnens Favorit, som högg i han med.
Underbara människor! Jag tror inte på Gud, jag tror på Inspicienten, Sonen och Dess Heliga Hustru.
Mitt i alltihopa kom ett blomsterbud med en begravningsbukett som skulle till den fram till kl 14.00 stängda Missionskyrkan tvärsöver gatan. Hon undrade om hon kunde få lägga den inne hos oss och om vi kunde gå över med buketten kl 14.00? Jovisst, sa vi.
"Då ska ni få några blommor som tack för hjälpen" sa hon rart. "Har ni en låg glasskål med lite vatten?"
Det komiska i att vi bar och slet och svettades och fick avbryta detta för att leta reda på en låg glasskål åt en okänd dam att arrangera lite blommor i, insåg hon nog inte. Men det blev fint:
Det är klart nu. Jag kan knappt tro det. Vi är färdiga! Och hann t.o.m åka och slänga skräpet på tippen, lämna tillbaka lastbilen och fixa en pava whisky och några flaskor vin som tack för hjälpen.
Sedan vill man ju hålla lite på traditionerna också. Våfflor med sötbärssylt som kokades av Kusin M på självaste Rosentorp i somras - dagen till ära.
Nu ska jag sova en vecka.
Femåringen skulle inte till dagis för att han varit sjuk.
Det allmänna trafikkaoset gjorde att det inte fanns på kartan att köra Lillkillen till dagis idag, som vi tänkt - eftersom vi siktat på att lasta ur lastbil hela dagen.
Det var bara att hacka i sig och sätta igång. Det var tur att Mormor var här. Hon tog kidsen.
Förmiddagen ägnades åt att skotta gångar och hacka fram grusgånggrus att sanda trappor och gångar med. En gång till Lillstugan, en till vedbon&snickarbon, en till källaren och en till grinden.
När vi var klara med det var vi ganska trötta. Då skulle vi börja bära.
Som av en händelse kom Inspicienten och Dess Hustru spankulerande på snöpromenad och de bara satte igång att bära grejor. Utan prut, och strax därpå kom deras son, Barnens Favorit, som högg i han med.
Underbara människor! Jag tror inte på Gud, jag tror på Inspicienten, Sonen och Dess Heliga Hustru.
Mitt i alltihopa kom ett blomsterbud med en begravningsbukett som skulle till den fram till kl 14.00 stängda Missionskyrkan tvärsöver gatan. Hon undrade om hon kunde få lägga den inne hos oss och om vi kunde gå över med buketten kl 14.00? Jovisst, sa vi.
"Då ska ni få några blommor som tack för hjälpen" sa hon rart. "Har ni en låg glasskål med lite vatten?"
Det komiska i att vi bar och slet och svettades och fick avbryta detta för att leta reda på en låg glasskål åt en okänd dam att arrangera lite blommor i, insåg hon nog inte. Men det blev fint:
Det är klart nu. Jag kan knappt tro det. Vi är färdiga! Och hann t.o.m åka och slänga skräpet på tippen, lämna tillbaka lastbilen och fixa en pava whisky och några flaskor vin som tack för hjälpen.
Sedan vill man ju hålla lite på traditionerna också. Våfflor med sötbärssylt som kokades av Kusin M på självaste Rosentorp i somras - dagen till ära.
Nu ska jag sova en vecka.
måndag 24 mars 2008
Aldrig har ett glas Grahams Late Bottled Vintage suttit bättre.
Ett av tecknen på att man börjar bli vuxen på riktigt är att man har svårt att skilja årgångarna på storhelgerna åt:
"Var det den julen vi var i Skåne?"
"Nej, då var vi hemma, för jag var höggravid"
"Nej, för det var när Femåringen låg i magen."
"Nej, för då var vi..."
