På teaterpremiärfesten igår...

...fastnade en låda sprit, vd:n och fackordföranden i en foajéhiss med glasdörrar en våning ovanför resten av kalaset.

Tänk vad som kunde blitt.

Pansarskeppet Kvinnligheten har stävat ut mot evigheten

Platt-tv-tonisk kärlek

Det talades om Tage Danielsson, han skulle fyllt 80 häromdagen om han levt. Men det gör han inte. Missförstå mig inte, han är en av mina livsprofeter, men det är så trist med hyllningar av typen "hans like kommer aldrig igen" för ingens like kommer någonsin! Men det kommer nytt och nya i samma anda!

Det finns f.n. en person på SVT som jag beundrar ohejdat.
Man med fog säga att jag är ett stort fan.
Han är klok, fyndig, genomtänkt, kvick, intelligent och verkar på det hela taget vara en god människa med varm och småtorr humor. Det är på den nivån att jag skulle ha limmat om saker och ting hade varit annorlunda. Men giftermål och barn på båda håll och så, plus det faktum att jag inte känner honom, utan enbart hans tv-personlighet.

Jag har hälsat på honom en gång, han co-skrev en tv-serie som Filmstjärnan var med i, och jag fick hälsa på honom på parkeringsplatsen vid gamla tv-huset (jaaaa Synvillan, ja) i Göteborg.
Han var verkligen j-ä-t-t-e-lång.
Det var kanske fem år sedan.
Jag minns det än.

Hoping for a miracle

Det lutar nu åt att det kommer att stå mellan Hillary Clinton och John McCaine i höst. Och då vinner Republikanerna. Tyvärr. Die Quelles inlägg med kommenater, postat för någon dag sedan, förklarar närmare varför det är på det viset.

Jag tycker att genomsnittsamerikanen är lite punchig (alt. outbildad och korttänkt) och tippar att det finns vid pass fyra gånger så många (förmodligen fler) korkade människor än smarta i USA, och dessutom är personvalskulturen minst lika stark som partivalskulturen. Därför vinner McCain. För, enligt Die Quelle, enligt Unibet.se så tror inte tillräckligt många av de amerikanska väljarna att en kvinna kan leda deras land. Och Unibets affärsidé är ju att ha rätt, så då tror jag det jag med.
Hillary kommer att dänga skallen i världspolitikens glastak med ett brak. Hälften av väljarna är ju kvinnor själva!
Det är för sorgligt alltsammans.

Vilken inköpare på SVT borde hållit i plånkan?

Onsdagkvällarna blev än mer tv-mysiga för några veckor sedan när "Dubbat" gjorde sitt intåg. Efter det var det (med undantag en gång för viktiga sportevenemanget konståknings-em) härliga "Studio 60 on Sunset Strip" - som dock gjorde sitt permanenta uttåg förra veckan med ett (i vanlig ordning för amerikanska tv-serie-finals) ovärdigt, såsigt, väl sentimentalt och förutsägbart avsnitt där alla fick varann och ingen dog.

"Studio 60" efterträddes i dag av "The Tudors", en engelsk dramaserie om Henrik VIII. Den gick att titta på i en kvart och då hade jag varit tveksam i sju minuter. Jag orkar inte med fler omotiverade tonårstuttar och unga kåta hetsporrar i historier så intressanta att de egentligen borde kunna berätta sig själv. Gubbigt, platt, tråkigt berättat och alla unga män som skulle vara snyggon såg exakt likadana ut så man såg fan inte ens vem som var kungen när han inte hade krona på sig.

Och så Sam Neill på det. Suck.

Långkok? My ass...

Första måltiden:
Fiskpinnar, potatismos och ärtor.

Men jävlar vad fort det gick!

Ett rymdskepp har landat i stugköket

Nollan är framdragen. Farbror Elektrikern var här i morse och det gick som en schottis. F.n. bränner jag av ugnarna på QSI6272W:n så det luktar gift lång väg: Sörj för god ventilation, jo, tack så mycket. Det stinker.

