Livet som trigonometrisk funktion

Sinuskurvan pekar uppåt: Jag har kommit in på scenskolan - igen! Den här gången sökte jag som sagt masternivån och jag ska fördjupa mig i textinterpretation. Jag kom i samma klass som StruMadamen till och med (som, sedan ni hörde om henne sist, har blitt tvillingmorsa)! Det ska bli jättekul och säkert skitjobbigt också. Två år lång är utbildningen. Hurra!

*

Så dyker kurvan: Jag brottas med en förestående stor händelse. Specifikt vad det är är (ännu?) väl privat att ställa sig och gasta om här, men det involverar massor av tankeverksamhet, mental förberedelse, fysisk träning och bearbetning av en sorts sorg.

Nej, jag ska inte springa Göteborgsvarvet. Det är inget jag valt själv, det här.

Det ofattbart tragiska i att Stor är borta medan hans familj är kvar ställer dock dessa mina svårigheter i ett perspektiv som gör att jag känner att jag kommer att klara av den här strapatsen. Som fan kommer jag att klara av den.

Och nej, det är inte cancer heller (vilket väl var en jävla tur för DET har vi haft nog av i den här familjen).

Säsongsproblematik 2.0

Ni minns kanske att Huskorset gör nästan vad som helst hellre än att deklarera?
Men i kväll har jag deklarerat och till yttermera visso utan att varken skälla ut Filmstjärnan eller på mina bara knän be honom göra det åt mig. Jag bad visserligen om hjälp en gång för att bekräfta att jag gjorde rätt samt få en ledtråd till var på banksidan uppgifterna jag behövde fanns, men det var allt.

Jag var metodisk, noggrann och lugn.
Jag skrev av, adderade, fyllde i, skrev på, klistrade igen.
Inte en loska, svordom eller ens tillstymmelse till ett litet fräsande.
Det känns mycket konstigt.
Jag måste ha gjort fel?

Våren, detta ondskans påfund.

Mimlan ringde och berättade om det hemska.
Att ännu en vän inte finns längre, inte orkade kämpa mer mot sitt inre monster. Eller vad fan man ska kalla det.

Jag går väl och gräver igen, jag.

Stor-rabatten och Magnolian är Huldrans. Idag är hennes födelsedag.
Plantorna av Stor blå bergsvallmo som jag köpte idag blir hans.
Han hette Stor, kan vi säga. För det var han.

Jippiiihoooo!!!

Sitter nu på tåget hem efter provfilmningen. Rollsättaren ringde just - regissören hade redan sett, gillade och jag fick en callback ögonaböj! Skitglad nu. Jösses vad det går undan i dessa tider av the interwebz. Förr på världen kunde det ta veckovis innan man fick höra nåt.

Provfilmning

Min fördomsfulla idé om vad en viss sorts människa kan tänkas äta till frukost. Wish me luck!

Billigare än restylane i allafall

Ett litet oskyldigt barn tänkte förut idag känna efter om handtaget till stekpannan som hyste lunch-ugnspannkakan var varmt. Han valde att använda munnen för detta test. Ingen vuxen förstod vad han hade i sinnet och hann följaktligen hejda honom.

Blodvite uppstod, ongen som vanligtvis skriker som en gris och aldrig i helvete sitter still i en jävla minut uppfylldes av någon sorts adrenalinchockat lugn och sa inte flaska. Ett sinnestillstånd som varade resten av dagen.

Nulägesrapport: Läppar som en riktig lyxfru från Östermalm.

Vet ni!!

Jag har skrivit en pjäs nu. En barnpjäs.

Jag är så himla glad.

(rubriken syftar på den roliga lilla butiken i Malmö som fattat hur man gör reklam som fastnar)

*

En annan sak jag gjort är att jag har sökt scenskolan en gång till. Satans pucko man är, va? Jag kom till sist igenom nålsögat efter sju svåra år, sorger och bedrövelser - jamen då provar vi väl igen, femton år senare? Man undrar ju.