Vår "påsken 2008" kommer att gå till historien som:
"Jaaaaa visst ja, det var då vi hade vår allra sista helgstädning på Underbara Kooperativet i Stan, jag låste mig ute och vi skulle ha påskmiddag med Inspicienten m familj och Femåringen fick först sin sjunde feberkramp och sedan vinterkräkan, både Gudmor Araben och Mormor kom på besök på påskdagen och vi var tvungna att åka och tömma Rosentorp-sommarpörtet vid Vänern på annandagen, mitt i värsta snöovädret, hyrd lastbil med usla vinterdäck och när vi lastade & städade ur stugan - utan värme & rinnande vatten - och det snöade lovikkavanteflingor stod granngubben (vars föräldrar troligen är syskon) bredvid med händerna på ryggen och sa:
"Di sajer att de´ snöar möcket i Halland."
och
"Ja, ja´ sajer de´ ä ente klokt så möcket skräp en samlar på sig när en s´a flötta, så de´ kan en alri´tro".
och sedan kom vi inte uppför backen, lastbilsfan bara gled och Skärgårdsdoktor-godsägaren fick komma och dra upp oss till stora vägen med sin Range Rover och det tog två timmar att köra mellan Alingsås och Jonsered (mot vanliga 35 min) i vansinnes-snöglopp och glidande lastbilar och fanskap. När vi kom hem fick vi skotta oss in i trädgården och fram till förstukvisten - deeeet var påsken 2008, ja. "
I morgon ska vi lasta ur lastbilshelvetet också. När det kommit två dm snö till.
"Var det den julen vi var i Skåne?"
"Nej, då var vi hemma, för jag var höggravid"
"Nej, för det var när Femåringen låg i magen."
"Nej, för då var vi..."
Vår "påsken 2008" kommer att gå till historien som:
"Jaaaaa visst ja, det var då vi hade vår allra sista helgstädning på Underbara Kooperativet i Stan, jag låste mig ute och vi skulle ha påskmiddag med Inspicienten m familj och Femåringen fick först sin sjunde feberkramp och sedan vinterkräkan, både Gudmor Araben och Mormor kom på besök på påskdagen och vi var tvungna att åka och tömma Rosentorp-sommarpörtet vid Vänern på annandagen, mitt i värsta snöovädret, hyrd lastbil med usla vinterdäck och när vi lastade & städade ur stugan - utan värme & rinnande vatten - och det snöade lovikkavanteflingor stod granngubben (vars föräldrar troligen är syskon) bredvid med händerna på ryggen och sa:
"Di sajer att de´ snöar möcket i Halland."
och
"Ja, ja´ sajer de´ ä ente klokt så möcket skräp en samlar på sig när en s´a flötta, så de´ kan en alri´tro".
och sedan kom vi inte uppför backen, lastbilsfan bara gled och Skärgårdsdoktor-godsägaren fick komma och dra upp oss till stora vägen med sin Range Rover och det tog två timmar att köra mellan Alingsås och Jonsered (mot vanliga 35 min) i vansinnes-snöglopp och glidande lastbilar och fanskap. När vi kom hem fick vi skotta oss in i trädgården och fram till förstukvisten - deeeet var påsken 2008, ja. "
I morgon ska vi lasta ur lastbilshelvetet också. När det kommit två dm snö till.
söndag 23 mars 2008
Sjunde gången
Första gången Femåringen fick feberkramp var han två och ett halvt. Det hampade sig så att varken jag eller Filmstjärnan var hemma den kvällen, jag spelade föreställning i Uddevalla och Filmstjärnan hade kommit över en åtrådd biljett till Eddie Izzards show på Lorensbergsteatern.
Den kom som en blixt från klar himmel, Tvååringen/Femåringen var inte ens hängig när jag åkte hemifrån. Barnvakten var en underbar 23-åring som både kände till att det fanns något dylikt (vilket inte barnets föräldrar gjorde), handlade rådigt och ringde ambulans. Som tur var, var Eddie försenad 20 min, så Filmstjärnan stod med Fiskar-ståupparn och tog en vänt-öl i baren och hade alltså inte stängt av sin mobil än.
"Bli inte rädd nu, men jag har ringt ambulans för Tvååringen har fått en feberkramp"
Filmstjärnan älgade såklart ut och skaffade taxi (Fiskar-ståupparn ringde en polare och sålde biljetten på två röda, den darlingen) och när jag satte på mobilen efter föreställningen hade jag tre meddelanden från Filmstjärnan:
* Ett på väg hem i taxi.