Induktionshäll!
Dubbelugn!
Touch-control!
Man kan ställa en temperaturen på fem grader när.

Oh, här ska goes crazy med surdegar och långkok!

På Ahrnboms tid

Jag tycker det är tomt efter honom.
Någon dag kommer hans blogg att komma i bokform.
Jag tror det på samma sätt som jag tror att Tom Lehrer en dag återupptar sin piano-entertainerkarriär. Och att the Wonderstuff ska återförenas och inget ska vara annorlunda. Och att Robert Gustavsson ska bli sådär genuint rolig igen, utan porrhumor.

Vi är många. Kanske att en rörelse i folklagren kan skönjas, kanske att de första stegen redan tagits i grundandet av en ny världsreligion. I så fall är jag en av Ahrnbomismens stolta profeter.

Jag läser bakåt och finner stor tröst för ett kulturarbetar-Huskors.

Krama ihjäl våldet!

Det talades om "det ökade ungdomsvåldet" på Ring P1 idag.
En gubbe tyckte man ska "lära tjejerna karate, då skulle inte killarna våga gå på dom" (Bra, bra. Våld ska bekämpas med våld, det har jag alltid tyckt. Öga för öga, osv. Vad tjejerna ska göra när killarna lärt sig kung-fu sa han inget om).
En dam ansåg att att "sporten" fick för lite pengar, att sportifiera ungdomen är lösningen enligt henne. Alla ska sporta.
Bucklan gick dock till en Wachtmeister, med sufflerande hustru i bakgrunden, som prompt hävdade att man skulle införa "obligatorisk pardans på schemat" i skolan. "Förr i världen, då hade man aldrig hört talas om gängbråk och våldtäkter, då gick vi ut och dansade, man var inte frustrerad, då fick man den närheten. Man börjar med bugg!"

Huskorset är ingen IT-wiz

Har länge hyst en stark misstanke om att de tre bokstäverna RSS och deras funktion skulle kunna spara avsevärt med tid åt mig. RSS skulle kunna hålla reda på bloggar och nya inlägg åt mig. Tror jag.

Det var också med hjälp av RSS som jag gjorde praktfadäsen med andra bloggen i somras: Knappade in mig på Bloggportalen och - WHAM! - under en veckas tid var jag numero uno på Bloggportalens lista över "mest länkade sidor".
Jag hade visst hamrat in RSSet till hela jädra expressen.se.
Pinsamt är ett på tok för milt ord att beskriva den skam jag kände. Och jag är inte lätt att göra bort, vill jag poängtera. Jag bjuder på det mesta. Men aj. Aj. AJ. Den svider fortfarande och den klarade jag av alldeles själv.

Sedan dess har jag inte riktigt vågat befatta mig med RSS-eländet - som jag nu börjar begripa inte är något elände alls, utan någonting väldigt smart och praktiskt.
Hur gör man då?
Godiva?

En obehaglig insikt

Om man läser här och sedan här (samt besitter den enklaste formen av psykologiskt tänk) så begriper man strax var min coach-provokation springer ur.

Vi tar en till

Richard Cheese - min nya favorit

Det är svårt med covers. Svårt...eller alldeles, alldeles underbart.

Välkommen tillbaka

Jag hälsade på min sjuka pappa förra helgen, nere i Skåne och vi hade vårt första samtal på ungefär 27 år (ingen ironi. 27 år.). Vi hade det fint när jag var liten, men när jag var elva-tolv år hände något och den omedelbara kontakten försvann. Jag har stundtals hatat honom med glöden hos ett sviket barn - även i vuxen ålder.

Våren 2007 kom han ur en 21 år lång depression som ingen begripit att han haft förrän han krackelerade. I maj fick han sedan en stroke. Han & K hälsade på oss i pörtet Rosentorp i somras och jag minns att jag pratade, förvånad, med Filmstjärnan efteråt om hur "bra det gått" att umgås. Han brukade alltid vara ohyfsad, dum i huvudet och ett socialt tvärpucko.
I slutet på september börjar han sova nästan dygnet runt, får succesivt svåra ryggsmärtor och åker lagom till jul in akut och myolom konstateras.
Sedan bröt han lårbenshalsen, gubben.