Såhär är det: Det finns numera en master-nivå i skådespeleri. Det är den jag ska ge mig på. Om jag kommer in, alltså. Två år. På studielån... Men Moder Solo (som typ lagt av bloggeriet) klarade det, så varför skulle inte jag? Det är gott med gröt.

Än så länge är det lugnt på den fronten

Nioåringen: ”Lillkillen, ett tips för att bli kär i nån: dansa tryckare på ett disco.”

Lillkillen: ”Hur dansar man tryckare?”

Nioåringen: ”Man typ knullar fast man går omkring.”

Edert Huskors: ”Hm. Knulla är ett ganska vulgärt ord, Nioåringen. Man kan säga ha sex eller ligga med. ”

Nioåringen: ”Mmm… Ja.”

[ ... ]

Jag: ”Vet du vad hångla betyder?”

Nioåringen: ”Ja!" *fniss*

"Man pussas - fast med tungan!!!” *hysteriskt fniss* ”Det är sååå äckligt!!!”

Earth hour och dess bieffekter

Jaha, där ser man. Ni förstår, jag vaknade kl 07.12 denna arla söndagmorgon, pigg som en nyponros, till insikten att jag är en människa som verkligen älskar skogspromenader och mysiga hemmakvällar.

Det fina och mest oväntade i den kråksången var att jag inte upplevde detta som något problem alls, snarare tvärtom. Men det är ju en evig tur att jag inte är i sådana omständigheterna att jag skulle behöva författa en kontaktannons.

Yay!

Inte för att det är något påskrivet, men nu har jag fått en liten roll igen. Roligt! Extra kul den här gången eftersom rollen har ett eget namn. I vanliga fall brukar mina roller heta vad de är: "Mamma 2", "Sjuksköterskan", "Receptionisten" etc.

Återkommer med mer reklam när jag har ett signat kontrakt i näven.

Golvad i soffan

Går på rolig AMS-film-kurs, men blev sjuk och måste därför stanna hemma. Troligen stressrelaterat. Grrr. Det lättar ju verkligen att tänka på att det är mitt eget fel att jag mår såhär illa.

Har provat att äta lite. Det pågår nu förhandlingar i magen, men jag hoppas att de inte leder till mer väpnad konflikt.

Sprang en sväng i helgen. Bodde jag i Stockholm (och var frisk) skulle jag springa det här. Oj, vad jag skulle hojta loss! Jädra bra idé.

Min nya bloggkompis

När man är "mellan jobb" som skådis får man titt som tätt erbjudanden att gå en kurs här och var, vara med på en work-shop eller liknande. Då träffar man nya människor. Jag har träffat frilanskollegan John Pekkari på en sådan liten kurs. Han är astrevlig, begåvad, stilig, kul, klok och - Ta-daaa!- han bloggar! Präktigt roligt därtill.

"John Pekkari - ditt lyckopiller när våren är som värst" kan man säga om man vill med en blinkning till förra inlägget om vårens alla förtretligheter. Missa inte den lilla filmen på Doris när hon fått sitt andra par fötter (men överse gärna med faderns, som han själv säger, korkade fråga, haha).

Jamen det gör ju så JÄVLA ont när knoppar brister

Madame Glam rapporterar från Byen att hon är hundvakt åt en vän vars syster försökt ända sitt liv.

En god vän till mig ligger (äntligen) på sjukhus golvad av en omfattande depression.

Jag kommer snart att bringa mig själv att möta Huldrans två yngsta barn och deras far. Det har varit en lång väg dit. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag har varit och är så rädd för att, via dem, tvingas se min sorg i ögonen på allvar.

Ett flertal andra personliga orosmoment som jag inte vill redogöra för här spökar i mitt sinne.

Det är mycket nu.

Och allt jag vill är att trädgårdssäsongen ska börja så man kan få något för händer och tankarna kan få flyga fritt som fjärilarna.