* Ett när han åkte med i ambulansen in till sjukan.
* Ett när de fått ett rum på Östras barnakut.
Graden av hysteri i rösten sjönk för varje gång.
Jag blev körd till sjukhuset av min samåkningskollega. Sträckan Uddevalla - Östra sjukhuset i Gbg tar ungefär en timma att köra. Det var moders-purgatorio hela vägen.
Tvååringen sov djupt när jag kom fram och när doktorn kom efter ytterligare två timmar sa han att allt var normalt och att vi inte behövde ligga kvar, eftersom vi själva inte varit vittnen till anfallet. (!)
Sedan dess har Femåringen haft fem anfall till. Tre gånger har han åkt ambulans. En gång åkte vi in själva. Eftersom vi dels har lärt oss hur man känner igen symptomen och dels givit honom medicin så fort han fått över 38 grader, har vi varje gång kunnat häva anfallen innan det gått så långt som till kramper (= In i duschen ögonaböj och duscha svalt, inte kallt, för att hjälpa kroppen få ner febern och så en supp a.s.a.p. samt se till att han kan svara på enkla frågor innan han somnar - för det gör man som en sten efteråt). De sista två gångerna har vi inte ens åkt in.
Han har varit inne på stor undersökning: Scanning och sömnkoll med elektroder på huvudet och grejor, och inget är onormalt. Det kommer att växa bort vid fem år, sa de på barnneurologen. Senaste gången fick han för ett och ett halv år sedan och vi trodde att han inte kunde få dem längre.
Det kunde han och fy satan vad det är hemskt att hålla i sitt blåa, krampande, rosslande barn som med ögonvitorna vända mot taket inte andas i en dusch mitt i natten.
Ambulansen kom, men vi åkte inte in.
Den kom som en blixt från klar himmel, Tvååringen/Femåringen var inte ens hängig när jag åkte hemifrån. Barnvakten var en underbar 23-åring som både kände till att det fanns något dylikt (vilket inte barnets föräldrar gjorde), handlade rådigt och ringde ambulans. Som tur var, var Eddie försenad 20 min, så Filmstjärnan stod med Fiskar-ståupparn och tog en vänt-öl i baren och hade alltså inte stängt av sin mobil än.
"Bli inte rädd nu, men jag har ringt ambulans för Tvååringen har fått en feberkramp"
Filmstjärnan älgade såklart ut och skaffade taxi (Fiskar-ståupparn ringde en polare och sålde biljetten på två röda, den darlingen) och när jag satte på mobilen efter föreställningen hade jag tre meddelanden från Filmstjärnan:
* Ett på väg hem i taxi.
* Ett när han åkte med i ambulansen in till sjukan.
* Ett när de fått ett rum på Östras barnakut.
Graden av hysteri i rösten sjönk för varje gång.
Jag blev körd till sjukhuset av min samåkningskollega. Sträckan Uddevalla - Östra sjukhuset i Gbg tar ungefär en timma att köra. Det var moders-purgatorio hela vägen.
Tvååringen sov djupt när jag kom fram och när doktorn kom efter ytterligare två timmar sa han att allt var normalt och att vi inte behövde ligga kvar, eftersom vi själva inte varit vittnen till anfallet. (!)
Sedan dess har Femåringen haft fem anfall till. Tre gånger har han åkt ambulans. En gång åkte vi in själva. Eftersom vi dels har lärt oss hur man känner igen symptomen och dels givit honom medicin så fort han fått över 38 grader, har vi varje gång kunnat häva anfallen innan det gått så långt som till kramper (= In i duschen ögonaböj och duscha svalt, inte kallt, för att hjälpa kroppen få ner febern och så en supp a.s.a.p. samt se till att han kan svara på enkla frågor innan han somnar - för det gör man som en sten efteråt). De sista två gångerna har vi inte ens åkt in.
Han har varit inne på stor undersökning: Scanning och sömnkoll med elektroder på huvudet och grejor, och inget är onormalt. Det kommer att växa bort vid fem år, sa de på barnneurologen. Senaste gången fick han för ett och ett halv år sedan och vi trodde att han inte kunde få dem längre.
