Drälv är bäste sjäng * EDIT

Nä men atteeee det sista inlägget till Partille Tidning-bloggen skickade jag i går kväll och det ligger fortfarande inte uppe på deras hemsida. Nu är det varken rocket science eller av riksangelägenhet det jag skriver och de som läser är med största sannolikhet mina vanliga trogna härifrån och kanske två till.

Men.

Om en tidning ber någon blogga åt den - det vill säga jobba gratis - då tycker jag att det minsta man kan begära är att tidningen fullföljer sin del av avtalet, nämligen lägger upp skräpet på sin sajt. Om inte, skickar man en förklaring skribenten som sitter hemma och undrar utan något kontrakt.

Därför lägger jag nu upp det sista inlägget här. För jag tänker ickot maila fler gånger och fråga vad som hände.

* EDIT: Nu har de lagt ut det, så Partille Tidning är förlåten för all framtid. Heja lokalblaskorna!

Håll till godo, låtsas gärna att ni bor i Partille kommun för mesta möjliga effekt.

I morgon är jag normal igen.

*

Tack för den här veckan, folkens! Nu drar jag mig tillbaka till mitt lilla liv i Jonsered och min gamla vanliga blogg. Den hankar sig fram så som det är nu, ska ni veta. Ett litet inlägg då och då blir det, och det var intressant att som här ha en deadline hängande över axlarna – då ser man banne mig till att det blir något, menar jag.

Om en vecka är det Guldbaggegala och då blir det till att ta på juvelerna, paljetterna och partysmajlet. Då kommer mormor upp från Skåne och tar hand om barna ett dygn, när maken och jag åker och förlustar oss i hufvudstaden. Så det är ett omväxlande liv jag har, må jag säga. Ena benet i idyllen och andra i glamouren!

Mmm. Eller hur. Så känns det verkligen just nu. Not. Alla (utom jag) i familjen har haft halsfluss i omgångar sedan strax efter nyår och nu har Åttaåringen (han som spydde där för en vecka sedan, ja) åkt på en ny förkylning. Vi har glömt bort hans läxor bland alla piller och allt snärj, huset gror igen, vi har varit utan vuxentandkräm i en vecka och nu är det inte en enda sabla helgdag att se fram emot förrän sportlovet.

Vad beträffar glamouren så kommer jag i Stockholm visserligen att dricka champagne, bo på hotell och träffa enormt spännande människor – men vi betalar allt själva och de spännande människorna kommer troligen hellre att vilja prata med någon mer spännande än jag (…T´is a dirrty bissniss dis) samt att jag kommer att få svara på den evinnerliga frågan om när vi tänker flytta dit. Alla frågar jämt, vänner, bekanta och obekanta. Ja, inte vännerna så mycket längre förstås. De har ju varit här och hälsat på. De andra däruppe, de begriper inte att Jonsered är paradiset på jorden. Hur många sjuka ongar än det ligger och ojar sig i soffan.

Till sist vill jag lämna er med en innerlig önskan: Låt konsten ta plats i edra liv: Gå på museer! På bio! På opera! Dans! På gallerier! På teater!

Konst är en fantastiskt bra motvikt till all skit i samhället: Enkelspårighet, tröghet, rasism, soffliggeri, liknöjdhet - att allt finns tillgängligt hela tiden när helst du vill på tv, dvd eller internet. Ibland är underhållning enbart underhållning, det sticker jag inte under någon stol, men dagens - ändock varierade - kulturutbud är genomsyrat av en slags vilja att vara omtyckt av alla. För att sälja så mycket som möjligt, är min gissning. Så klart, det klandrar jag inte många kämpande kulturarbetare för att de vill. Men resultatet blir underhållning som byxljummet tidsfördriv istället för tankeväckande samhällsomvandlande diskussion.

Konst som underhållning däremot ställer obekväma frågor och tar plats som om Jante-lagen inte fanns. Teatern ligger naturligtvis mig själv varmast om hjärtat. Den utmärker sig med en viss exklusivitet – som tyvärr ofta misstas för uppblåsthet: Den spelas där och då och sedan aldrig mer. (Det blir inte samma sak om man inte är närvarande i samma rum - det vet alla som sett en magisk föreställning på teater och sedan en avfilmad version av samma uppsättning på tv. Det är en milsvid skillnad och varje gång blir det så otroligt tydligt att tv verkligen inte är teaterns medium. På det viset är teatern sig själv nog.)

För mig är teater som tillvaron: Ibland suger det, ibland skrattar jag käken ur led och ibland begriper jag inte riktigt vad som händer. Men efter varenda teaterbesök känns det i hela kroppen att det hänt något med mig. Jag har deltagit i någonting som inte kan hända igen. Det sägs att skådespeleri är upprepandets konst och det stämmer i viss mån, men det finns alltid ett mått av oberäknelighet. Jag kan aldrig veta exakt hur en föreställning kommer att bli, hur mycket jag än repeterat. Det är också den omständigheten som gör teatern levande, precis som livet: Man vet aldrig helt säkert hur det kommer att bli - och det är lite det som är grejen.