Våren är värst säger alla som har någon insikt i det mänskliga psykets alla skrymslen och vrår.

Ljuset kommer tillbaka. Allt ska börja om. Klart som fan att det är tungt att orka dra igång det satans ekorrhjulet igen. Vilken lisa det är att vara i det. Det tänker man minsann inte på så ofta.

Hon fattas mig

När glömmer man årsdagar?

Blir sorgen någonsin vardag?

När spricker den svarta stenen i fickan så man kan plocka ut diamanten inuti, den som hjälper en att förstå andra människor, som i Jim & Piraterna Blom?

Hoppas att den redan gjort det, ibland känns det så.

Johan Wester och Anders Jansson gör en svensk version av QI!

Somliga svar får man kvickt. Jag fick dels ett mms med ett foto på en artikel i GP i morse av Trisse och dels en länk i en kommentar från Rebelltönten igår kväll.

Inlägget här om QI är någon vecka gammalt - och nu visar det sig då att en svensk version redan låg i pipelinen. Där ser man. Aldrig är man först med en idé.

Jag rodnar en smula när jag tänker på att deras namn inte ens kom för mig. Johan Wester kommer med stor sannolikhet att göra mycket väl ifrån sig och Anders Jansson som ständig gäst (så som Alan Davies är i England) känns betryggande. Han, om någon, tror jag kommer att kunna freebasa loss lika skönt som Davies. Roligt!

Men jag reser mig igen

Just idag är jag arg

Just idag mår jag fan

Jag ansätts av kraftiga smärtor

Just idag är jag vrång

Just idag är jag tyst

Jag håller käften och bidar min tid här

Jag har väntat rätt länge på just den här dan

och det känns surt när den äntligen kommer

Väntat så länge på just denna dan

Den ger pust när den kommer

The Royal Enigma

Jag ska idag förklara för er varför jag tror Prinsessan Estelle heter som hon gör. Det kan tyckas att jag är några veckor sen på den här bollen, men det struntar jag i.

Jag tänker dock inte ta credit för alltihop, det är Mammas väninna Ingrid som knäckte det snyggaste och som passar perfekt in i min egen teori om Arvsessan V(ifall hon googlar - MOaaahahahahaaaa!!!)s agenda.

Men vi tar det från början, jag brukar ju vilja det. Jag vill också understryka att det här är mina egna i princip o-googlade gissningar. En vill ju inte ha en förtalsanmälan på kungsblått papper precis.

Jag har med måttligt intresserade halv-rebublikan-ögon observerat Arvsessan V under mitt liv. Sedan hon kom hem från US Amerikat för några år sedan (efter att ha åkt över för att studera och bli av med sin anorexia) har de mått och steg hon vidtagit alla varit genomtänkta, konsekventa och medvetna.

Jag tror att när hon tillfrisknad kom tillbaka till Sverige hade hon med sig ett beslut som löd något i stil med :

"Okej. Jag gör det. Jag blir Sveriges regent. För alternativet är inget alternativ. Men då ska jag tammetusan göra det på mitt sätt!"

Allt hon företagit sig sedan dess har lett fram till där hon nu är och varje steg har varit väl kalkylerat. All kontakt med offentlighet och undersåtar sedan hon kom hem har framstått som noga planerad. Sedan hon skaffade sig stylist ser hon fullständigt oklanderlig ut på varenda bild, från topp till tå. Hon engagerar sig för "rätt" goda saker, hon läser på och hon förefaller intresserad och insatt.

Det finns inget, nada, zilch för någon att klaga på.

... Förutom då det lilla faktumet att hon ärvt sin ställning och sina privilegier. Man kan argumentera att hon är ständigt påpassad och att stressen är enorm - men jag är klippfast övertygad om att hon hemma på Haga Slott har bökat åt sig en egen privat sfär där hon hasar runt i onepiece och pillar sig i naveln. Någonting i hennes uppenbarelse säger mig det. Ingen kan klara de kraven som ställs utan någon form av andrum.