Det kunde han och fy satan vad det är hemskt att hålla i sitt blåa, krampande, rosslande barn som med ögonvitorna vända mot taket inte andas i en dusch mitt i natten.
Ambulansen kom, men vi åkte inte in.
fredag 21 mars 2008
Huskorsets Pinkthursday Night Out
Hästgänget hade en av sina sällsynta reunions igår. Vi kallar oss också Team Rosa sedan Arabens dåvarande (och måhända smått avundsjuka) pojkvän döpte oss till detta back in ´94.
Och när "Oh lala" - en burlesque-klubb igår öppnade filial i en grotta i Bellevue och kvällens tema var "Oh lala goes PINK!" - vad var då naturligare än att Teamet efter en rosa uppvärmning (med skärt bubbel, körsbärsöl & skumsvampar) skakade rumpa just i denna grotta? Nothing, I tell you!
Jag (Ardennern), Araben , Fuxen, Shetlandsponnyn och t.o.m. Det Engelska Fullblodet och Skimmeln var på plats (de sisnämnda bor annars i Malmö och Nice nu för tiden)(Vi saknade tyvärr Nordsvensken, Halvblodet och Islandhästen).
Jag har inte haft så roligt på klubb på länge (betänk då hur ofta jag faktiskt går på klubb i dessa tider)! Fantastisk stämning: Glada, trevliga & öppna människor, burlesque-cabaret och ett brett spektra av olika rosa nyanser. Det var teatermasker, jazzorkester, spådam, myshörnor, rökrum!!!, sockervadd och en massa good ol´unclean fun!
(Eftersom jag inte lyckas rotera bilderna i datorn är några vridna ett kvarts varv, men det får ni leva med.)
I give you:
Rökrummet:
Den ämabla Ms Lilly de Luxe :
Herr & Fru Pink tar igen sig:
Lena B och Transorna (låter som en bok av Pija Lindenbaum):
En rosa korv:
En fantastisk Mantant i kjol, blus och midjeväska i filt med langettstygn (som inte syns på bilden):
Dessutom råkade vi på vår föreläsare (!)(t.h.) från back in ´94:
Fyra flickor så fina som franska praliner (tyvärr blev helbilden kass, de var så imponerande genomförda i sina toiletter):
Och så min favorit - Eddie:
Minnen från Fjolljollen i början på nittiotalet fladdrade om örona och jag svävar fortfarande på på små - just det - rosa moln. Vilken kväll!!!
Nu kan jag ta mig an virusträsket med nya krafter. För det var naturligvis inte scharlakansfeber han hade, Femåringen. Det var den mänskliga formen av Mul-och klövsjuka.
Och när "Oh lala" - en burlesque-klubb igår öppnade filial i en grotta i Bellevue och kvällens tema var "Oh lala goes PINK!" - vad var då naturligare än att Teamet efter en rosa uppvärmning (med skärt bubbel, körsbärsöl & skumsvampar) skakade rumpa just i denna grotta? Nothing, I tell you!
Jag (Ardennern), Araben , Fuxen, Shetlandsponnyn och t.o.m. Det Engelska Fullblodet och Skimmeln var på plats (de sisnämnda bor annars i Malmö och Nice nu för tiden)(Vi saknade tyvärr Nordsvensken, Halvblodet och Islandhästen).
Jag har inte haft så roligt på klubb på länge (betänk då hur ofta jag faktiskt går på klubb i dessa tider)! Fantastisk stämning: Glada, trevliga & öppna människor, burlesque-cabaret och ett brett spektra av olika rosa nyanser. Det var teatermasker, jazzorkester, spådam, myshörnor, rökrum!!!, sockervadd och en massa good ol´unclean fun!
(Eftersom jag inte lyckas rotera bilderna i datorn är några vridna ett kvarts varv, men det får ni leva med.)