Nu börjar det lugna ner sig. Han är inte hög längre, medicinerna stabiliserade, operationssåret på höften är ok - och fram träder, under vårt samtal på sjukhemmet i Höganäs: Min Pappa. Som han var när jag var tio. Fast nu är jag vuxen och det vet han.

Sällsamt så det förslår. Min kropp har t.ex. inte förstått att den inte längre behöver vara beredd på strid när han ringer. Jag hoppas den beredskapen kommer att försvinna, jag är lite rädd att den inte ska det.

Aaaaaaarrrghh!

Erika skriver idag om ett krogbesök.
Och hans vän ondgör sig på slutet över coacher.
Vad är det som gör att jag blir så provocerad av coacher?
Är det deras självgodhet?
Varför tycker jag förresten att de är just självgoda och inte altruistiska?
De vill ju bara gott? Eller?
Var kommer i så fall den sektliknande känslan ifrån?

Stundtals känner jag att jag trillar dit och blir fascinerad, jag ser och hör deras visdom.
Det är läskigt.
Jag vet att jag är i farozonen.
Jag vet att jag kommit fram till saker som de också kommit fram till.
Jag kan höra mig själv säga saker som de också säger.

Det är så skönt att inte behöva tanka.
Det är så skönt att det finns svar.

LäsdenläsdenLäsdenläsdenLäsdenläsdenLäsdenläsden

"Bitterfitta" av Maria Sveland.

Utbildandets paradox

Jag går en 7 1/2 p-kurs på universitetet. (Det är för lite för att jag ska kunna ta studielån, men jag ska ändå rapportera till a-kassan. Tjo!) Det går mer och mer upp för mig att ju mer man lär sig om något, desto mer förstår man hur lite man egentligen kan om det.

Kom ihåg var du läste det först, för det var inte här.

Klart det gick igenom

Nu är det snart deklarationstider. Jag drar mig till minnes hur Dramaturgens far och hans hustru, båda folkkära svenska skådespelare, gjorde när de hade klätt om sin soffa. Det hade gått åt 18 m tyg och de fnulade länge på hur de skulle få till ett avdrag av detta. Till slut kläckte de det:
"Ridå" med motiveringen: "Träna på entréer"

Snormycket pengar

När jag vaknade i morse hittade jag en ovanligt stor, intorkad snorkråka på mobilen. Som en anonym nattlig förolämpning. Det var lite samma feeling som när man blir skiten på av en mås. Man vet inte var man ska göra av sin indignation.
Men eftersom mobilkameran fortfarande är trasig...hade jag ändå inte kunnat visa er med anledning av skymfkråkans intrikata placering.
Därför får ni istället se hur mycket det kostade att flytta för en knapp månad sedan.

3 1/2 and counting

För åtta år sedan hände följande nästan samtidigt:
* Jag gick ut scenskolan (plugga teater var life as I knew it) och blev arbetslös
* Kärleken (som inte riktigt var Filmstjärna än, på den tiden) friade
* Jag fyllde 30
* Jag slutade röka
* Milennieskiftet

Då fick jag magkatarr med trasig magmun och grejer. Sjukhus. Jobbigt. Tråkig mat. Ingen alkohol. Inget röka (för jag började ju igen). Inget kul.

Jag har mått prima sedan dess, med undantag av enstaka graviditetskomplikationer.
Men nu är det mycket:

* Pappa ska dö
* Vi har flyttat
* Arbetslös

Det är tre av de fem (de andra är visst allvarlig kronisk sjukdom och skilsmässa) värsta.

Jag var på kalas i helgen och drack rödvin. Det drog till rejält i magen.
Jag minns att jag tänkte SATAN innan jag drack mig rätt full.
Inte för att katarr är såå himla kroniskt, men det var väl fan också.