Och nu står hon där, med den man hon valt, en dotter och folkets kärlek. Att det är hennes förtjänst att/om kungahuset lever vidare behöver vi väl inte orda så mycket om.

Det hände något med henne i Amerika, tror jag. Något stärkande och positivt, som hjälpte henne att både tillfriskna och förstå hur hon skulle ta sig an detta ok att vara född till tronföljare. Jag gissar att detta något involverade Folke Bernadottes amerikanska fru Estelle på endera sättet. Därför är detta barnets tilltalsnamn.

Nu till min mammas vän Ingrids smått geniala iakttagelse:

Inte heller något av barnets övriga namn är kungligt. Alla fyra är de alltså namn på ofrälse damer som är ingifta på ett eller annat sätt i den Bernadotteska ättens förgreningar: Estelle Silvia Ewa Mary.

Ska vi gissa att danska Prinsessan Mary blir gudmor?

Ser ni vad vår Kronprinsessa har gjort? Vad hon gör?

Jo, hon vänder sin famn mot folket och döper sin förstfödda dotter, tillika landets blivande regent, efter det.

Hon ser den nya tiden komma och hon ser till att göra allt hon kan för att steg för steg, obönhörligt ge Kunga(Drottning-?)huset en plats i ett modernt samhälle.

Hon har med nedlagda vapen tagit strid mot republikanerna likt en blåblodig Gandhi.

Jag måste inte älska monarkin men jag måste beundra hennes taktik.

Stephen Fry, igen. Men också Alan Davies!

Ni som är begåvade med BBC Entertainment i edert kanalutbud - nog tittat ni väl på QI? (Wiki-länk)

Min hjälte Stephen Fry leder programmet som är som intelligent och underhållande middagskonversation förklätt till quiz-show. Fyra paneldeltagare, varav vilka en alltid är Alan Davies, of whom I´ve grown very fond. Intressanta offentliga personligheter, komiker, fysikprofessorer och diverse underhållare är exempel på yrken hos andra paneldeltagare. (Bill Bailey och Jo Brand är också favoriter. Och Jimmy Carr!)

Att svara intressant på frågorna är lika viktigt som att svara rätt och att svara "pathetically obvious" bestraffas med minuspoäng. Roligt, roligt. Befriande är det tillika att poängen sällan kommenteras överhuvudtaget utan de enbart redogörs för i slutet av programmet. Då jumbo i regel ligger nere runt minus 12 poäng. Need I say att det kvittar vem som vunnit?

Det har gått så långt att jag behöver en daglig QI-fix. Detta förstås för att programmen ligger på Youtube (sökord "QI series"), plus sänds i repris hart när oupphörligt på BBC Entertainment.

Varför är då inte konceptet sålt till Sverige? Jaa. Vem skulle leda det? Fredrik Lindström är det uppenbara och lite tråkiga förslaget (som i showen skulle bannas med sirener och ljusblink och ens svar i skamliga versaler på projdukarna, haha). Men han kan ju inte göra precis allt som är intressant och intelligent på TV - finns det någon mer?

Hatte Furuhagen är väl inte död än? Men han kanske inte rör på sig så mycket.

Trevlig lördagkväll på er!

Så går det

Inser plötsligt att det är av yttersta vikt att jag inte slentrianhatar den där vämjeligt otvättade människan vars odör får hela bussen att storkna.

Det är inte hens fel.

Hen är sjuk.

Men inte tillräckligt sjuk för att få vård.

Hen är blott en socialpolitisk konsekvens.

*

Enligt en fejan-vän har Björn Ranelid sagt föjande:

"Sanningen om välfärden sover på en parkbänk om natten"

Jag vet inte hur det är med er, men så länge BR levererar dylika tomtebloss i tankarnas bråddjup så får han skorra om säd så mycket han vill i mellofesditivalen vad mig anbelangar.

Huskorset är mycket för traditioner

I alla fall när det kommer till gamla skämt.

Håll till godo, i år igen.