I give you:
Rökrummet:
Den ämabla Ms Lilly de Luxe :
Herr & Fru Pink tar igen sig:
Lena B och Transorna (låter som en bok av Pija Lindenbaum):
En rosa korv:
En fantastisk Mantant i kjol, blus och midjeväska i filt med langettstygn (som inte syns på bilden):
Dessutom råkade vi på vår föreläsare (!)(t.h.) från back in ´94:
Fyra flickor så fina som franska praliner (tyvärr blev helbilden kass, de var så imponerande genomförda i sina toiletter):
Och så min favorit - Eddie:
Minnen från Fjolljollen i början på nittiotalet fladdrade om örona och jag svävar fortfarande på på små - just det - rosa moln. Vilken kväll!!!
Nu kan jag ta mig an virusträsket med nya krafter. För det var naturligvis inte scharlakansfeber han hade, Femåringen. Det var den mänskliga formen av Mul-och klövsjuka.
"Jag har inget forum!"
skrek han när jag meddelade att jag tänkte blogga om baristamjölken.
Och det var lite orättvist, det säger ju sig själv att hans hjärna inte startat upp än.
Han hade ju inte fått kaffe.
Och det var lite orättvist, det säger ju sig själv att hans hjärna inte startat upp än.
Han hade ju inte fått kaffe.
"Kan man ha Baristamjölk i kaffet?"
Ibland när jag ska lyxa till det med min Supergiada ser jag till att det handlas hem s.k. Baristamjölk. Det är mjölk som är specialfixad med extra mjölkprotein och med annan fettprocent är de vanliga sorterna. Detta för att det ska bli så krämigt skum som möjligt när man ångar på sin latte. Ja, det är lite fjolligt, men det är lite kul också. Det hör till saken att Filmstjärnan inte gillar latte och tjafs. Han vill ha brygg-.
I morse var lättmjölken slut när han skulle ha i sitt bryggkaffe.
Hur tänkte han där?
I morse var lättmjölken slut när han skulle ha i sitt bryggkaffe.
Hur tänkte han där?
torsdag 20 mars 2008
Fan. Och Femåringen visar tecken på scharlakansfeber... Glad Påsk!
Jag tog mig för pannan och kved där jag stod, på trottoaren utanför Kooperativet i stan med enbart bilnycklarna i handen.
Flashback:
Jag var i full gång med veckostädningen och skulle bara lägga på bilen lite till. På väg ut tog jag ordentligt med nycklarna till den med snäpplås utrustade, självstängande ytterdörren. Jag gick bort och köpte en p-lapp och kom tillbaka och kom på att jag glömt själva bilnycklarna. I kapprummet lägger jag storknippan i jackfickan, plockar upp bilnyckeln och går ut och lägger in p-lappen och låser bilen.
Det blev till att åka hem till Jonsered, utan jacka, väska och med halva städningen kvar som vi ville ha gjort innan helgen startar på allvar. Dessutom var det fyra andra skitsaker som inte kommer till stånd p.g.a. detta som jag inte listar för de är så trååååkiga men det är asirriterande att de inte blir av.
Men vin hade jag köpt. Triss i Alsace:
Filmstjärnan stod i köket och ville gissa priset medan jag var upptagen med annat. Han trodde inte jag såg att han tjyvkikade på kvittot hela tiden. Så jäkla dålig skådis, va.
Flashback:
Jag var i full gång med veckostädningen och skulle bara lägga på bilen lite till. På väg ut tog jag ordentligt med nycklarna till den med snäpplås utrustade, självstängande ytterdörren. Jag gick bort och köpte en p-lapp och kom tillbaka och kom på att jag glömt själva bilnycklarna. I kapprummet lägger jag storknippan i jackfickan, plockar upp bilnyckeln och går ut och lägger in p-lappen och låser bilen.
Det blev till att åka hem till Jonsered, utan jacka, väska och med halva städningen kvar som vi ville ha gjort innan helgen startar på allvar. Dessutom var det fyra andra skitsaker som inte kommer till stånd p.g.a. detta som jag inte listar för de är så trååååkiga men det är asirriterande att de inte blir av.
Men vin hade jag köpt. Triss i Alsace:
Filmstjärnan stod i köket och ville gissa priset medan jag var upptagen med annat. Han trodde inte jag såg att han tjyvkikade på kvittot hela tiden. Så jäkla dålig skådis, va.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
