Då och då känner jag tårarna bränna bakom ögonlocken för Huldrans skull, men jag biter ihop. Det är tomt i hjärtat efter henne, men det är så underbart att vara här ändå. Vi har varandra, Jomp och jag. Vi har våra familjer. Och de har oss.
Nu kan det blir 2012 med en gång for all I care.
2 kommentarer:
Kyss och klapp.
Gott nytt, HK!
Skicka en kommentar