(mel. Ekorr´n satt i granen)

Skulle göra gryta
Glömde köpa högrev
Kom i håg att posta brevet till kommunen
Hämta´ barn på dagis: Hej!
Kana´ hemåt, satte sig
på den blöta, hala gatan.

Till alla älskade obotliga optimister

Folk säger ofta att "allt ska bli bra"
Att "tiden ska läka" ens sår
Men att det är så, det tror inte jag
Tiden den blott och bart går

Att glaset är halvtomt det ser envar som ögon i skallen besitter
Det är ju en massa luft ovanpå - jag häpnar inför att folk gitter

Mot undergång allt här i livet bär
Att motsäga detta är båg
Och ljuset i tunnelns ände är
Mest troligt ett skenande tåg

Det var en fin midsommar

Hänga i hängmattan.

Utfodra grannkattan.

Vänner man känner.

Saknad som bränner.

Grillen, idyllen i dillen och sillen.

Ongar som slåss.

Förståss.

Alltid nåt, sa Fan när han kom till Åmål

Jo, det var ju det där med sonetterna.
Det rann till igen nu häromdagen när vi satte igång på allvar med en sopp-teaterföreställning som Tanders och Duschen på Parkgatan ska spela tillsammans fram i april (De hava haft godheten att fråga om jag ville vara med, något jag nödgades tacka nej till eftersom jag vill åka hem till mina barn och min man ibland också, vilket ledde till att jag omformulerades till någon form av regissör för spektaklet. Kul!).
Vi har kommit fram till "ensamhet" som tema och igår slog det mig att omöjlig kärlek nog är jävligt ensam. Och då blev det en sonett som ni kan få, eftersom jag ju lovade er en, en gång för ett tag sedan.
Ni är så goda att ösa lovord över den, för jag har svettats lite över att lägga ut här. Here goes:

Ej Amors pil men dock hans vassa klor
Förbjuden kärlek runt i kroppen flamma
Ett vidrigt tragikomiskt melodramma
Det är min hemlighet så djup och stor

För längesen med sinnet tungt jag svor
Att armarna skall hänga overksamma
Ge upp, det är det enda, fan anamma
När kärleken är hustru till min bror

Jag sparar dig i hjärtats minsta prång
Två ljusa ögon får du ej tillbaka
En doft som dröjer kvar uti mitt bröst

Jag klamrar fast vid hoppet att en gång
på denna jord ska jag ha slutat skaka
när som jag står för tätt inpå din röst

Bloggkavle & Blaiku No 1

Jag promotar åter Anders Med En Kniv!
Han är tammefan genial.

Jag uppmanar all att klicka in till Anders och läsa hur han tänkt och sedan sprida ordet.

Min 575:a (eller "blaiku" som jag hoppas att det kommer att kallas):

Ensam snösöndag i främmande stad
Tid och ork fanns att utföra stordåd
Jag gick och hyrde film