Hur svårt kan det vara?
Ska vi bry oss om varandra här på jorden eller ska vi sköta oss själva och skita i andra?
Vi satt här och amatör-valsnackade härom kvällen, Filmstjärnan och jag och det slog oss att tider av finanskris genom historien, i stora drag, följts av ett högerorienterat styre. I goda tider tenderar opinionen att svänga mer åt vänster.
Ursäkta, men vad fan tänker folk med?
När tiderna är goda - då är vi empatiska, generösa och solidariska. Vi både har och tar oss råd att vara det. Då får arbetskraft och kultur gärna vandra in, barnen ha varsin fröken i skolan och människor som behöver psykiatrisk vård får det. Släpp fångarne loss, det är vår!
Men.
När politikerna meddelar att det är dags att dra åt svångremmen för att ekonomin löper amok - då kryllar det plötsligt av fuskande sjukskrivare, illegala romer och lata människor "i utanförskap". Då, när vi verkligen behöver se efter varandra och ta vår gemenskap omhand och vårda den. Då, när vi är satta på pottan av dem som styr ekonomin, då ska vi medborgare som på order hugga varandra i ryggen och bra sås reder sig själv.
Jag tycker det är obehagligt att tänka mig svenska folket som en dylik stor organism utan varken hjärta, hjärna eller själ. Men det verkar inte bättre. Vi är bara en stor oformlig existens som till varje pris ska överleva. Som om det skulle skjuta Sverige i sank att släppa in flyktingar, hjälpa sjuka och arbetslösa - att ta hand om varandra.
Har ni förresten tänkt på Moderaternas idiotkonsekventa sätt att undvika ordet "jobb". De säger
"arbete" - men aldrig
"de arbetslösa" utan
"människor i utanförskap". Vilket jävla utanförskap? Undrar jag, precis som
den här gubben i radio
(tips från häromdagen). Man har familj, vänner, intressen - man lever inte i något jävla utanförskap.
Otäckt är det. Otäck jävla skitretorik. Deras "enda arbetarpartiet"-kupp är den bäst lyckade snoning av partipolitikspecifika uttryck i svensk politik någonsin. Bäst och förbannat otäck.
SD vill jag inte ens prata om så otäcka jag tycker dom är. Dumhet i sin renaste och mest otäcka form. Dumheten som skydd mot omvärlden. Som ursäkt. Som gör SD oangripbara, därför att för oss andra är det så självklart att alla människor är lika mycket värda att vi inte ens har några argument för varför det är så.
Dumheten som ideologi. Fy fan vad otäckt.
Och den som tycker att Gudrun var dum som eldade upp 100 000, för att illustrera löneskillnaden som alltjämt råder mellan män och kvinnor, kan ta sin lilla miniräknare och komma fram till hur mycket medieplats hon hade fått för samma fråga om det varit annonspengar.
"Den som inte är vänster som ung har inget hjärta och den som inte är höger som gammal har ingen hjärna".
Förlora hjärtat är utan tvekan värre, det där är ett cyniskt och äckligt citat som jag inte vet vem som hittade på. F.ö. tyder det på motsatsen. Att man som gammal högerperson redan har förlorat hjärnan menar jag naturligtvis.
